Lisa Knapp

Arkiv för juni, 2010

Badrummet det nya vardagsrummet

Vårt gemensamma rum nr 1 är numera badrummet. Här stöter vi på varandra titt som tätt och här gör vi nästan allt. Skötbordet för lillebror står på badkaret. Ella badar ofta i detsamma och numera går tvättmaskinen varm. Häromdagen nådde det sitt kulmen. Tidigt på morgonen var jag bara TVUNGEN att sätta mig på toaletten. Andreas var ute, Ella åt frukost och jag kan inte låta henne ta ansvar för lillebror, hon är trots allt bara 4 (födelsedag idag:)) Lillebror var hungrig och skrek så jag fann ingen annan lösning än att amma samtidigt som jag satt på toaletten. Jag behövde sitta ett tag, är inte helt hel efter operationen och att gå på  toaletten är en prövning i sig varje gång, så lillebror åt sig mätt. 

Lite senare på dagen så ser jag hur Andreas tar med sig gitarren in på toaletten… Han har bråda dagar nu inför turné och inspelning av nya låtar så det gäller att ta vara på varje liten chans till ”egentid”… Och det lät riktigt bra det som jag hörde där inifrån:) Det är bara att inse…Vi får göra badrummet till hängrummet i lägenheten 

Kram Lisa

6 Kommentarer   Permalänk

Den ensamma mamman

Dag 13 i lillebrors liv gick jag för att hämta Ella från förskola/dagis. Andreas jobbade och Ella och jag skulle gå hem. Men Ella ville följa med en kompis Jack hem och helt plötsligt hade jag två timmar ”över”. OCEANER av tid för en nybliven 2-barnsmamma..:) Jag hade visserligen ett barn i vagnen att ta hand om men jag var redan ute på stan, påklädd och kände sådan frihet att jag började ringa runt till några vänner och fick napp direkt hos Camilla. Vi bestämde att vi skulle träffas på Rival och äta en bit mat. Jag gick direkt till Rival och beställde ett bord för två och satte mig att vänta. 

Med ett leende på läpparna började mina hungriga längtande ögon att titta på menyn…vilken lyx. Men Camilla dök inte upp… Det dröjde fem minuter, tio minuter, en kvart… Jag hade beställt in en öl men vågade inte beställa någon mat. Hade vi bestämt rätt Rival? Var det Caféet och inte restaurangen som hon var på? Jag ringde men fick inget svar. Lillebror börjar gråta och jag tar upp honom för att amma lite diskret på denna tjusiga restaurang. Lägger en sjal över axeln och smuttar på ölen samtidigt som jag känner att det börjar rinna från mitt vänster öga.

Inte sedan förlossningen hade jag tagit ut mina endagarslinser..!!!!!!! Jag vet att det är idiotiskt och dumt och jag hade bara glömt bort och inte hunnit med. Men synen som de andra gästerna såg nu när de tittade åt mitt håll var rätt komisk. En nybliven mamma, osminkad och lite sjavig, sitter ensam vid bordet med sin nyfödda vid bröstet en öl i handen. Och gråter. Det gick inte att hejda de tårar och den smärta/irritation som nu var i ögat.

Jag försökte sträcka på mig och låtsades inte om de blickar som kom. Till slut dök Camilla upp. Hon hade fastnat i ett jobbsamtal och erbjöd sig nu att gå och hämta Ella. De oceaner av tid jag hade började rinna ut och inte hade jag ätit något. Jag beställde en rätt som kom in under tiden Camilla var borta. Åt så fort jag kunde av rädsla för att inte hinna äta innan lillebror började protestera. Snart kom de tillbaka, och Ella ville givetvis ha resten (läs hälften) av min mat, hon älskar restaurangmat och gärna avancerad sådan. Mammahjärtat tillät det och efter ytterligare 10 minuter betalade och gick vi därifrån. Min första restaurangkväll som 2-barnsmamma var över.

1 Kommentar   Permalänk

Dagbok om förlossningen

Dagbok om Förlossningen… (OBS jag vill varna läsare med tidsbrist för en alldeles för lång text,  ska skärpa mig till nästa gång.)

Först av allt, ett jättetack och varma hälsningar tillbaka till er och alla fina, snälla kommentarer och hälsningar ni skrivit i bloggen, mailat eller smsat!!! Jag värms, gläds och får härlig och önskvärd energi av alla er.

Förlossningen – så blev det.

När Ella föddes för fyra år sedan gick allt väldigt snabbt. Jag kände ingen större skillnad på de värkar jag fick timmarna innan och de jag haft sent i graviditeten och förstod inte riktigt att det var på g. Visst kändes det lite annorlunda i kroppen och jag hörde ett klick under kvällen som jag inte kände igen så jag sa till Andreas att jag trodde att någonting höll på att hända.

När jag kom in då den 22 juni 2006 var jag 9 centimeter öppen. Lustgasen fungerade inte men det trodde inte barnmorskorna på förrän Andreas provade och påpekade samma sak. Ellas hjärtslag var lite för höga, de spräckte fostervattnet som var smutsigt så nästan allt fokus hamnade helt rätt och av förklarliga skäl på Ella i magen.

Till slut kände jag att jag inte orkade längre och jag fick spinal bedövning som gjorde att jag fick lite vila i stressen och att det stannade upp en stund. Ni som läst tidigare inlägg vet att jag då under denna paus och i mitt knasiga euforiska tillstånd försökte göra förlossningen till ett event… Musik, ballonger, serpentiner. Allt skulle fram. Å så kom hon med en rasande fart.  Jag hade blivit rekommenderad en pall att sitta på och det visade sig i backspegeln vara fel lösning för mig. Jag sprack mycket och fick direkt efter åka på operation. Andreas blev lämnad kvar med Ella och kom sedan ner till uppvak med henne.

Med detta i minne så har jag funderat ram och tillbaka under våren hur vi skulle göra denna gång.  Jag fick gå på en läkarundersökning där läkaren sa att jag hade läkt bra och var frisk nog att genomföra en vanlig förlossning även denna gång.  Vi gick också på Prima Donna Profylax och repeterade fokus- och avslappningsövningar och jag var och pratade med förlossningspersonalen ett par veckor innan om hur vi tillsammans kunde hjälpas åt så jag inte skulle spricka denna gång. Kände mig därför väl förbered. 

Den 20/5 sent på kvällen kände jag att sammandragningarna började komma med täta mellanrum. De gjorde inte ont och jag var inte riktigt säker men jag började också blöda lite så jag tänkte att det nog var dags snart. Andreas och jag var uppe och pratade och jag packade det sista. Vi ringde min syster vid 02:30 som kom och som säger att jag var helt knäpp. Jag gick runt med henne och visade vår ”nya” balkong och Ellas kläder hon skulle ha på sig. Emellanåt var jag tvungen att stanna upp för någon värk men det kändes ändå ok.

Vi åkte sakta genom stan med bilen. Tog en extra tur via Norr Mälarstrand. Det var så fantastiskt vackert ute. Solen höll på att gå upp och det luktade vår. Snart snart skulle vi få möta vårt barn. Så häftigt så spännande och jag ville dra ut på stunden och känslan just då. När vi kom in fick vi ett rum, en kopp te och vi satte på musik. Jag var 5 centimeter öppen och klockan var 03:30.  

Vi trodde hela teamet i rummet att det skulle gå snabbt, precis som med Ella. Barnmorskan skulle gå klockan 7 men då skulle vi ju vara klara…

Det gick snabbt till att jag var öppen 10 centimeter. Lustgasen var min bästa vän och också den enda smärtlindring jag använde fram till dess. Sedan stannade allt upp. Värkarna kom mer sällan och klockan blev både 7 och 8… De satte in värkstimulerande dropp och då kom det igång igen men tyvärr så låg lillebror inte helt rätt. Han hade inte vridit sig ner helt och ville inte komma ut. Det tryckte på framåt och inte neråt.

Lyckades behålla fokus andning och lite vila emellanåt ganska länge men snart började det göra väldigt väldigt ont och det kändes inte som det hände något och lillebror verkade vilja stanna kvar. Jag bad om spinalbedövning för att orka med. När väl den var på plats blev det lite lättare men inte mycket. Vi ändrade ställning och ändrade ställning igen… Jag ville inte trycka på för att slippa spricka igen så jag försökte bara att andas ut honom och till slut till slut så närmade det sig.

De frågade om Andreas ville vara med och ta emot barnet men riktigt så ”långt” hade inte Andreas och jag kommit i tanken. Det räckte med att han fick klippa navelsträngen.

Vilken häftigt känsla när han kom ut! Med en gång är alla smärtor och timmar innan som bortblåsta. Han låg så sött på mitt bröst och Andreas filmade den första stunden i livet. Men jag kände också att något gått sönder och jag förstod direkt när de undersökte mig att det var operation även denna gång…

Vi blev inte lika chockade nu. Visste vad vi hade att vänta. Jag ville bara gråta där och då men var ju också lycklig på samma gång för lillebror.  Ville inte gråta inför Andreas och lillebror och höll inne med tårarna till jag kommit fram till operationssalen. Där bara välde det fram. Varför en gång till?

En stund efter det att jag vaknat upp efter operationen fick Andreas och lillebror komma ner till mig. Vi skrattade och fick tårar i ögonen om vartannat. Åh vad vi var lyckliga. Vilket mirakel det är. Två barnsföräldrar. Herregud. Vad har vi givit oss in på. Så underbart och härligt och lite skrämmande på samma gång.  

Redan samma dag kom Ella och hälsade på. En kort stund bara för jag var helt slut. Hon var så stolt men räddningen denna dag för hennes del var att Andreas på kvällen tog sig in till Kungsträdgården för en spelning och där skulle ju även Eric Saade vara..! Ella blev lovad att få träffa honom och så var den dagen gjord. Vad var en lillebror mot Eric?:)

Det var faktiskt ganska skönt att få en liten lugn stund själv med lillebror sovandes tätt intill. Och personalen var fantastiska. När Andreas kom tillbaka tog vi ett varsitt glas champagne, åt lite jordgubbar och bara njöt… Dagen efter blev lite värre. Men det får bli ett annat inlägg.

Stor Kram!

Lisa

3 Kommentarer   Permalänk

För små bröst

Amningspaus

Min kropp är inte direkt utrustad med några jättebomber till bröst. Inte ens några mellanbomber. I tonåren tyckte jag inte det var så kul att knappt fylla ut en a-kupa men med åren så har jag ändå börjat gilla mina små bröst på något vis. När Ella kom så växte dom naturligt under amningsperioden. Härligt att få känna sig lite kvinnlig men också härligt att veta vad de var till för. Att amma var inte alltid okomplicerat men ändå så fantastiskt när det fungerade. Och med ett barn var det ganska lätt att smita undan en stund, gå ut på promenader och emellanåt ta en amningspaus.

Med tvåan så blev och är det en helt annan sak. Stressiga amningsstunder, förkyld familj, rännande hit och dit och lite kyla och drag på brösten ledde så klart till mjölkstockning. Ni som haft det vet att det inte direkt är någon trevlig bekantskap… Feber och smärta smärta smärta.  Vila, värme och lugn amingsmiljö hjälper. Hur lätt som helst att plocka fram ur bakfickan… Jag som trodde att mina små bröst inte kunde ge plats åt en argsint knöl hade fel. Tydligen så var det också dumt att använda bygelbh. ”Ut och köp en amningsbh!” fick jag som råd. Så med ömmande bröst och en skrikande lillebror tog jag mig till en större mammaklädsbutik på Söder. 4 minuter senare gick jag ut igen, slokande och med tonårsminibröstkänslan smygande tillbaka. Borde jag ju ha förstått, klart att de inte finns några amningbh´s med a-kupa… Ingen tror väl att en kvinna som ammar kan ha så små bröst.

Så nu använder jag min bikinitopp med snörning som bh. Och så håller jag på att bygga upp mitt självförtroende med den som gillar mina bröst så ofantligt mycket just nu… Hur små de än må vara. Lillebror.

7 Kommentarer   Permalänk

Hemma från sjukhuset

Hemma! Jag behövde stanna ett tag på sjukhuset då jag direkt efter förlossningen blev opererad eftersom jag även denna gång tyvärr sprack. Men trots det så var det en väldigt häftig förlossning med mycket närvaro och härliga stunder emellanåt – men tyvärr så hände det igen som vi också fick uppleva med Ella då jag också sprack. En effekt som jag ändå tycker är positiv med att jag blev opererad med en gång är att de första timmarna i livet får Andreas helt själv bonda med vår prins. Den här gången var allt inte lika främmande för oss heller och vi visste mer vad vi hade att vänta oss efteråt.

Nu har vi dock landat hemma med vår nya familjemedlem. Ella tar det jättebra och vi försöker att fokusera väldigt mycket på henne och att hon ska få känna sig väl till mods. Hon vill hjälpa till och kör gärna vagnen med honom i runt runt i lägenheten. Första dagen när vi skulle lämna henne på förskolan på morgonen så samlade jag alla krafter jag hade och tog med lillebror i vagnen och gick dit. Ella stolt som en tupp stod i mitten och alla barn runtomkring fick se hennes syskon.

Andreas och jag har hunnit med både lite babyblues, euforisk lycka, tomhetskänsla och översvämmande känslor av kärlek till de två barn vi numera har tillsammans. Vi ska nu gå och ta pku prov och vara utanför lägenheten en liten längre stund… Jag skriver mer när jag kommer hem.

Tack tack tack för alla fina lyckönskningar och kommentarer!

Kram Lisa



1 Kommentar   Permalänk