För nästan exakt ett år sedan så stod jag där och vågade inte hoppa.
Beppe låg i magen och det började precis synas.
Jag var för skraj.
I dag stod jag på samma ställe med Della.
Förväntan låg i luften. Hon ville så gärna hoppa men jag vågade inte.
Hon är ju så liten. Eller är hon inte?
Vad klarar hon, vad vill hon?
Kan jag låta henne hoppa eller dödar jag henne?
Kände att jag stod inför en ny fas. Hon börjar bli större och jag måste släppa taget.
Om än bara lite.
Länge satt vi där uppe. Hand i hand.
Jag var tvungen att samla mod.
Hon frös. Jag såg på hela henne hur förväntan liksom spred sig från magen.
Hur pirret bubblade.
Jag kollade in smågrabbarna som gjorde bakåtvolter.
Räknade hur lång tid de var under ytan innan de kom upp igen.
Della tittade på mig under långa blöta fina fransar.
Vi hoppar på sex sa hon.
Och på de sjätte small det.
Vet inte vem som var gladast.
Jag eller hon.
Vi klarade det båda två.
Och imorgon ska vi fan göra det igen.
Min stora tjej och jag.
Älskar älskar älskar det där hopptornet!