Lisa Knapp

Dagbok om förlossningen

Dagbok om Förlossningen… (OBS jag vill varna läsare med tidsbrist för en alldeles för lång text,  ska skärpa mig till nästa gång.)

Först av allt, ett jättetack och varma hälsningar tillbaka till er och alla fina, snälla kommentarer och hälsningar ni skrivit i bloggen, mailat eller smsat!!! Jag värms, gläds och får härlig och önskvärd energi av alla er.

Förlossningen – så blev det.

När Ella föddes för fyra år sedan gick allt väldigt snabbt. Jag kände ingen större skillnad på de värkar jag fick timmarna innan och de jag haft sent i graviditeten och förstod inte riktigt att det var på g. Visst kändes det lite annorlunda i kroppen och jag hörde ett klick under kvällen som jag inte kände igen så jag sa till Andreas att jag trodde att någonting höll på att hända.

När jag kom in då den 22 juni 2006 var jag 9 centimeter öppen. Lustgasen fungerade inte men det trodde inte barnmorskorna på förrän Andreas provade och påpekade samma sak. Ellas hjärtslag var lite för höga, de spräckte fostervattnet som var smutsigt så nästan allt fokus hamnade helt rätt och av förklarliga skäl på Ella i magen.

Till slut kände jag att jag inte orkade längre och jag fick spinal bedövning som gjorde att jag fick lite vila i stressen och att det stannade upp en stund. Ni som läst tidigare inlägg vet att jag då under denna paus och i mitt knasiga euforiska tillstånd försökte göra förlossningen till ett event… Musik, ballonger, serpentiner. Allt skulle fram. Å så kom hon med en rasande fart.  Jag hade blivit rekommenderad en pall att sitta på och det visade sig i backspegeln vara fel lösning för mig. Jag sprack mycket och fick direkt efter åka på operation. Andreas blev lämnad kvar med Ella och kom sedan ner till uppvak med henne.

Med detta i minne så har jag funderat ram och tillbaka under våren hur vi skulle göra denna gång.  Jag fick gå på en läkarundersökning där läkaren sa att jag hade läkt bra och var frisk nog att genomföra en vanlig förlossning även denna gång.  Vi gick också på Prima Donna Profylax och repeterade fokus- och avslappningsövningar och jag var och pratade med förlossningspersonalen ett par veckor innan om hur vi tillsammans kunde hjälpas åt så jag inte skulle spricka denna gång. Kände mig därför väl förbered. 

Den 20/5 sent på kvällen kände jag att sammandragningarna började komma med täta mellanrum. De gjorde inte ont och jag var inte riktigt säker men jag började också blöda lite så jag tänkte att det nog var dags snart. Andreas och jag var uppe och pratade och jag packade det sista. Vi ringde min syster vid 02:30 som kom och som säger att jag var helt knäpp. Jag gick runt med henne och visade vår ”nya” balkong och Ellas kläder hon skulle ha på sig. Emellanåt var jag tvungen att stanna upp för någon värk men det kändes ändå ok.

Vi åkte sakta genom stan med bilen. Tog en extra tur via Norr Mälarstrand. Det var så fantastiskt vackert ute. Solen höll på att gå upp och det luktade vår. Snart snart skulle vi få möta vårt barn. Så häftigt så spännande och jag ville dra ut på stunden och känslan just då. När vi kom in fick vi ett rum, en kopp te och vi satte på musik. Jag var 5 centimeter öppen och klockan var 03:30.  

Vi trodde hela teamet i rummet att det skulle gå snabbt, precis som med Ella. Barnmorskan skulle gå klockan 7 men då skulle vi ju vara klara…

Det gick snabbt till att jag var öppen 10 centimeter. Lustgasen var min bästa vän och också den enda smärtlindring jag använde fram till dess. Sedan stannade allt upp. Värkarna kom mer sällan och klockan blev både 7 och 8… De satte in värkstimulerande dropp och då kom det igång igen men tyvärr så låg lillebror inte helt rätt. Han hade inte vridit sig ner helt och ville inte komma ut. Det tryckte på framåt och inte neråt.

Lyckades behålla fokus andning och lite vila emellanåt ganska länge men snart började det göra väldigt väldigt ont och det kändes inte som det hände något och lillebror verkade vilja stanna kvar. Jag bad om spinalbedövning för att orka med. När väl den var på plats blev det lite lättare men inte mycket. Vi ändrade ställning och ändrade ställning igen… Jag ville inte trycka på för att slippa spricka igen så jag försökte bara att andas ut honom och till slut till slut så närmade det sig.

De frågade om Andreas ville vara med och ta emot barnet men riktigt så ”långt” hade inte Andreas och jag kommit i tanken. Det räckte med att han fick klippa navelsträngen.

Vilken häftigt känsla när han kom ut! Med en gång är alla smärtor och timmar innan som bortblåsta. Han låg så sött på mitt bröst och Andreas filmade den första stunden i livet. Men jag kände också att något gått sönder och jag förstod direkt när de undersökte mig att det var operation även denna gång…

Vi blev inte lika chockade nu. Visste vad vi hade att vänta. Jag ville bara gråta där och då men var ju också lycklig på samma gång för lillebror.  Ville inte gråta inför Andreas och lillebror och höll inne med tårarna till jag kommit fram till operationssalen. Där bara välde det fram. Varför en gång till?

En stund efter det att jag vaknat upp efter operationen fick Andreas och lillebror komma ner till mig. Vi skrattade och fick tårar i ögonen om vartannat. Åh vad vi var lyckliga. Vilket mirakel det är. Två barnsföräldrar. Herregud. Vad har vi givit oss in på. Så underbart och härligt och lite skrämmande på samma gång.  

Redan samma dag kom Ella och hälsade på. En kort stund bara för jag var helt slut. Hon var så stolt men räddningen denna dag för hennes del var att Andreas på kvällen tog sig in till Kungsträdgården för en spelning och där skulle ju även Eric Saade vara..! Ella blev lovad att få träffa honom och så var den dagen gjord. Vad var en lillebror mot Eric?:)

Det var faktiskt ganska skönt att få en liten lugn stund själv med lillebror sovandes tätt intill. Och personalen var fantastiska. När Andreas kom tillbaka tog vi ett varsitt glas champagne, åt lite jordgubbar och bara njöt… Dagen efter blev lite värre. Men det får bli ett annat inlägg.

Stor Kram!

Lisa

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  3 Kommentarer
  1. ztoanmemkyo skriver:
    !

    1PKEKC lmexirpkexga, [url=http://ezkevrgjkrsi.com/]ezkevrgjkrsi[/url], [link=http://aphgnpjpsujb.com/]aphgnpjpsujb[/link], http://pbovlmqxkwdq.com/

  2. Camilla Ö skriver:
    !

    Hej Lisa!
    Hoppas allt har läkt ihop nu och att ni kommit in i rutinerna igen. Största skillnaden mellan ett o två barn är väl den där känslan att aldrig räcka till riktigt tycker jag. I helgen var vi i alla fall o hälsade på den lille amfibiesoldaten på regementets dag på Berga. Nu muckar han snart de ska bara vakta på bröllopet på lördag också sen blir det muck nästa vecka. Vi fick testa deras packning de har släpat omkring på 58 KILO sammanlagt det du Lisa, alla mammorna höll på att trilla direkt, knäna skakade, jag förstår inte hur deras kroppar håller. Igår var vi på sista skolavslutningen forever kändes det som. Många tårar blev det speciellt för deras musiklärare som följt tjejerna o deras band sen i sexan. Vi får hoppas de fortsätter med bandet nu när de går till olika gymnasieskolor. Ja, det känns inte som så längesen de gick ut första klass. Njut av sommaren o familjen. Kramar Camilla i hbg

  3. katarina skriver:
    !

    Jag älskar förlossningsberättelser!Drömmer mig tillbaks på ngt sätt till mina egna förlossningar.
    Tänk vad lyckligt lottade vi är vi som har fått uppleva detta!HJar skrivit det förr o skriver det igen..njut! Hoppas kläderna passade föressten :)