Jag har varit småbarnsförälder i snart nio år. Det finns de som var smarta och skaffade tre fyra ungar på raken, och liksom gjorde de där småbarnsåren på ett par år. Men så tänkte inte vi. När ettan började bli stor och gå till kompisar ibland – då kom lilla Vild till världen med hela sin energi och livslust! Vips så hittade man sig själv på golvet igen med andan i halsen. I fyra år till.

Men plötsligt händer det.

Båda barnen sprang för första gången i väg till kompisar och lämnade efter sig en halvtimmes total tystnad. Åtta år och åtta månader efter första förlossningen sitter jag nu här en fredagseftermiddag och tittar ut över ett tomt vardagsrum. Skum känsla.

Ni som varit med om det här vet vad jag pratar om. För er andra kan jag tala om att det här är stort! Riktigt stort. Man börjar tänka tankar som att det eventuellt kanske finns ett annat liv än det vid stora soppgrytan? Man börjar tänka tankar som att ”tänk att det finns människor som alltid har det så här lugnt”. Man börjar helt enkelt se en strimma ljus i mörkret.

Nu älskar jag mina barn. Tro inget annat! Men jag har alltid sagt att det hade varit enklare att vara mamma om man hade minst två lugna kafferaster om dagen och fyra veckors spasemester om året.

Men i alla fall. Vad är det första mamman vill göra när det blir tyst i huset en fredagseftermiddag tror ni? Lägga sig i badet? Måla naglarna? Läsa en god bok? No no.

Supermamman får en impuls och plockar fram… ta-da…damsugaren!! Antar att det är det som kallas för betingad reflex där stimuluset (säger man så?) ”tystnad” ger reflexen ”vara effektiv i hemmet”.

Nödsignalen tjöt som tur var och jag hamnade till sist i soffan med koppen kaffe och datorn.. i favoritposen. Andas uuuut!

God fredag och trevlig helg. Hoppas fredagsmyset smakar!

Kram från en som verkligen vet hur man tar till vara på en lugn stund…