Och vad hände med det där barnrummet? Kan man ju undra.
Det går framåt! Men så här är det – jag försöker låta saker och ting ta tid. Trodde jag i alla fall tills jag igår träffade en fantastisk kvinna som bland annat arbetar med kraniosakral terapi. Låter som något som man gör i mörker, inrullad i heliga skrifter?
Men nix, det handlar om att lösa upp knutar i kroppen. Att hjälpa kroppen att hjälpa sig själv – om jag förstod saken rätt. Att driva på vätskor i kroppen. Kanske. Jag kan ha missuppfattat det sista – var så uppslukad av hela hennes person: lugn, kärleksfull, lyssnande, klok. Och långsam! Precis som jag själv vill vara och som jag jobbar väldigt hårt på (och så var hon naturligt vacker också – precis som i en cornflakesreklam).
Ni som följt mig här ett tag vet ju att jag både har börjat sticka, dansa afrodans och lärt mig om drömtolkning och Feng Shui.
Jag beklagade mig för Gudinnan att jag är trött och sjuk trots att jag gör allt detta samt yogar och tränar regelbundet, läser flera självhjälpsböcker samtidigt och äter tonvis av apelsiner (medan jag småsprang och letade efter toapapper att snyta mig med skall jag tillägga).
Kvinnan satt kvar i samma position, tittade på mig och log varmt med pliriga ögon. Hon frågade försiktigt om jag eventuellt kunde se ett mönster?
Nej. Sa jag. Men jag visste precis vad hon menade. Det är bara det att vissa saker är så svåra att ta in. Att sluta skynda sig till dagis, mötet, middagen.. Att avsäga sig från tråkiga ting helt enkelt. Det köper jag –rakt av som läkande! Men att sluta ha bråttom med att må bra? Lägga ned planer och ambitioner för sådant som har med glädje och välmående att göra… där börjar det snurra för mig.
Livet är kort herregud! Och jag har hundra idéer på vad jag skall göra när jag är på banan igen. Skriva en barnbok om Ishörningen, skriva en föreläsning om genusperspektiv i frilansarbete, måla snygga ytliga inredningstavlor, skapa en blogg med underbara barnteckningar, bygga modeller på mina finaste möbelidéer, sälja in My Mika till hela världen, börja rida igen (helst köpa en egen häst, men jag kan förstå själv att det inte är riktigt läge…), jobba med inredning, jobba med färgsättningar och så vidare och så vidare. Hur kan man INTE vilja ha bråttom? Exakt hur gör man för att i detta läge trycka på pausknappen och ta en dag i taget?
Allt har sin tid. Det går inte att skynda fram en sund kropp och en sund själ. Det tar den tid det tar… sa hon.
Jag pluggar ju Administration också – har jag sagt det? Och jag har slutprov på fredag. Men nu bestämde jag mig precis för att ta en ledig dag. Nu trycker jag på pauskappen. Och genast blir jag sugen på att passa på att göra rummet klart så jag kan ta fina bilder att visa på bloggen. Den gula väggen mot de varmljusblå hurtsarna till den illigt tomatvarma lackfärgen på hyllorna.
Men Gudinnan talar till mig. Solen lyser och kanske blir det en promenad istället? Kanske går jag ner till havet idag?
