När jag var 7 år fick jag en hund i julklapp.
Pappa kastade ett koppel till mig och pekade på en valp och sa sedan de magiska orden.
Det där är din hund!
En egen hund!
En liten Labrador som fick heta Devil.
Efter Fantomens varg så klart.
Devil var väldigt ouppfostrad, vild och alltid hungrig.
En dag rusade jag hem och skrek.
-Mamma, mamma Devil bajsar ut sina tarmar.
Han hade bara ätit upp kökshanddukarna som kom ut som långa remsor.
Men stackars 8 åriga jag, trodde min bästa vän var stekt.
12 år senare kunde han inte längre resa sig upp och det var dags för den berömda sprutan.
Fy fan, vad jag grät. Dagen efter hade jag ett fotojobb och fick sitta med fryst skinka på ögonen hela natten för att de inte skulle vara svullna. Gråta lite, stekt skinka lite och sen gråta lite till.
Kommer ihåg sista gången jag rastade honom. Gick i lekparken bakom huset var vi bodde. Det var aldrig barn där. Den dagen var det fullt. Alla klappade, kelade och snackade med honom.
När vi gick så stod tio kids och vinkade och sa
-Hej då hunden. Hej då.
Ja det var verkligen Hej Då.
Han var så fin när han somnade i min famn.
