så hade resten av familjen somnat framför soffan.
Jag fortsatte fira jul med ett glas rött, några ischoklad och genom att måla lister i badrummet.
Lampan i bakgrunden har jag också precis gjort – mer om det senare.

Så tänker jag lite på hur vi vid lunch gick ut och skulle grilla korv i vedkorgen.
Tanken var bättre än verkligheten.
-28 kanske inte var bästa grillvädret.
Della visade tydligt vad hon ville göra. Det handlade nog inte om korv.

Tänker även lite på hur fint det var i morse när jag var och hämtade tidningen.
L’heure bleue kan vi lugnt konstatera.

Samtidigt lyssnar jag på Rebeca & Fionas spotifylista (från svt serien).
Ni har väl inte missat Adrian Lux remixen av Linnros från och med du?
Jag tröttnar aldrig på den låten – originalet alltså.

Måste också tänka lite på Beppe. Som inte riktigt fattar vad en häst är.
Han blir bara helt tyst och får tefatsögon.
Sweet.

Han ser precis ut som Boo i Monsters Inc i sin overall och krabbvantar.

Väldigt ofta känns det som om jag förlorat halva min hjärna (mer kanske).
Som att barnen slukar upp allt och jag har inget vettigt att säga. Jag skulle vilja att bloggen och mina allmänna samtal skulle handla om annat. Att jag kunde uttrycka mina känslor och åsikter för ditt och datt om inte har med mig och familjen att göra.
The bigger picture.
Men det är som om det tar stopp där.
Som om barnen slukar mina övriga tankar.
Jag hinner jobba och jag hinner hänga med mina barn. Resten är minimerat på något sätt.
Antar att det är så här när de är små. Men hur mycket jag än gillar mina kids så vill jag inte bli en sådan som bara kan snacka barn. Jag gillar det ju. De är kul men inte så jävla roliga att allt bara ska handla om dem.
Jag har följt den underbara twitter sensationen #prataomdet. (Fantastiskt intiativ och fantastiskt modiga tjejer och killar som öppnar upp, blottar sig och visar sig – heja er!) Har försökt minnas och ta tillbaka saker jag själv varit med om. Det finns ju där. Men jag når inte riktigt utanför eller ens in i min egna sfär.
Det tar stopp.
Hjärnan tänker och tänker men den kommer inte längre.
Som om jag ständigt står inför ett mattetal som något snille kommit på och min hjärna vet knappt vad bråk är.
Känns som om jag gått lite för länge på ren överlevarinstinkt. Som att ta bilder med iphonen fast jag egentligen har en bra kamera och älskar att fota.
Tror nog att jag är lite hård mot mig själv nu.
Det har varit en otroligt stressig höst.
Jag inser att jag tagit på mig för mycket. Och det lider jag lite av nu.
Borde kanske bättre inte oroa mig så mycket för min hjärna utan bara stänga av den en tag.
Ge den lite jullov och pepparkakor.
Så kan jag börja om nästa år.

Jag vet inte hur många snutar det kommer vara i luciatåget på dagis men det låter bra.
Hoppas ni får en fin dag!

puss på er

Can’t believe my luck!
De under 1,5 meter i familjen har alla slocknat innan halv sju!
Vad ska jag göra nu?
Fira med at betala räkningar så klart!
Tjohoo