Först av allt tack tack tack för alla värmande och fina hälsningar!!! Vid de tillfällen jag kunnat tagit del av dom har det peppat och hjälp mig.

Sitter så äntligen hemma framför vår egna dator, innanför dörren i vår lägenhet i mina alldeles egna kläder. Jag är så glad att vara hemma även om jag har en bit kvar tills jag är på banan igen. Och helt frisk eller normal blir jag nog aldrig igen, har nämligen en ”skruv” inopererad i huvudet. Fast den är inte lös så vitt jag vetJ.

Ända sedan den 20:e augusti har jag varit fram och tillbaka till sjukhuset och när vi trodde vi klarat av det värsta och jag blev utskriven i mitten på september så hade jag en ännu värre diagnos kvar. Egentligen började allt i somras när jag efter en mindre olycka började höra min egen puls i örat och får också blixtrande huvudvärks attacker. Dessa kommer några gånger per dag och ibland är de så kraftiga att jag börjar gråta. Vid den här tidpunkten befinner jag mig i södra Frankrike och jag går till en fransk läkare som undersöker mig men hon ser ingen större fara i mitt tillstånd men tycker jag ska söka hjälp om det blir värre. Ljudet i örat kan både hon och Andreas höra bara de lägger sitt öra mot mitt.

När jag kommer hem till Sverige så söker jag hjälp igen för huvudvärksattakerna som fortsätter och blir skickad till akuten där de gör en röntgen av huvudet. De hittar ingenting allvarligt och just då så tror man att det är spänningshuvudvärk jag lider av i kombination av att jag kanske fick en whiplashskada vid olyckan.

Huvudvärken börjar efter någon vecka att klinga av men ljudet finns hela tiden kvar i örat, likt någon som sitter och andas och väser fram min puls.

I mitten av augusti så har jag fullt upp med min systers möhippa och planering av tal å sånt inför hennes bröllop. Ljudet finns där hela tiden och det är svårt framförallt på natten att somna till det. I övrigt hinner jag inte känna efter så mycket, eller så vågar jag inte…

Så får jag uppsöka läkare akut av en helt annan anledning. Jag har drabbats av en jättekraftig infektion och det dröjer (tills man öppnat upp magen och tittat) innan man hittar ursprunget och jag får äta ett antal olika antibiotika kurer innan det biter. Under denna tid är min systers bröllop och jag får till slut permission för att åka på själva vigselakten fastande och med en droppkanyl dold bakom tärnbuketten… Men någon middag och fest orkade varken jag eller kroppen med och jag skulle dessutom tillbaka för min dos av medicin. Både min syster och jag fällde dock en och en annan tår av att jag åtminstonde satt där under hennes bröllop.

Så blir jag till slut bra från infektionen och är hemma för att få tillbaka orken och bygga upp imunförsvaret efter all ”rävgift” jag fått. Jag gläds åt att få snusa på mina barn igen men jag känner att det är något som inte stämmer. Ljudet i örat har hela tiden funnits där men kommit i skymundan för det andra. Nu håller det på att ta knäcken på mig och dessutom har ett av mina ögon blivit rött. Jag känner mig trött och ledsen och vill bara bli frisk. När ögat inte blir bättre utan bara sämre och till slut börjar ”sticka ut” och vara svullet runtom förstår jag att det inte är en vanlig ögoninfektion.

Jag har numret till en av mina tidigare behandlande läkare, en fantastisk kvinna. Jag ringer till henne och rådgör och hon föreslår att jag ska söka hjälp akut igen. Till slut så träffar jag en ögonläkare som sätter ett stetoskop vid tinningen och lyssnar. Han kan då höra det duschande ljudet och rådgör i sin tur med en neurokonsult. Så hamnar jag på akuten och får göra en ny röntgen, men det här gången är det en kontrast röntgen och bilderna skickas sedan till specialister på Karolinska. Så får jag till slut reda på att jag har en fistel ”bakom ögat”. Fistlar är mer vanliga på andra ställen i kroppen men så här i huvudet är de väldigt ovanliga och därför lite mer svårupptäckta.

Jag blir inlagd på sjukhuset och blir senare förflyttad till Karolinska. Här får jag ett jättefint bemötande och lite mer klarhet i vad jag har för något.

Först var de tvungna att göra ytterligare en undersökning, för att exakt se vener och artärer och hur det går i huvudet. Det ljud jag hör kommer av att blodet tar en fel väg och (förlåt nu alla medicinskt kunniga för mitt språk) det blir artär tryck i en ven(er?). Ni vet när man tar blodtrycket så är det ju ett över och ett under tryck, till och från hjärtat. Hur som helst så är trycket bakom ögat så stort att det trycker ut ögat och också syresätter det så mycket att det blir alldeles rött. Dessutom ser jag dubbelt om jag tittar uppåt eller neråt.

Men jag får också veta att jag haft tur. Placeringen av det här är på ett sådant ställe att blodet just tar den här vägen tillbaka och inte vidare in i huvudet och orsakar(t) en blödning.

Nästa steg är en operation/ingrepp för att rätta till det här. Bara att det fanns en lösning gjorde mig överlycklig. Äntligen.  Men jag visste att det fanns risker med operationen och jag måste erkänna att jag var rädd. Många tankar hann gå igenom mitt huvud de här dagarna och jag skrev brev och spelade in godnattsånger på en diktafon. En aningens negativt kristänkande men efter den här hösten var jag rätt omtumlad och mitt förtroende för min kropp och hälsa har fått sig en rejäl törn.

Karolinska neuropersonalen mina hjältar!

Via ljumsken gick de så in och upp i huvudet. Där har de täppt till den felaktiga gången så att jag nu blivit av med ljudet och lyckligtvis har ögat också gått tillbaka.

När jag vaknade upp och det var tyst i huvudet började jag gråta. Sen ringde jag Andreas och bad honom komma med champagnen! Inte för att jag fick dricka den utan för att jag för första gången sedan i juli kände mig ok. Jag levde och jag mådde bra. Nu har dom tyvärr hittat en till aneurysm bredvid det ställe där det nu sitter en spiral/skruv. Men den ansågs inte vara så stor eller sitta på ett farligt ställe. Dessutom ska det kollas upp igen om 6 månader.

Jag är väl inte den första att säga det men livet får en annan dimension efter en sådan här händelse. Vissa saker känns inte så viktiga längre och andra hur viktiga som helst.

Jag är fortfarande trött och har ont i huvudet lite då och då. Men jag är hemma och med min familj. Och ikväll ska Andreas och jag faktiskt för första gången på länge länge gå på middag tillsammans på fotbollsgalan. Hoppas jag orkar det, jag har vilat hela dagen och ser fram mot att få känna mig lite normal för en stund. Om jag skulle skymta förbi i en kamra och ryggvinkel kan ni spana in min sköna knut i nacken. Det är en TOVA. Inget annat. Efter att ha legat sängliggandes och inte brytt sig så har det blivit så. Och vet ni. Jag bryr mig inte så mycket nu heller. Jag kanske får klippa mig kort men ok. Jag är bara glad. Efter en tuff höst för Andreas, barnen, min övriga familj å jag själv så är jag iaf hemma igen.

Stor kärlekskram till er från mig!

Det är inget jag hittar på eller hittade på. Jag önskar däremot av hela mitt hjärta att det är så och att det här är en mardröm som går att vakna upp ur. Min höst började skit och jag fick en infektion läkarna inte rådde på. Mina värden var skyhöga jag skickades mellan läkare och specilister som bara såg oroade ut. När ingen antibiotika som jag fick hjälpte missade jag min egen älskade  systers bröllop där jag skulle varit tärna.Ja, ja (inte precis hela världen) bara jag fick bli frisk och leva tänkte vi då men anade föga att höstens djävligheter inte var över när läkarna efter att ha gett mig i deras ”öron” och slarvigt uttryck rävgift… åtminstonde gjorde så att jag fick bra värden igen. Det varade i några dagar… sedan.., Nu ligger jag här och ska snart få byta sjukhus. Där jag ligger nu finns ingen specialkompetens för det jag har och det jag hittills har fått veta är att det jag nu drabbats av är väldigt väldigt ovanligt. Jag ska iaf till en neurokirurgisk avdelning men vi vet inte så mycket om det jag har då det är just så ovanligt. Ingen här kan svara på frågor om behandlingar, framtid, risker, chanser ja vad som helst som rör sig i mitt huvud nu. Å det är mycket vill jag lova. Så jag är ledsen att många av er är besvikna att jag inte skriver, men. Just nu är livet viktigare och att hålla huvudet ovanför vattnet. Det är förståts jobbigt hemma oxå så vi har ständiga logistikproblem. Jag vill givetvis träffa barnen så ofta som möjligt men det går ju inte alltid med förkylningar och allt och andreas har sin show på Börsen to-lö. Den dag jag vet mer och återigen orkar kommer jag tillbaka och berättar mer. Till dess Ta hand om varandra – ge Kärlek mot varandra eller en liten kram bara det smittar på ett friskt sätt./Lisa

Hej alla. Jag är hemsk ledsen att jag inte skrivit här på länge. Jag skulle gärna vilja men jag är tyvärr för sjuk sedan ett par veckor tillbaka och har ingen ork alls. Jag hoppas att ni mår bra och att även jag blir frisk snart och får ny kraft. Kram Lisa

Ha ha, Andreas och jag hade haft svårt att vara i kronprinsessans och prins Daniels sits… Vi tog sjukt lång tid på oss med att bestämma namn. Både för Ella och Tim. Ella hette bebisen, buffen och älskling och Tim hette Lillebror ända fram till vi var tvungna enligt lagen att ge våra barn ett namn. Andra lagar gäller för kungligheter…

”Vid varje kunglig födsel skjuts salut. På Victorias tid var det skillnad på prinsar och prinsessor, prinsen fick dubbelt fler skott än prinsessan. I dag blir det 21 skott vare sig det är pojke eller flicka. Omedelbart efter födseln meddelar hovet barnets namn samt titel. Pojken eller flickan kommer att bli nummer två i tronföljden efter kronprinsessan Victoria och kommer också att få en hertigtitel. Den bestämmer kungen själv.”

Utdrag ur artikel från Aftonbladet/Herman Lindqvist

Tillbaka i stan och en ny höst. Tim har visat sig ha en energi utan botten. Idag vaknade han 7:15 och hann på 45 minuter (innan jag väckte Ella och Andreas) ha ner alla böcker i bokhyllan, välta ut ett vattenglas i sängen, kissa i kökssoffan, ha sönder en porslinsmugg och använda yogurten som hårgelé på sig själv. När de andra kom upp var jag helt slut. Ella var på mittimellanhumör, Andreas på bra humör så det gick rätt bra trots allt. Den 24 får Tim börja på förskolan/dagis. Jag måste erkänna att jag längtar… Han skiner upp när han kommer dit och är inte så lite avundsjuk på sin syster som fick stanna kvar idag. Känns tryggt och bra att få lämna honom där. Får dock lite dåligt samvete av att önska att han gick där redan nu, man ska väl vilja vara med sitt barn dygnet runt men just nu känner jag inte att jag kan ge honom den stimulans han önskar. Vill mest att han ska sova förmiddagsvila i flera timmar så jag kan återhämta mig efter natten och morgonen.

Kram på er alla därute som kanske också går in i höstterminen idag

Andreas har ett antal gånger fått uppträda för och också träffat kronprinsessparet. Efter en träff i våras i Gävle/Ockelbo så kom han hem och berättade hur otroligt trevliga dessa två, Victoria och Daniel, är.

Ella har alltid lyssnat häpet och varit avundsjuk på sin pappa. Hon som är det största prinsessfanset i familjen förstår inte varför vi inte bara kan åka och hälsa på Victoria vi me… Men så kom till slut ett tillfälle på Victoriadagen på Öland. Andreas skulle uppträda och vi satt i publiken. För att kunna gå iväg med Tim ibland satt vi längst ut och så lägligt visade det sig när de kom att det var precis i närheten av Victoria. Ella var snabbt (innan säpo hann stoppa henne:)) framme för att ge egenhändigt plockade blommor och två hjärtan stenar. En grå till Daniel och en vit till Victoria.

När vi satt efteråt och lyssnade på alla bidrag så var Ellas enda tankar på Victorias nyss erhållna present.

- Mamma! Hur ska hon veta att den grå stenen är till Daniel och den vita till henne? utbrister hon plötsligt.

Så nu håller vi på att formulera ett brev där det kommer en förklaring på presenten. Sånt är viktigt i prinsessvärlden. Däremot tror jag att Ella senare i livet kommer att skratta åt sig själv när hon ser bilden av hennes discotights och bara fötter när hon springer fram…

stor kram till er från en Frankrikesemesterbrud om ett par timmar.

Så var vi då i PARADISET… enligt Ella i allafall. Kneipbyn eller Pippilandet som vi kallar det. Ella ville göra allt. På direkten. Tim hade vi lämnat kvar hos morfar så det var bara vi två som hoppsade fram till éntren denna tryckande varma och fuktiga sommardag. Ellas ögon glittrade och leendet gick inte att sudda bort ens om jag försökt med ett kilo citroner.

Efter bara en kvart på området springer vi in i Kling och Klang, poliserna ni vet. Ella vill hälsa lite kort och så följer vi efter dom till den utlovade sångstunden med Pippi. På vägen dit drar Ella ner mig i tröjärmen till hennes höjd.

- Mamma, Kling och Klang ser inte ut som i filmen, säger hon.

Aha, tänker jag. Så var det slut. Till julen kommer hon avslöja Tomten också. Men så.

- Mamma, på filmen är det ju inte på riktigt. De kunde nog inte ha de riktiga med där, dom var nog tvungna att stanna här, fortsätter hon sin utläggning.

Nähe. Pippi är alltså på riktigt ett tag till i Ellas värld. Det blir Kneipbyn nästa år också.

Kram kram

Vi har startat semestern på Gotland. Pappa har fint ställe här med hans fru och vi försöker komma hit minst en gång varje sommar. Andreas är kvar hemma och jobbar. Tråkigt. Jobbigt. Men vi är ju långt ifrån de enda familjer som får dela upp semestrar och artisters jobb ligger ofta på andras lediga tid… Ella har tjatat sedan vi kom i land att hon vill åka och hälsa på Pippi. Hon fullkomligen älskar att vara där och se föreställningen och åka alla karuseller. Själv har jag knappt landat efter båtresan i går kväll med två superpigga barn som levde rövare och där jag hade fullt upp med att hålla reda på dom att jag knappt kom ihåg mig själv. Försöker intala mig själv att det bara är ett år kvar tills Tim börjar lugna ner sig och man inte behöver bevaka varje steg. Hade glömt bort hur bra flås man får själv av att ha en nyfiken och orädd 1-åring med spring i benen. Gymkort? Nä, här fås både armmuskler och kondition på ett bräde helt gratis. Varsegoda att hänga på:)!

Glad högsommar

Kramar till er alla

Så var midsommar avklarat. Vet inte vad ni känner men jag känner alltid lite vemod efter midsommar. Innan den helgen så ligger hela sommaren framför en och ledigheten känns lång. Ljuset är vackert dygnet runt och vad som ska hända runt hörnet är ännu oklart..:) I goda vänners lag firas så midsommar med blommor i håret, dans och god mat. Var uppe nästan hela natten och bara njöt. Nu efter helgen sitter jag här med andan i halsen över allt som ska hinnas med innan våra 2-3 veckors gemensamma semester och inser att det är JULI REDAN PÅ FREDAG!!! Vad hände?!! Snart blir nätterna mörkare.

Men än ska jag inte klaga. Vi har ett Gotlandsbesök hos pappa och kanske en Frankrike vecka eller två. Vi ska också försöka hänga på landet en del. Men snart är det augusti och inskolning på förskolan/dagis med Tim. Vad hände?!! Snart är han stor.

För ett halvår sedan fanns inget körslag i sikte, bröllopet låg långt fram och mammaledigheten hade knappt börjat kändes det som. Shit. Vad händer med alla dagar. I sådana här grubbleri stunder kan jag börja tänka omöjliga spiraltankar som att ”alldeles nyss skrev jag alldeles nyss, nu är den stunden för alltid borta” eller ”alldeles nyss tog jag en klunk kaffe, nu är den stunden för alltid borta”. Har med andra ord inte riktigt lärt mig leva i nuet alla stunder. Jag blir galen på mig själv. Borde egentligen bara gå ut och njuta av solen och värmen men så har jag så mycket jag behöver göra innan jag kan ta ledigt.

Hoppas ni andra har mindre högar kvar innan ni får sommarlov.

Kram på er!

Först tack tack tack för alla fina hälsningar. Både Andreas och jag är rörda av era fina kommentarer. Sedan… vi är nu inne i en så blå känsla period så vi undrar vart vi är på väg… Direkt efter bröllopet så bara vällde det över oss. Vi är låga, energilösa och nästan deprimerade. Allt  bara gick ur oss efter den fantastiska helgen. Vi måste nu hitta nya projekt och saker att se fram mot och det snabbt. Att vara gift är jättehärligt och att kunna säga att han är min man är bara det så ovant och mysigt men det räcker inte..:( Vi förstår nu meningen med en bröllopsresa för att fly undan vardagen precis efteråt en stund men vi hade inte tid och möjlighet till det så här går vi i vårt blandade glädjerus men som också känns sorgligt. Att titta på bilderna just nu får mig att gråta.

Men ett liten ljusglimt är midsommar. Vi firar litet på landet med nära vänner, god mat, dans och bad i poolen. Något annat bad är väl inte att tänka på med den kylan som kom in ha ha.

Hoppas ni alla får en jättehärlig helg så hörs vi i nästa vecka.

Puss och kram!