Vi har valt att Della får uttrycka sig fritt med kläder och smink.
Hon gillar det.
Att hitta galna klädkombinationer och göra ”crazy old lady” sminkningar.
Men det är klart att jag tvivlar.
Jag gillar att hon är prinssesig utan att vara mesig: Alltså jag upplever inte att kläderna hindrar henne.
Ibland i parken har jag sett småtjejer som är finklädda och därför inte vill klättra, springa, gunga. Kanske är de 3 år gamla och bär på en liten handväska och därför inte kan /vill åka karusell.
Då kan jag känna att det blir fel.
Eller om Della skulle bara vilja ha läppglans /läppstift som satt perfekt och att hon inte kände sig snygg utan.
Men var går gränsen?
När blir hon van med smink och inte klarar sig utan?
Kommer hon bli mer kläd och kroppsmedveten för att hon nu lägger tid på det?
Klart jag undrar och ibland oroar mig.
En annan aspekt är också att jag nog oroar mig mer för att hon är tjej. Och det gör mig också arg.
Klart jag funderar på hur det kommer bli med Beppe.
Att klä ut sig till karaktärer är på något sätt bättre än att vara rosaprinsessig.
När en unge vill klä ut sig till Pippi med målade fräknar då är det ok. Då sminkar man väl sig också med fräknar och fixar håret och har galna kombinationer?!
Eller att springa runt som Emil och ha en bysse.
Då tänker man inte att den ungen kommer springa runt med gevär som tonnis.
Runt Halloween cirkulerade det ett amerikanskt blogginlägg från en mamma vars son klädde ut sig till Daphne från Scooby Do och såg ut som en liten transa. En väldigt söt sådan.
Både mamman och pojken fick väldigt mycket skit för detta. Men som hon skrev.
Låt oss vara – jag går inte runt och tror att dina barn ska bli ninja när de blir stora.
Läs hela hennes blogginlägg med tankar kring detta och se en bild på sonen här
Hur tänker ni?
Och hur gör ni hemma?
