Tack Doreen, för jag fick co-blogga här, har varit fantastiskt kul, och tack ni som läst och kommenterat.
Jag finns numera på www.amileaks.se

D, längtar efter fler recept, upplagda i tjusiga marockanska kärl.

Massa pussar
// Ami

Intressant hur mycket en sovmorgon betyder. Idag lät vi far sova till kl 11. Vi hade inte riktigt bestämt om han skulle få sova till 10 eller 11. Men bestämde oss för 11 eftersom han hade haft en spelning och kom hem sem sent. Vi satt tålmodigt och väntade. Trodde att han skulle vakna tidigare, men icke. Sen precis på 11-slaget rusade vi in i sovrummet med ett paket. Sen var allt som vanligt. Inget överdrivet fjäskande. Sovmorgon räcker långt och far var var glad!

//Ami

Vissa har en massa gudbarn. Som de inte kan hålla reda på. För det är så många. Som typ Tito (ni vet den kommunistiske presidenten i fd Jugoslavien i vit uniform som gärna hade duva på axeln). Tito blev automatiskt gudfar till barn nr 13, i varje familj. Efter dopet skickade han ett ganska stort och inramat fotografi på sig själv som gåva. Han var dock inte närvarande vid dopet, men skickade en representant. Jag har sett ett sådant foto. Min fasters man Bepi, är nämligen hans gudbarn. Jag har alltid tyckt att den där historien är lite spännande, som om vår familj är en del av historien. Fast mer än så kan jag inte berätta eftersom det inte finns mer att förtälja. Det var inte direkt så att Tito kom på söndagsmiddag eller ringde och frågade hur det gick i skolan för Bepi. Vi kan inte säga att Tito var en närvarande gudfar. Men många gudbarn hade han. Kul för honom. Jag har inte haft ett enda. Detta har gjort att jag stundom tvivlat på mig själv som förebild. Är jag inte snäll nog? Har jag inte sunda värderingar? Är jag inte kristen nog? Nä, kan ju inte vara det. Hrm. Vi katoliker är ju lite mer über än de andra kristna. Lite mer lidande och lite mer hardcore än de andra vi-samtalar-i-ring-och-sjunger-kristna.

Min syster har två barn som har jättefina gudföräldrar. Ingen är dock jag. Nä. När så min bästis Ulle för tre år fick sin son Julian, tänkte jag: äntligen! Jag är ju Ulles soulmate, love of her life. Klart jag ska vara gudmor till hennes förstfödde. Men så blev det inte. Det blev hennes bror och broderns fru. Perfekta gudföräldrar åt Julian. Men jag blev ändå besviken. Ni vet, missunnsam och besviken, dvs kärringbesviken. Och vad jag har tjatat på Ulle och hennes man om detta under de här tre åren. När man är sådär jobbig så man tröttnar på sig själv, långt innan någon annan hunnit före. Så jobbig har jag varit. Vid ett tillfälle sa Ulle att om hon hade vetat vilket affär jag skulle gjort av detta, hade jag fått bli gudmor. Bara de sluppit höra mitt tjat.

Jaja.

Men att inte få vara gudmor känns ungefär som att vara okysst. Eller som att bli sist vald på gympan. Ok, nu är det inte så att man på mingelpartyn frågar folk: åh, hur många gudbarn har du då? Äsch, kanske är gudföräldergrejen förlegad ändå. Numera är det ju färre som döper sig och man har namngivning och utser fadder istället. Gud är liksom inte med mer. Eller så är man drakfé åt någon, som min kompis Viola. Det gillar jag på något sätt. Drakfé.

Men plötsligt händer det!

Måndagen den 31 oktober kl 23.20 föddes Liv. Ulles andra barn. Hon var ganska stor, 3935 gram och 53 cm. Stora pussiga läppar och mörkt hår. Och luktade lite godare än alla andra barn.

Och vet ni vad? Jag har fått äran att bli hennes gudmor. På riktigt. Jag ska lära henne allt jag kan. Givetvis har jag googlat min uppgift:

Gudföräldrarna ansvarar tillsammans med föräldrarna för att barnet får en kristen uppfostran.

Vad tycker du om detta Liv? Eller ska vi säga att jag köper lite extra trevliga presenter och tar med dig på spa istället? Kanske åker vi på Parisweekend ihop? Och har hemlisar? Och att du slipper få ett inramat porträtt av mig som dopgåva. Låter det bra?

Välkommen till världen älskade Liv.

//Ami

Ok. Jag vet att dessa muffins inte ser särskilt goda ut och jag vet att namnet på dem låter som om de är gjorda på pellets. Ja, de är nyttiga,  men de är faktiskt supergoda och saftiga! Och de smakar sött pga bananen och honungen utan att ge dig en sockerchock. De passar perfekt att ha med sig som som mellanmål i väskan och man står sig länge. Även som frukost! Gör en dubbelsats och frys in vetja. Printa ut detta recept genast. Sen kommer du att tacka mig:)

Ca 6 stora muffins:

2 dl dinkelmjöl 

½ dl dinkelflingor

// Ami

Ni som följt mig som gästbloggare har säkert läst här på bloggen att jag har en guilty pleasure som jag skrivit om här, nämligen att äta framför Tvn, efter min dotter lagt sig.
Men de tiderna är över. Vi är tvungna att gå vidare.

Anledningen är att Molly börjar bli större och vi lägger henne lite senare, och jag dör av hunger om jag ska sitta och vänta till att få mat efter 20.00. Hey, jag bor i Sverige, och det är inte vår Dolmiodag och vi äter inte kl 22 runt ett härligt bullrigt bord med alla våra vänner och familjen och pastarätterna avlöser inte varandra och morfar skrockar inte och vinet står inte i karaffer på bordet. Den bistra sanningen. Den andra anledningen är att hon inte kan koncentrera sig om vi inte äter samtidigt och har börjat matvägra, kasta mat, gråta, vilja leka med lera, domdera och ställa sig på bordet. Så vi fick ändra på rutinerna och beslöt oss att äta samtidigt som hon. Jag kan faktiskt förstå att hon tycker det är konstigt när vi sitter där utan och äta själv och tokstirrar på henne som apa i en bur. Så sagt och gjort. Vi flyttade dock fram tiden från 17.00 till 17.30 för kvällsmaten.

Så igår medan Christopher hämtade på dagis, satte jag igång med att laga ”vanlig mat som hela familjen uppskattar”.  Jag var ganska stolt över att ha orkat skala potatis, rivit morötter, kokat ärtor och gjort en fiskgratäng. Vi satt där alla och åt samma mat, drack mellanmjölk och njöt. Molly kastade bara lite mat och åt i alla fall lite, lite fisk. Det kändes som en bra och trevlig måltid. Vi var en riktig familj!

Så frågade jag Christopher om han gillade fiskgratängen. (Jag kräver mycket bekräftelse, men det har ni förstått)

-  Ja, jättegott!

-  Vad bra!

-  Men det är väl ingen fiskgratäng?

-  Jo, svarade jag och förstod inte vad han menade.

-  Du har ju bara lagt fryst torsk i en form och hällt på smaksatt créme fraiche, det är liksom inte gratäng.

I detta läge kände jag att jag ville ta gaffeln och nagga hela hans otacksamma huvud och sen göra en gratäng (på smaksatt créme fraiche) av honom i ugnen på väldigt hög värme. Ilskan bubblade liksom upp i mig på ett oroväckande sätt. Men jag fann mig. Tog ett djup andetag. Skrattade till lite falskt  och sa:

-  Ja, så kan man också se det, men var det gott?

-  Absolut, jättegott.

-  Då så.

Och jag kände en överväldigande seger. Över situationen, över mig själv. Familjeterapeuten skulle vara så stolt över mig! Jag hade inte höjt rösten och det viktigaste: jag hade trots allt inte mördat min man med en gaffel.

Victory!

Ha en fin helg bästa läsare!

//Ami