Vissa har en massa gudbarn. Som de inte kan hålla reda på. För det är så många. Som typ Tito (ni vet den kommunistiske presidenten i fd Jugoslavien i vit uniform som gärna hade duva på axeln). Tito blev automatiskt gudfar till barn nr 13, i varje familj. Efter dopet skickade han ett ganska stort och inramat fotografi på sig själv som gåva. Han var dock inte närvarande vid dopet, men skickade en representant. Jag har sett ett sådant foto. Min fasters man Bepi, är nämligen hans gudbarn. Jag har alltid tyckt att den där historien är lite spännande, som om vår familj är en del av historien. Fast mer än så kan jag inte berätta eftersom det inte finns mer att förtälja. Det var inte direkt så att Tito kom på söndagsmiddag eller ringde och frågade hur det gick i skolan för Bepi. Vi kan inte säga att Tito var en närvarande gudfar. Men många gudbarn hade han. Kul för honom. Jag har inte haft ett enda. Detta har gjort att jag stundom tvivlat på mig själv som förebild. Är jag inte snäll nog? Har jag inte sunda värderingar? Är jag inte kristen nog? Nä, kan ju inte vara det. Hrm. Vi katoliker är ju lite mer über än de andra kristna. Lite mer lidande och lite mer hardcore än de andra vi-samtalar-i-ring-och-sjunger-kristna.

Min syster har två barn som har jättefina gudföräldrar. Ingen är dock jag. Nä. När så min bästis Ulle för tre år fick sin son Julian, tänkte jag: äntligen! Jag är ju Ulles soulmate, love of her life. Klart jag ska vara gudmor till hennes förstfödde. Men så blev det inte. Det blev hennes bror och broderns fru. Perfekta gudföräldrar åt Julian. Men jag blev ändå besviken. Ni vet, missunnsam och besviken, dvs kärringbesviken. Och vad jag har tjatat på Ulle och hennes man om detta under de här tre åren. När man är sådär jobbig så man tröttnar på sig själv, långt innan någon annan hunnit före. Så jobbig har jag varit. Vid ett tillfälle sa Ulle att om hon hade vetat vilket affär jag skulle gjort av detta, hade jag fått bli gudmor. Bara de sluppit höra mitt tjat.

Jaja.

Men att inte få vara gudmor känns ungefär som att vara okysst. Eller som att bli sist vald på gympan. Ok, nu är det inte så att man på mingelpartyn frågar folk: åh, hur många gudbarn har du då? Äsch, kanske är gudföräldergrejen förlegad ändå. Numera är det ju färre som döper sig och man har namngivning och utser fadder istället. Gud är liksom inte med mer. Eller så är man drakfé åt någon, som min kompis Viola. Det gillar jag på något sätt. Drakfé.

Men plötsligt händer det!

Måndagen den 31 oktober kl 23.20 föddes Liv. Ulles andra barn. Hon var ganska stor, 3935 gram och 53 cm. Stora pussiga läppar och mörkt hår. Och luktade lite godare än alla andra barn.

Och vet ni vad? Jag har fått äran att bli hennes gudmor. På riktigt. Jag ska lära henne allt jag kan. Givetvis har jag googlat min uppgift:

Gudföräldrarna ansvarar tillsammans med föräldrarna för att barnet får en kristen uppfostran.

Vad tycker du om detta Liv? Eller ska vi säga att jag köper lite extra trevliga presenter och tar med dig på spa istället? Kanske åker vi på Parisweekend ihop? Och har hemlisar? Och att du slipper få ett inramat porträtt av mig som dopgåva. Låter det bra?

Välkommen till världen älskade Liv.

//Ami

Ok. Jag vet att dessa muffins inte ser särskilt goda ut och jag vet att namnet på dem låter som om de är gjorda på pellets. Ja, de är nyttiga,  men de är faktiskt supergoda och saftiga! Och de smakar sött pga bananen och honungen utan att ge dig en sockerchock. De passar perfekt att ha med sig som som mellanmål i väskan och man står sig länge. Även som frukost! Gör en dubbelsats och frys in vetja. Printa ut detta recept genast. Sen kommer du att tacka mig:)

Ca 6 stora muffins:

2 dl dinkelmjöl 

½ dl dinkelflingor

// Ami

Ni som följt mig som gästbloggare har säkert läst här på bloggen att jag har en guilty pleasure som jag skrivit om här, nämligen att äta framför Tvn, efter min dotter lagt sig.
Men de tiderna är över. Vi är tvungna att gå vidare.

Anledningen är att Molly börjar bli större och vi lägger henne lite senare, och jag dör av hunger om jag ska sitta och vänta till att få mat efter 20.00. Hey, jag bor i Sverige, och det är inte vår Dolmiodag och vi äter inte kl 22 runt ett härligt bullrigt bord med alla våra vänner och familjen och pastarätterna avlöser inte varandra och morfar skrockar inte och vinet står inte i karaffer på bordet. Den bistra sanningen. Den andra anledningen är att hon inte kan koncentrera sig om vi inte äter samtidigt och har börjat matvägra, kasta mat, gråta, vilja leka med lera, domdera och ställa sig på bordet. Så vi fick ändra på rutinerna och beslöt oss att äta samtidigt som hon. Jag kan faktiskt förstå att hon tycker det är konstigt när vi sitter där utan och äta själv och tokstirrar på henne som apa i en bur. Så sagt och gjort. Vi flyttade dock fram tiden från 17.00 till 17.30 för kvällsmaten.

Så igår medan Christopher hämtade på dagis, satte jag igång med att laga ”vanlig mat som hela familjen uppskattar”.  Jag var ganska stolt över att ha orkat skala potatis, rivit morötter, kokat ärtor och gjort en fiskgratäng. Vi satt där alla och åt samma mat, drack mellanmjölk och njöt. Molly kastade bara lite mat och åt i alla fall lite, lite fisk. Det kändes som en bra och trevlig måltid. Vi var en riktig familj!

Så frågade jag Christopher om han gillade fiskgratängen. (Jag kräver mycket bekräftelse, men det har ni förstått)

-  Ja, jättegott!

-  Vad bra!

-  Men det är väl ingen fiskgratäng?

-  Jo, svarade jag och förstod inte vad han menade.

-  Du har ju bara lagt fryst torsk i en form och hällt på smaksatt créme fraiche, det är liksom inte gratäng.

I detta läge kände jag att jag ville ta gaffeln och nagga hela hans otacksamma huvud och sen göra en gratäng (på smaksatt créme fraiche) av honom i ugnen på väldigt hög värme. Ilskan bubblade liksom upp i mig på ett oroväckande sätt. Men jag fann mig. Tog ett djup andetag. Skrattade till lite falskt  och sa:

-  Ja, så kan man också se det, men var det gott?

-  Absolut, jättegott.

-  Då så.

Och jag kände en överväldigande seger. Över situationen, över mig själv. Familjeterapeuten skulle vara så stolt över mig! Jag hade inte höjt rösten och det viktigaste: jag hade trots allt inte mördat min man med en gaffel.

Victory!

Ha en fin helg bästa läsare!

//Ami

Ni vet Doreen Månsson, bloggens mamma, hon är i Malmö:)
(ni vet Malmö,  Sveriges Glasgow).

Anledningen till besöket var en förhandsvisning på säsong 3 av Dilemman med Doreen. Alltså barnprogrammet för SVT som min man och Doreen jobbat hårt med senaste tiden och anledningen till att jag gästar här på bloggen. Christopher har skrivit musiken och producerat och Doreen har skrivit texterna.

Här berättar Doreen och Christopher om hela processen och tackar alla medverkande och alla barn som varit med. Och barnen skulle få se sig själv agera för första gången i det färdiga resultatet. Tio låtar med musikvideos som handlar om problem man kan ha som barn. Christopher som ändå är van att stå framför folk blev lite nervös och jag noterade att han hade händerna i fickorna. Jag störde mig inte ens (new me) utan tyckte bara han var söt.
De var väldigt fina filmer och Molly satt snällt på stolen och tittade storögt. En och annan i publiken fällde en tår.

Här står Per Sunding, från Tambourine Studios och samtalar med Henrik Hallgren som har regisserat videofilmerna. Doreen och Henrik råkade bli kära och bli ihop med varandra under förra säsongen.

Här har vi Dolly Dolores med den fantastiska rösten som alltid är snäll och ställer upp och sjunger och körar.

Här har Molly tröttnat på att vara en mönsterunge och vägrar le.

// Ami

Jag har ett avslöjande. Ett tungt avslöjande.
Det handlar om salladsbaren Salads and Smoothies i Malmö.

Vi var många som älskar fräscha sallader (som inte har oljig överkokt pasta som bas) som blev överlyckliga när de öppnade på Kalendegatan, mitt i Malmös hjärta.  Åh så härliga sallader och smoothies! Som dessutom gjordes direkt i ett hissnande tempo med flinka fingrar med gummihandskar framför kunden. Och med lite annorlunda smakkombinationer. Med ingredienser som heter rotfruktskimchi istället för burkmajs.
När kedjan sen öppnade på Malmö Central var lyckan total. Jag kunde alltså på morgonen på väg till flygplatsen ta med en nygjord tjusig sallad i en fin påse utan att känna mig Pressbyrånslampig.
Sen har jag suttit där med min goda, krispiga, matiga och näringsriktiga sallad i lunchrummet och sett ner på de andra som ätit sina trötta smørrebrød med pålägg som inte går att uttala.

Men.
I helgen, efter att ha stått i någon annans kök och hetsätit kladdkaka så kändes det som om jag kommit in i lite sämre matvanor igen. Som jojobantare måste man ta sig i kragen lite då och då. Vi trillar i princip alltid dit. Jo, jag hade lagt på mig lite snabbare än jag skulle. Så i måndags började att räkna det jag åt för att få lite koll igen. Lyckligtvis har Salads & smoothies en fin hemsida där näringsinnehållet redovisas. Jag kollade upp innehållet på min favoritsallad och gissa om jag blev förvånad när salladen bestående av: Räkor, avokado, mixsallad, matvete, tomat, schalottenlök, ägg, krutonger, dillmajonnäs, har ett totalt  näringsinnehåll på 617 kalorier!

Kill me.

För helvete.

Dessutom brukar jag beställa till extra dressing och extra avokado vilket betyder ca 400 kalorier till. Så 1000 kalorier för en sallad? För info kan jag berätta att en Big Mac innehåller 495 kalorier. Ja, jag vet vad du tänker: men det är ju näringssammansättningen man ska titta på inte kalorimängden. Men då har jag news for you! Min favoritsallad har totalt 44 g fett per port. Alltså dubbla mängden en Big Mac har. Ok, jag insåg att det var dressingen som var boven och hade nästan samma kaloriinnehåll som hela salladen. En miniburk. Nä, jag kan inte äta utan. Det blir som hö. Jag behöver väta. För att dubbelkolla uppgifterna om det höga kalorimängden på deras dressing mailade jag Salads & smoothies och fick inom 24 timmar ett trevligt mail från företagets dietist,  där han fint förklarade:

Jag läser ofta skvallertidningar och kändisintervjuer. Nä, jag är inte stolt över detta, men jag skäms inte heller. Men något jag slås av när jag läser kändisintervjuer i dessa tidningar eller lite mer ansedda tidningar är att ingen ångrar något. Alltså INGET. Frågan ställs ju i princip i varje ”djupgående” intervju. Och att inte ens ångra pytte, pytte pyttelite att man var med i den där dokusåpan eller gjorde det det där utviket som ung eller tackade nej till den där filmen som blev en sån stor succé, är väl konstigt?

Jag har lärt mig av alla misstag

Mina val är den jag är

Man kan inte gå  omkring och ångra saker man gjort

Det måste vara rent skitsnack. Jag tycker det är konstig att inte ångra något. Jag ångrar nämligen väldigt mycket. Dåliga beslut, ännu sämre beslut och de allra sämsta besluten. Nä, men om jag fick göra om saker i mitt liv hade jag ändrat på så många saker. Att jag inte skaffat mig en utbildning. Att jag inte vågade säga till frisören som satte upp mitt hår så fult när jag gifte mig eftersom jag inte ville såra henne. Och mina kässa bostadsaffärer! Bildgooglar man ”misslyckad bostadsaffär” kommer en bild på mig upp. Och jag kan undra vad hade jag gemensamt med den där killen (arna)? Jesus. Hur ofta lär man sig av sina misstag? Egentligen?

Kanske är det ett tecken på svaghet att man ångrar beslut och handlingar? Jag vet inte. Eller kan det vara så att jag ångrar så mycket för att jag gillar att frossa i mina egna misslyckanden? Det kanske är en del av mitt martyrskap helt enkelt? jo, så måste det vara.

Eller så ljuger kändisar.

// Ami

I fredags la jag upp helgplaner.  Gick allt enligt planerna? Nej. Men hur ofta gör det det? Men det blev ändå en väldigt fin helg av det.

Fredag

Mitt kort bouncade (man för lön i Danmark den 1:a). Så Christopher fick ingen öl, men jag fick fotmassage ändå. Det blev fulpizza. Jag körde det säkra kortet oxfilé och bea medan Christopher försökte ignorera att det var en fulpizza genom att beställa lufttorkad skinka på sin. Han blev djupt besviken:

Men innovativ som han är, tog han fram skinka från sin lufttorkad skinka-stash (från Malmö kötthandel på Möllan) och pimpade pizzan.

Han blev mycket nöjd. Själv blev jag ohälsosamt mätt och illamående och somnade efter 10 minuter in i filmen.

Lördag

Långsam morgon utan större missöden. Gött. Sen åkte vi till Älska Mat-mässan på Slagthuset i Malmö i den nya familjebilen. Kändes som att åka buss. Ni vet, gliddörr.  Sju platser känns lite overkill när jag bara tänker ha två barn. Men jag var nöjd eftersom bilen var lila, min man hade lila t-shirt och Molly lila skinnjacka. Precis i min smak.

Mässan i sig var kanske inte jackpott för oss. Molly skrek under nästan hela vistelsen eftersom hon inte ville sitta i vagnen. Och fick hon gå fritt, tog det tre sekunder innan hon hunnit rymma i folkmassan. Jag började svettas och blev stressad, samtidigt som jag försökte provsmaka bröd och olivolja och korvar på tandpetare. Grejen med mässan var ju mest att provsmaka vin och jag är ju preggers och Christopher körde (ja, jag saknar körkort) så tjusningen med det försvann. Men jag stötte på några vänner som jag hann småprata lite med med flackande flick innan jag rusade vidare efter lillan. Men lyckligtvis missade vi inte våra vänner Carolin och Jonatans monter för deras framgångsrika vinimportfirma. Vi var mycket stolta över dem.

Sen mutade vi Molly med gräddbulle i bilen så hon skulle hålla sig lugn. Stämningen i bilen var sådär. Vi var alla tre svettiga, irriterade och oharmoniska.  Kanske inte hon då.

Kvällen avslutades med skräckis. Och kanske inte helt lyckat val. Filmen var nämligen denna:

http://film.nu/filmrecensioner/ritualen/01330.film

Obehaglig. Tänk nu på att jag är katolik och är ganska rädd för allt som har med Djävulen att göra. Och inget skrämmer mig mer än exorsism. Jag vaknade kanske 5-6 gånger under natten och vågade inte ens gå och kissa.

Söndag

Åhh vintertid, åhh sova länge! Åh evil planerat från min sida att välja söndagen som min sovmorgon! Fast jag vaknade före lillan och Christopher ändå, så fick till sist väcka dem. Konstigt? Eller karma? På eftermiddagen gick jag och Molly på Minihalloweenfest med mammagruppen. Värdinnan, Lina hade smyckat hela lägenheten, med spöken, gravstenar, spindlar, spindelnät och annat. Vi blev minst sagt imponerade. Och massa spöktilltugg och fika.

Nu är helgen slut. Slötittar på TV med ganska mycket jobbångest. Försökte ta ett gulligt, mysigt kärleksfullt foto att avsluta detta inlägg med med. Försökte ett par gånger men la ner. Håll till godo:

// Ami

Något som generar mig är att när någon öppnar en present som ligger i en låda och tar ut innehållet så kikar personen in en extra gång i lådan för att vara säker på att man fått ut hela innehållet. Jag tycker att detta är smärtsamt att se på. Det känns girigt och hagalet att paketöppnaren inte nöjer sig med det som kommer ut. Mer! Mer! jag vill ha mer! För givaren, blir det lite som om man har gett för lite. Jag vet att folk inte menar att vara ohyfsade eller giriga, jag uppfattar det bara så och har därför utvecklat ett specielt grepp som får ut hela innehållet samtidigt. Så jag behöver inte titta in en extra gång. Smart va? Dessutom säger nog gåvogivaren till om man missat något.

// Ami (tillfällligt M.Ribbing)