Jag har en hatkärlek till Idol. Kan inte låta bli att titta för jag vet att jag skulle ha varit en av de som stod i drömkön om jag själv hade varit femton. Det jag funderar på är hur jag hade tagit emot ett ”du är totalt jävla tondöv” av en vuxen man med mycket pondus?? Vilka jädra pansarskinn de måste utveckla. Idolbarnen.
Jag är lycklig över att programmet inte fanns när jag var femton. Är lycklig över att jag inte visste att man måste ”leverera” och ”nå ut” och ”göra en egen grej”. Man hade ju fullt upp med att betrakta, kopiera och försöka förstå spelreglerna i sin egen värd, i Hagabergsvärlden.
Men som sagt. Kärlek också, för det är härligt att umgås med människor som är obekymrade. Som är taggade och mest älskar livet! Spelar ingen roll att de är mer än hälften så gamla. Jag får vara med den här blåögda människan en stund som har livet framför sig och alla möjligheter i världen! Och jag låter mig smittas, en timme i veckan när jag är som tröttast.
Magin bryts klockan 21 av ett blodigt och ångestladdat kvinnodråp. Då är det herrarnas tur att koppla av.
