Stolt mor hör sin åttaårige son ilsket utbrista ”MEN HUR HAR DE TÄNKT”. Han får inte upp mjölkförpackningen… När jag själv var åtta år och inte fick upp mjölkförpackningen började jag gråta och tänkte att det var mig det var fel på. Idag vet jag bättre! Jag vet att när mjölkförpackningen inte går att öppna så är det för att någon tänkt mer på pengarna eller tekniken och för lite på brukaren. Det vill säga – design har blivit underprioriterad. Då får man lov att bli sur! 
Hej vänner! Jag heter Linda Brink och är ny här! Förutom mamma och en handfull andra roller, så är jag också designer. En frilansande produktdesigner som jobbar med saker som på ett eller annat sätt hamnar i ett rum: keramik, glas, lampor, mattor, möbler, mönster för textil och tapet och sånt. Finns det rum finns det människor… alltså är jag egentligen mest intresserad av människor och hur vi gör och tänker!
För väldigt länge sedan, som ung designstudent vid HDK i Göteborg, sa jag till en vän att jag skulle skriva en bok med titeln ”att leva med design”. Min vän skrattade på sig av titelförslaget och min pretentiösa ansats och ämnet skojades snart bort. Men – det är något med det där ändå!! Alla yrken har väl någon lindrig yrkesskada som följd, kan jag tänka mig. En produktdesigners yrkesskada är att i princip allt sätts under designlupp och skall produktutvecklas; prylar, företeelser, tjänster – inget ämne är för litet eller stort.
Den här bloggen kommer att vara lite som att få kika in bakom kulisserna. Scenen är i mitt fall de fina och funktionella sakerna som understöder livet. Processen fram till att de hamnar där är lång och slingrig och börjar någonstans på badrumsgolvet. Som är VITT i mitt fall (under skäggstrån, leriga fotavtryck, blå tandkrämsskvättar och annat smått och mindre gott…) Som gör att vi måste städa säkert tre gånger så ofta som de som har ett – säg, grått golv. MEN HUR HAR DE TÄNKT ?
Ja – ni fattar. Välkommen!