Dags att fara hem från härlig Gotlandstid med barnen hos morfar. Underbara dagar där vi kramat ut det sista av sommaren. Nu är det snart bara 9 månader kvar till nästa..:)

Pappa å Lena har hur gröna fingrar som helst, önskar jag bara hade en liten liten gnutta av deras kunskap så kunde kanske några av blommorna på Djurö bli mer än 1-åriga…

Ella och jag konstruerade ett litet stenhus för våra tillverkade kottdjur

Stolt husägare…

Terapiplats.

Middag på verandan

Morfar räddar fjärilslarver. Han planterar även in vissa speciella ”fjärils”växter så att dessa ska tycka om att bo och vara här.

Lite större kryddland än vårt…

Cool handduksvärmare

… en sista tvätthängning ute…

… fast det regnade också en hel del och Ella var dessutom sjuk. Här ordnade Ella en inne picknic för att rädda sommarkänslan.

Nu ska vi hem och försöka få tid att mysa med Andreas mellan hans alla repetitioner, hitta höstmyskänslan och försöka få lite bra vardagsrutiner.

Kram kram

När det gäller ögonfärg är brunt ett så kallat dominerande anlag. Men hur är det egentligen med de ”mjuka” anlagen. En persons sätt att vara? Jag har en pappa och en mamma som jag älskar och älskar att vara med. Men de är sjuuuuukt olika. Och de är också skilda sedan en lång tid tillbaka.

När pappa ska förbereda en resa gör han det långt långt i förväg. Bokar biljetter, planerar resrutt, ringer och frågar om matsäcksönskemål, ser till att bilen är varm, städad, tankad, skrapad från snö och så kommer han i god tid och kör lugnt. Han har också kollat igenom hemmet så att alla apparater är avstängda, minst två gånger.

När mamma ska iväg så är det ofta planerat i sista sekund. Med runda borstar i håret (en på vardera sida för att håret inte ska locka sig) springer hon runt, skvätter lite vatten på blommorna, frågar miljoner frågor och hoppar över frukosten. På den frostiga bilrutan har hon skrapat upp ett hål så att det går att se framåt, resten hinner hon knappt med utan det får smälta av värmen. Det blir Mc Donalds på vägen när vi tankar bilen. Efter en mil letar hon mobilen.

Jag kan helt klart se drag i mig själv från båda. När jag var mindre och bodde hemma anpassade jag ofta mitt sätt att vara beroende på vems vecka det var. Jag levde ett mer kaosartat sätt hemma hos mamma, och också mer socialt. Hos pappa var det mer ordnat och lugnt men också ofta med roliga inplanerade utflykter och aktiviteter.

Jag är ofta ute i sista sekund och älskar spontana aktiviteter. Men jag vill gärna att det också är planerat och jag släpar med mig en stoooor handväska med alla möjliga saker i så att det mesta går att lösa i efterhand. I handväskan finns också ofta något att äta, extra kläder ifall att det blir en övernattning. Jag gillar när det händer saker och älskar stora sociala sammanhang… Men så ibland, behöver jag dra mig undan. Vara lite själv, tänka efter och analysera…

I mitt jobb gäller det att ha känsla och koll på båda bitarna inför och under ett event. Planering, struktur, ordning och reda. Men också kaos, kreativitet, spontanitet… Det är kanske därför jag älskar det så. Där får jag vara båda sidor. Inte som när jag var liten och trodde jag behövde anpassa mig efter den förälder jag var hos för att bli uppskattad och omtyckt.

Och nu sitter jag här med två barn som har på många sätt två ganska olika föräldrar. Undrar vad för slags anlag vi ”lämnar” efter oss? Hoppas hoppas bara att de får Andreas musikalitet:)

Kram på er alla!

Ellas garderob är full med klänningar. Helst i lila eller rosa och med det viktigaste av allt. Klänningar med snurr. Snurrar de inte tillräckligt är de inget att ha. Vi har försökt i små portioner resonera fram till att använda andra kläder och variera hennes outfit. Oftast lönlöst och leder bara till i mina ögon onödiga konflikter. Dessa har vi nog med ändå och om viktigare saker. Däremot så har jag börjat tröttna på rosa, på pipiga prinsessfilmer, plastiga silverdiadem, barnprinsesskor och pilliga Barbieleksaker överallt…

Och så häromdagen. Hände det. Vi var på Junibacken/Djurgården och hade åkt sagotåget, provat prinsessklänningar och ätit Karlssons köttbullar. På väg ut passerar alla besökare (strategiskt lagd av Junibacken) en leksaksbutik… Idiotiskt tycker jag men jag lyckades denna gång utan bråk få Ella att ”bara” önska sig saker för framtiden. Det gjorde mig så lycklig att Ella med fin röst pekade och sa: ”-Den där önskar jag mig till nästa födelsedag” att jag istället själv gjorde en kovändning och erbjöd henne att välja en film till Gotlandsresan vi skulle göra dagarna därpå. Jag vet inte om hon själv blev chockad av mitt erbjudande men hon ställde sig resolut framför en bil film för första gången.

När vi så körde av Gotlandsfärjan i går för att hälsa på min pappa i några dagar så säger Ella plötsligt: ”-Mamma, varför kan du inte vara som Rorri?!” Eftersom jag inte sett filmen själv så förstod jag inte först utan tänkte att nu tycker hon jag är en dålig mamma. En NEJ mamma som hon ibland uttrycker det. Men näera. Här var det inte det som var grejen utan att jag minsann körde för långsamt och tråkigt. Hon ville ha roligt. Hon ville att jag skulle köra racer. Vara lite mer KUL. Och med Rorrifilmen på DVD:n i baksätet under resan och med stämpeln som en tråkig mamma och bilförare så kände jag helt plötsligt en saknad av en rosa fluffig prinsessfilm…

Och appropå namn… vi har anmält namn nu… men vi vet inte 100% om tilltalsnamnet… så jag återkommer inom kort. Gud vad vi är veliga…

Kram Lisa och tack tack för alla fina kommentarer och tips på namn.

Vi e hopplösa… Vi har ett dygn på oss nu och efter en lång kväll igår med några vänner och syster hemma så hade Andreas och jag den här listan framför oss. Andreas har sin favorit här och jag min… Men nu ska vi lägga upp namnen på bordet och bara… BESTÄMMA OSS! Herregud, hur svårt kan det va:)! Tydligen hur svårt som helst för oss. Det här har blivit en riktig långkörare för oss och inte blev det bättre av att det kom en artikel om att många föräldrar ångrar deras namnval på barnen. Och att vi precis har hört att två bekantas barn har bytt namn när de kom upp i tonåren… Och ändå… Vi vet att det namn vi väljer kommer att låta rätt efter ett tag…

Men visst är det också konstigt att när man får barn så blir vi namnlösa i familjen. Helt plötsligt så säger jag inte längre Andreas till Andreas utan pappa… Själv heter jag bara mamma och även mormor, morfar, farfar är ju numera namnlösa. Ok att vi gör det till Ella men vi säger ju även så till varandra Andreas och jag. ”Mormor kan hämta i morgon” eller ”Pappa – kan inte du göra en kopp kaffe till mig..?”. Ella blir nu också ofta kallad storasyster nu och lillebror givetvis lillebror… Kanske en av anledningarna till att vi inte kan bestämma oss. Vi trivs med det namnlösa hemmet!

Kram Lisa

Alla har vi drömmar när vi är små om vad vi ska bli som stora. När jag var liten drömde jag först om att bli delfinskötare. Det verkade vara det absoluta toppyrket i min värld. Simma omkring där med dessa vackra djur och lära dom göra häftiga konster. Senare vid 11 års ålder ville jag bli reporter på ”Bullen”. Min moster uppmuntrade mig att skicka in en ansökan. I mitt personliga brev till redaktionen skrev jag ”- Jag heter Lisa och har skilda föräldrar.” Sedan skrev jag inget mer. Jag vet inte om min moster  någonsin skickade iväg brevet men jag var tydligen väldigt upptagen av mina föräldrars skilsmässa.

Någon reporter där och då blev jag hur som helst inte. Några år senare väcktes en önskan om att bli sportjournalist. Den drömmen har jag fortfarande kvar. Tänk att få arbeta med sport och skrivande/journalistik på samma gång! Men jag har aldrig gjort några 100 % -iga satsningar, bara små inhopp och kortare journalistutbildningar. Har inte vågat fullt ut för risken att bli besviken och få ett nej. Jag tror att många med mig, men långt ifrån alla, är lite rädda för att satsa helt och fullt ut på sin absoluta högsta och största dröm. Tyvärr är det nog också så att vi ofta inte heller vågar uttrycka vår högsta dröm, rädda att bli utskrattade eller få kommentarer som att ”det där kommer du aldrig kunna bli”. Därför förblir den också ofta hemlig och vi är nog många som går miste om att få hjälp på vägen bara för det. Däremot är många väldigt ofta bra på att satsa på deras näst högsta dröm. Där finns stora möjligheter att lyckas med stor framgång. Kanske just för att det inte är den högsta drömmen, nr 1 i ens liv. Skulle vi misslyckas här så finns ju alltid den högsta drömmen kvar…

Jag till exempel har verkligen ett av mina drömjobb. Jag älskar det jag gör. Och jag har verkligen satsat för att bli bra på det. Jag till om med gav upp min utstakade karriär med hög lön efter ekonomiutbildningen för att börja arbeta med detta lägre betalda yrke. Och jag älskar det jag gör varje dag och tror ärligt talat att jag kommer att fortsätta med det i någon form tills jag dör. MEN man vet aldrig… jag har ju min högsta önskan och dröm kvar:)

Kram på er alla med drömmar!

… FriidrottsEM i Barcelona. Vi som älskar att se på idrott satt så klart och följde detta en hel del. Ella visade sig vara intresserad hon med och framförallt höjdhoppet. Varje gång någon klarade höjde så utropade hon

”- Å vad bra, hon klarade snöret! Nu slipper hon åka hem till mamma!”

Det är mycket snöruttryck i Ellas liv just nu. Häromdagen frågade hon också. ”-Mamma, med vilket snöre drar man ut bebisen ur magen?”

Nu ska vi iväg på kräftskiva hela familjen. Blir inte så många tillfällen tillsammans men vi suger tag i alla vi kan. Ha en trevlig fredagskväll!

Kram

… Hej alla kära läsare. Jag har drabbats av tvåbarns chock. Försöker krampaktigt att hålla fast vid bra rutiner och vårt gamla liv… Men det är bara att inse. Jag måste sänka kraven på min dag. Se mellan fingrarna på damm tussar i hörn, tvätthögar i badrummet och en obäddad säng. I alla fall nu i början. Jag har fullt upp med att amma lillebror (som ännu inte fått något namn!:)) och ta hand om Ella och ibland t o m ta hand om mig själv en liten stund. Andreas är på turné och vi ser honom lite då och då mellan spelningarna. Jag började min mammaledighet i samma galna tempo som jag brukar med mitt liv, med håret på ända och sju väskor på axeln. Det var bara det att det nu skulle hänga en till på axeln:) och en härligt aktiv 4-åring i den andra handen. Det hela gick inte ihop.

Idag har vi därför tagit det superlugnt och gjort inne aktiviteter. Vi tog fram en gammal trist servis och målade dessa i med ”glasfärger# som vi sedan brände i ugnen. Och vips så har vi en julklapp att ge bort till mormor…

Andra aktiviteter som är lite kul en sådan här regnig dag med en fyra åring är annars att vika flygplan och ha en liten tävling eller vika loppor och skriva knasiga uppdrag till varandra under flikarna. Ella skrev under en flik att vi skulle måla naglar och vips så hade vi nya fina naglar båda två. Även lillebror fick en släng manikyr han med.

Ikväll kommer en god vän och hjälper mig med barnen en stund. Gissa om det är uppskattat. Då minsann ska jag ta igen allt och lite till…

Kram till er alla