Känner mig rik!

Älskar mina nya servetter. Hade kunnat tänka mig en sådan matta också…  Men det finns såklart inte. Och det är, by the way, därför jag blev designer – för att jag hela tiden vill ha sånt som inte finns. Då måste man se till på något sätt att sakerna finns. By the way nummer två så är detta mitt hundrade inlägg! Och det kan väl inte firas på bättre sätt än med ett glas vatten och en tjusig servett. Hundra inlägg är inte så mycket i bloggvärlden förresten. Underbara Clara skriver nog hunda inlägg i månaden, och Blondinbella hundra i veckan? Bla, bla bla…

Nu kommer snart mitt ”möte” (som skall få äran att dricka vattnet och snyta sig i servetterna). Har strött ut lite tyger sådär kreativt, spontant på bordet att prata kring.

See you

Kartonghus

Vi byggde kartonghus här i helgen. Väldigt lyckat – till och med katten blev förtjust och flyttade in!

Designmammans svåraste uppgift är nu att låta huset vara. Inte måla en endaste liten takpanna – inte en endaste liten röd fasadfärg… Låta det vara fint kartongbrunt bara och tycka att det inte ser skräpigt ut.

:-)

 

Nix, jag får inte ett öre av Epson för detta här.

Mystisk Loreen

Skit vare piss i en pisspotta. Som mamma brukar säga (hon är från Norrland, man säger så där).

Jag har nu i ett års tid försökt att bli Danny Saucedo: proffsig, självsäker och sympatisk på samma gång. Klippte till och med av mig håret för några veckor sedan – som en sista touch. Kände mig nöjd! In the club, som vi brukar säga Danny och jag.

Men vad händer? Loreen kommer insmygande från höger i en mystisk Capoeiradans. Till detta bär hon ett svart, långt hår och fladdrande långblus. Plötsligt ville varenda cell i mig vara en trolsk Loreen-kopia. Dannyn i mig känns oerhört passé och det centimeterkorta håret skriker ut sin besvikelse.

Jag känner mig idag mer som Danny än någonsin – den eviga tvåan. För jag vet att det kommer att ta minst sju svåra år innan jag blir Loreen med långt, svart hår.

Förstår ni mitt oerhörda dilemma?

Ditt och datt, smått och gott.

Det är stiltje här i bloggfabriken. Råkar vara en del annat som upptar min energi just nu. Vardagssysslor och ”vad-vill-jag-göra-resten-av-mitt-liv-tankar”. Lite smått och gott sådär. Det ena och det andra. Ditt och datt. Svart och vitt.

Tack förresten Karin för strumptipset – en korg i tvättstugan för singelstrumpor! Jättebra idé – den skall jag genast anamma. Och Anna; geten… du har nog rätt i att den är mer stirrig än oss människor. Men den är uppmärksam på samma sätt som (vissa av) oss människor. Så kan vi väl säga?

Kram på er.

TANKAR OM STRUMPOR

Varför är det mest mina barn som går omkring med omaka strumpor? Har mammor och pappor störtkoll på sina tvättar eller slängs det miljarder strumpor varje år i Sverige? Är det viktigt att strumporna är maka? Vad signalerar det att ha omaka strumpor? Tänker man att jag är en mamma som inte kan ta hand om mina barn? Borde vi rent av slänga de omaka strumporna och köpa nya – maka strumpor?

Det är mycket nu att fundera på.

GET

Jag är svag för getter. Det är något med blicken – så mänsklig. Säger jag och visar en bild på en mule… Men han var så nyfiken på mig, att han gick ur bild. Vi pratade med varandra litegrand. Fina geten på kyrkans djurgård i Onsala i söndags.

Och så hade de de största kaninerna jag någonsin sett. De var så stora att jag glömde dra upp kamernan över huvud taget. Jisses.

Ja – lite meningslöst bladder en meningslös tisdag. Eller? Den kanske har varit väldigt innehållsrik för dig? Det är ju så olika det där.

För övrigt tycker vi lite synd om Victoria idag, som inte får lov att vara ett nyförlöst vrak ifred. Eller hur?

SMÅFÖRVARINGEN LÖST!

Nu har vi löst all småförvaring i sonens rum. Det blev muséum i byrålådan – av målade äggkartoner…

Återförslutningsbara plastpåsar som temavis fylls med småsaker och läggs i större lådor och skåp (och att man på köpet fick en hanterbar ”cirkulationshantering” av leksaker via förrådet).

OCH GLASBURKARNA med småsaker som arbetas flitigt med exempelvis pengar, smålego, samlarsaker och pärlor. Dessa skall strax upp på hyllor ovanför skrivbordet. Vi har som mål att skrivbordet skall vara fritt från saker – då blir det roligare att sitta där!

Tyvärr har projektet inte haft den fart det borde. Vi kan väl göra som så att jag gör misstagen – så slipper du? Upp med hyllor fort som tusan och in med sakerna i lådor. Innan rummet hinner att användas så att säga. Suck.

 

Att förvara i plastpåsar

Min farmor brukade tydligen packa alla sina saker i plastpåsar när hon skulle ut och resa. Jag har sett bilder från när hon var med mina föräldrar på tältturné i Europa – i en liten skruttbil på sjuttiotalet - med bagaget fyllt av hennes plastpåsar.

Om jag blundar ser jag pappas stirriga blick framför mig när han berättar om farmor och hennes påsar. (Ni vet – blicken man får när man pratar om föräldrars mindre bra sidor som är så irriterande, så irriterande. För man vet innerst inne att man själv är bärare av denna olycksbådande mutation. Fast man skulle aldrig erkänna det för någon. Allra minst sig själv.)

Äpplet faller och faller… som sagt! Här står jag idag och packar leksaker. I PLASTPÅSAR! :-)

De är återförslutningsbara och jag hittade dem på det där stora blågula möbelvaruhuset – på köksavdelningen. 30 påsar för 35 spänn, eller nåt.. Faktiskt hur bra som helst!

Påsarna är nu fyllda med leksaker temavis – pyssel i en, krigsgubbar i en annan, Starwarslego i en tredje och så vidare. Sedan kan man ju lägga ned dem i större lådor om man vill. Eller komma på att vissa saker helt enkelt inte används? Om man har barn med väldigt bra minnen kan man alltid låta påsarna ligga till sig i ett mörkt förråd. Antingen åker de fram en tråkig söndag. Eller så går man ut nattetid och fyller bagageluckan med påsarna och reser till närmaste loppis. Vips så har man gjort något bra för miljön.

Du och jag farmor!

Nöjd!

SMÅPRYTTELSAMLINGSFÖRVARING

Om det här är en bra idé eller ej vet man inte ännu. Vi får se om några veckor om den används eller ej! Men jag tyckte det var smart i alla fall.. ;-)

Ett eget museum i skrivbordslådan för den dyrbaraste samlingen