God måndag! Sovit gott inatt? Själv har jag sovit sådär. Övar yngsta sonen i att sova i sin egen säng. Och mig själv. Undrar vem som tycker det är jobbigast?

Vi skulle köpa ny säng för några år sedan och bestämde oss för att fortsätta ligga mysigt i en 160 cm bred. Annars är väl 180 det vanliga föräldrarsängsmåttet? Vi förlitade oss på Anna Wahlgren och snart skulle sonen (nr.1) sova i egen säng. Vi hade till och med planer på att återgå till ett gemensamt täcke. Haaahaaaahaaaahoooohiihoii. Oj, det var roligt!

Jag minns att det fanns flerbarnsföräldrar som avrådde oss, som tyckte vi skulle satsa på en större säng om vi ändå köpte ny. För vem vet, snart kanske det skulle komma fler barn. Och det gjorde det på något sätt. Men misstag är väl till för att göras själv? Vi tyckte det var lagom med 160 cm!
160 delat på fyra blir 40. Fyrtio centimeter sömn per person. Barn ligger inte stilla när de sover, och inte rakt. Jo, rakt ut med benen! Och gärna i ansiktshöjd. Pappan är dessutom oförmögen att göra sig själv till 40 cm. Det betyder att mammans liggyta hamnar på någonstans mellan 20-30 cm, vilket hon klarar om hon ligger prick på sidan med kinden slät mot sängbordet.

Nu är man alltså inne på det nionde året utan ordentlig plats i sin egen säng. Påsarna under ögonen har förlorat hoppet. De sitter där de sitter lixom. Men barnen är söta, det är det man får tänka. Och så finns ju solglasögon och photoshop om det krisar. Och kärlek!