Hej alla kära

som sagt så är jag urusel på att blogga här just nu.
Har lite tappat stinget tyvärr.

Kan inte ens ta vettiga bilder utan att få sådana där fotominer spretade i fejan.

Om ni kikar in på Dosfamily.com så hittar ni fler och privata inlägg numera från min sida.

som tex från förra veckan
My week 2

Om ni följer dosfamily på facebook så ser ni också när jag lägger upp något där eller om ni följer mig på facebook så ser ni både från FL bloggen och Dosfamily.

Dosfamily på facebook

Isabelle på Facebook

Den här veckan spelar jag in i Malmö igen så då blir det egentid, träning och förhopningsvis mer bloggande

Jag kanske är tillbaka men har tappat min speed.
Eller omfördelat den.

Just nu är jag i Malmö och hänge med Fixa rummet – kommer bli en strålande nästa säsong.

På dos så har jag berättat lite om min förra vecka - kolla in det här.

Hej alla fantastiska läsare!

Tack för otroliga comebackkommentarer  – de sporrar och gör mig glad!
Heja er!

Nu vill jag tipsa er om Albert Watson utställningen eller kanske mer allt på Fotografiska i Stockholm.
Huset är coolt, alla utställningarna jag sett hittills har varit skitbra. Nu kommer de att ha After Work och klubbar också!

Vi tycker att Beppe är en biff  men han ligger i lä mot Tyson.
Ändå lite ball.

Dock lite allvar nu.
På fotografiska är just nu en utställning som heter Intended Consequences.

Väldigt förenklat så är det bilder och historier från våldtagna kvinnor i Rwanda.
De våldtagna kvinnorna och deras barn som har kommit till under våldtäckterna.
Det är en samling otroligt gripande, fruktansvärda och starka berättelser.
För mig kändes det som ett måste.
Att gå igenom dessa rum och de otroliga berättelserna tog tag i mig som aldrig förr.
Skitjobbigt var det men för mig kändes det samtidigt som om jag på något sätt var skyldig dessa kvinnor att läsa historierna och steppa ur min egen lilla bubbla.
Skulle vilja skriva så mycket mer om detta men det låser sig.
Se utställningen, skicka ett sms (se nedan) om än små saker men bättre än inget,  I guess.

SMS:a 30 till 72 950 så stödjer du Rädda Barnens verksamhet i Rwanda med 30 kr.

Så här står det på Fotografiskas hemsida:

Situationen i Rwanda är fortfarande kritisk. 44 procent av befolkningen är under 15 år. Vart tionde barn dör innan de fyllt fem år och 57 procent av befolkningen lever på mindre än en dollar per dag. Rädda Barnen har arbetat i landet sedan 1994. Organisationen har återförenat 40 000 barn med föräldrar och släkt och återanpassat och utbildat före detta barnsoldater.

Insamlade pengar går till Rädda Barnens arbete med fokus på att bygga upp lokala strukturer för stöd till kvinnor och barn som drabbats av sexuellt våld samt verksamhet som inkluderar rehabilitering och utbildning vad gäller HIV/Aids, barnrättskommittéer och övergivna barn till följd av folkmordet 1994.

Ser ut som vi blir ensamma i backen idag! Sa åt skidläraren att han skulle leta efter en ståtlig man i orange mössa. Det lär inte behövas letas.

Svärmor kom precis på besök och var hon finns så finns det böcker!
Jag har längtat efter den här Patti Smith boken.
Annars har jag idag åkt spark, gjort guacemole, tränat zumba= ovanligt. Bytt bajs, stirrat i datorn och svurit över lite tid= vanligt.

Annars då? Dalarna har blivit lite fult efter tödagar, bajsmonstret verkar funka och ungarna har sovit till åtta två dagar i rad. Rekord!

Hoppas ni gillade Fixa Rummet även idag?

Alltså jag menar inte att pepparkakshuset blev fult bara att julpynt inte är min grej.
Jag gillar kitsch och pyssel men vår gran är nog symbol för kitschig jul som jag har svårt för. Glansigt rött glitter och flaggor.
Men jag ger mig. Eller mitt stilöga får ge sig.
Nu har vi lite jul i vårt hus!
Och en dellatomteflicka i toppen av granen!

<br/

Nu har vi åkt en timme.
Ligger redan 40 minuter efter.
Alltså sena.
Damen bredvid mig har någon slags jour på telefon. Som hjälpande vän/psykolog på något sätt. Hon pratar väldigt högt. Jag ligger i lä där.
Tror jag börjar äta matsäcken nu.

Sitter i bilen med min kära.
Jag tror jag har sagt det här tidigare men när jag sa hej då till ungarna i morse så trodde jag fan att det blir sista gången vi ses.

Ibland när jag tänker på allt som kan hända så inser jag att om jag nojjar 2mm mer så får nån spärra in mig.
Alltså att gränsen mellan att vara en normalt fungerande lagom oroandes mamma och att vara ett totalt nervvrak är hårfin.

Skönt att vara på tur med Erik.
Som jag har längtat!