Det var lucia igår. Men det var det nog ingen skolbarnsförälder som missade. Mina tankar går idag till ensamstående föräldrar och barnfamiljer med fler än två barn.
Alltså. Kan vi inte bara avskaffa luciafiranden där föräldrar skall vara med och arbeta (och betala för den delen)? Barnen kunde väl ta en dag ledigt från lektionerna och baka sina egna lussekatter och pepparkakor? De kunde väl få lära sig hur man jobbar i projekt? Utse projektledare, jobba med målbilder, skriva att-göra-listor. Passa på att öva sina färdigheter i ansvarstagande. Det vore väl toppen?
våra fina barn
Men. Som vanligt… verkar det bara vara jag som inte orkar. Eller är vi bara duktiga på att hålla masken inför varandra?
Alla andra mammor mailar och brainstormar och tänker så det knakar och ordnar med blommor till fröknarna, ska vi ha vit eller röd krans, samlar in sjuttio kronor här och fyrtio kronor där som skall läggas i olika kuvert senast någon dag när man skall ha kommit ihåg att ha kontanter i plånboken.
Vilken Anna var det nu igen som skulle ha pengarna – Anna K eller Anna A? Kuverten är slut och mjölken skall blandas med saffranet en dag i förväg och sonen skall ha HUNDutstyrsel på föreställningen, och nu är klockan nio – visst är Ica öppet till tio på vardagkvällar?
Om du nattar så åker jag. Om du arbetar så jobbar jag. Om du …. så …. jag, om du …. så …. jag. Pussel, prassel och trassel. Nu måste du lära dig att sova i din egen säng. Mamma och pappa har inte träffats på fjorton dagar.
Telefonen plingar sig skakig av alla kom-i-håg-meddelande, men utan den hade det aldrig fungerat! Ändå glömde vi ta med en korg att lägga lussebullarna i, och sonen fick ingen svans till sin hundutstyrsel och jag fick stanna hemma med trött lillebror och skona honom från socker på kvällskvisten.
Som tur är plingade det även ”Yoga klockan nio”. Huvudvärken släppte lite. Och så tänker jag igen på de som har tre barn och tre luciatillställningar att jobba inför. Eller fyra? Kanske är man ensam med sina barn – har ingen att beklaga sig för eller så har man egentligen inte råd. Men alla andra ställer ju upp, så…. De har det värre och jag tycker på allvar att vi måste hjälpas åt att sätta stopp på de här dumheterna. Det är inte ett dugg konstigt att folk trillar in i betongväggarna till höger och vänster – situationen och kraven har blivit orimliga!
det doftade i alla fall gott i köket en stund
Jag citerar min lilla visdomsmaskin (kl. 5.35 i morse) ”mamma, du måste vara glad – som jag! Inte sur, för då blir jag också sur och gör bara dumma saker och säger att du inte är min mamma och sånt. Då blir du bara ledsen, eller hur. Nu låtsas vi att det är morgon!”
Ja min vän – jag måste vara glad. Nu låtsas vi att julen bara är härlig!
Love.
Jag hade skrivit en lång text här, om att vara ensamstående förälder å hela livspusslet som ska läggas, men av nån anledning försvann det och därför nöjer jag mig helt enkelt med att säga: TACK, bra skrivet!
Kram till dig //Angie (med ”bara” ett barn, som för övrigt har luciafirande ikväll)
Här hemma slits vi (läs jag) bara mellan två ställen varav skolan totalt avskaffat just luciafirande för föräldrar till elever på skolan, alla andra föräldrar än de i årskurs 6 ska tilläggas. Skönt tyckte jag som i lugn och ro kunde gå till dotterns förskola och njuta av skönsång och barna-bakade lussebullar och papparkakor. Barnen på skolan fick i sin tur gå och lyssna på 6:ornas skönsång och äta köpe-bullar och köpe-pepparkakor i lugn och ro i ”vanlig” skoltid, utan oss föräldrar. Kanske skulle vara ett tips till din/er rektor. Vi föräldrar ska få komma på ”föräldrarkväll” sista veckan på terminen istället och lyssna på barnen som sjunger och fika lite när de visar runt oss i klassrummet och bara är. Jag håller med dig, varför ska allt behöva vara så uppskruvat? Sonen saknade iofs att han inte fick ”lussa” och vara hyffsat sur för det men det har gått över nu
Shit! Du är klok. Inget mer stresstrams i onödan! HEJA.
WORD!
Ja, jisses! Instämmer totalt i dina ord. Hoppas ni har en klok rektor som tar in brevets viktiga budskap. Det läggs bara mer och mer på föräldrar. Frivilligt förvisso men med socialt tvång. Jag har fyra barn (som kom tätt under sex år) och en man som rest mycket så jag har i princip varit ensamstående vid alla skolrelaterade grejor och jisses vad man fått slita. Under några få år hade vi alla i samma skola och alla aktiviteter var gemensamma och oj så skönt det var. Men sen började de droppa av till högstadiet och då blev det svårt igen. Fördelen med högstadiet är väl då att barnen bara är tacksamma att man inte kan närvara.
Men avslutningar är nog värst för då vill varje unge att vi ska närvara och det är alltid någon som ”går ut” där det är extra viktigt. Har redan ont i magen inför nästa år då en går ut nian, en mellanstadiet och så en som alltid behöver stöd och närvaro oavsett klass. Och allt detta bara för att det haussats upp så vansinnigt. Det är som att föräldrar idag måste ta igen allt sitt dåliga samvete under året då de jobbat för mycket på dessa sammankomster och där verkligen visa att de är omsorgsfulla närvarande föräldrar. Jag vet inte, ibland känns det som en galen tävling.
Tack för ett klokt inlägg!
Bra skrivet! Hela den här månaden är ett stort stressmoln! Tack för en bra blogg!
TACK snälla ni som har kommenterat och tack för att ni håller med och förstår problematiken! Ni är snälla och jag är glad att så trevliga och fina människor läser!
Hälsar Linda
Go’ Jul!