Ordet nej är inget vanligt ord i min vokabulär… Även då jag kanske någon pyttemillisekund någon gång funderar på att säga nej till någonting så formar sig läpparna allt som oftast och obönhörligen till ett jjj…aa. Det kommer ofta fort och snabbt och utan att jag tänkt efter. Men även om jag tänker efter så har jag svårt att säga nej. Det här ställer tyvärr till det i livet. Jag vill så ofta och så mycket och 95% av alla ”ja” är från hjärtat och med en önskan om att jag ska hinna göra även det. Jag har försökt analysera det här när jag gång på gång sätter mig själv i ohållbara situationer med mina ja:n. Tror jag att alla nej är ett avvisande mot den personen jag säger nej till? Sviker jag de runt omkring mig med mina nej? Känner jag mig tråkig när jag säger nej? Jag svarade ja på alla dessa påståenden.

Att säga nej till en vänmiddag när jag har tvättid eller borde sitta och betala räkningar tycker jag gör mig till en tråkig person. Och jag tycker själv att jag sviker när jag väljer att inte följa med mamma när hon vill att jag ska komma med till hennes vänner för att de ska få träffa mig och framförallt barnen. Får jag flera förslag till möten eller träffar på samma dag/kväll vill jag gärna gå på allt och försöker fundera ut hur jag ska hinna med… När jag så ska hinna med alla mina träffar och måsten så blir det ju inte en lugn och harmonisk Lisa mina ”möten” får träffa. Och egentligen är sveket mot dom och mot mig själv större när jag säger ja till saker jag egentligen borde tackat nej till. Jag vet allt detta och ändå…

Så i våras gick jag på en jättebra kurs i kommunikation och ledarskap. Där var ett av mina mål att träna på att säga nej. När jag så för några veckor sedan fick en förfrågan att bli handledare på samma kurs nu under hösten blev jag jätteglad och ville säga ett stort JAAA med en gång. Vilken ärofylld uppgift. Och så gick tankarna igång. Jag borde ju egentligen säga nej så som livet ser ut nu. Men då sviker jag ju dom…eller? De kommer att tro att jag inte vill vara det och jag kommer aldrig att bli tillfrågad igen. Tänk om det är nu eller aldrig. Men jag tackade nej och skrev varför. Och det här (något förkortat) svaret fick av ”min” handledare: ”Jag är stolt över dig och detta mail är ett bevis på hur långt du har kommit. Jag tycker det är bra att du säger nej och prioriterar familjen och dig själv. Jag tvivlar inte på att du är en fantastisk coach och jag hör av mig om fler tillfällen framöver”.

Shit vad glad jag blev. Klyschan bara lyser upp när jag skriver det här men att säga nej är att tacka ja till något annat. I det här fallet är det en prioritering av familj och en lugnare höst som jag tackade ja till och vem vill inte ha det:)? Och chansen går mig kanske inte förlorad iallafall. Jag hade inte heller kunnat göra det lika bra i höst som när jag har slutat amma. Så nu ska jag träna ännu mera . NEJ NEJ NEj Nej nej. Fortfarande tycker jag ordet har en negativ klang. Men innebörden och slutkontentan blir ofta med en positiv klang och jag vet att min omgivning kommer att bli överlycklig över lite nej då och då. Mamma kanske blir lite ledsen till en början (hon har lika stor om inte ännu mer ja sjuka än vad jag har) men även hon kanske ser det positiva över det så småningom. Så i förväg. Förlåt alla som får ett nej av mig från och med nu. Jag övar.

Kram Lisa

(PS – Ella är på bättringsvägen men var riktigt dålig i femdagar och det var nära att de skrev in henne att få stanna på sjukhuset. Vi pustar ut och har firat idag:))

Typiskt. Bara timmar efter Andreas lämnat hemmet för ytterligare en Ladies Night helg så blir Ella dålig. Den här gången var det inte någon liten sjukdom heller utan ganska allvarligt. När hon bara fick högre och högre feber och klagade över kraftiga magsmärtor åkte vi på inrådan från sjukvårdsupplysningen till akuten. Snart kändes det som om vi var med i en overklig cirkus. Det var underbemannat på akuten och hur många barn som helst. Morfar följde med oss dit och mormor hade hand om lillebror (som vi just nu kallar Fred…) Jag träffade några bekanta som hade fått vänta hur länge som helst med sitt barn som hade haft feberkramper. Fick efter en lång timmes väntan ringa mormor som tog en promenad upp med barnvagnen. Jag ville inte att Fred skulle komma in på akuten bland alla sjuka barn så jag fick springa bort till huvudingången och amma på en hård kall soffa. Ella ville helst inte bli lämnad men hon och morfar sattes framför ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Tyvärr så är täckningen på mobilen inte den bästa på sjukhuset så nu fick mormor agera runner och springa emellan för att kolla läget på akuten. Ella ville absolut att jag skulle vara med när hon träffade doktorn. Och så här höll det på. Växelvis så sprang jag ut och ammade och satt med Ella och väntade. Timmarna gick och det blev lördagskväll. Ella kräktes och febern steg. Till slut fick vi komma in på ett rum. Diagnos njurbäckeninflammation. För barn är det svårt att få behålla penicillinen när de kräks och i det här fallet diskuterades om hon skulle få vara kvar. Nu hade jag ju amningen och Fred så tillsammans med läkaren bestämdes att vi skulle åka hem med möjlighet att komma tillbaka om det blev värre.

Nu är vi inne på tredje dygnet och febern är långlivad och seg. Vi inväntar besked på prover om att byta penicillin till en ”smalare” variant som träffar mer direkt. Ella är svag men tapper. Andreas har kommit hem men ska snart iväg igen på nytt jobb. Mitt i allt så vaknar Ella något feberyrig och säger ”Hockuspockusfillijockus”. Sen lägger hon sig ner med ett leende på läpparna. Jag önskar jag kunde göra detsamma och så var allt bra igen…

Först och främst. Tack fina alla ni som tackar mig (!) för att jag ”lånar” ut Andreas:) Ja men självklart. Helt ärligt, när jag ser honom på scen uppträda i bland annat  Ladies Night så är det inte som min kille jag ser honom. Jag ser honom som den artist han är. Han går upp på scenen och gör det han älskar att göra. Att underhålla, beröra, roa, ja allt som hör till en konsert. Och jag är stolt. Och dessutom, han har så härliga fans därute och många som även kommer fram till mig med gulliga kommentarer. Och ett speciellt tack till dig du härliga tjej och mamma om du läser det här som skrev i din blogg om Andreas och på Andreas facebook om vad det här betydde för dig med Ladies Night. Det är ju precis just det som killarna i Ladies vill uppnå. HUr som helst. Nu är Andreas hemma lite mer. Jippie! Repveckorna är över och Ladies spelas istället bara på helgerna. Nu startar inspelningarna till nya skivan istället och en av de nya låtarna kan man höra ett smakprov på som vinjettmusik på Biggest Loser. Självklart började jag därför att följa det programmet och jag tycker faktiskt det är riktigt bra. Jag tycker inte att de gottar sig i deltagarna utan visar upp fina och bra sidor och hur mycket de kämpar och kämpar för att få bukt med sina extra kilon. Jag tror vi är många som kan känna igen oss i deltagarna. Inte alla i de extra kilona men i hur svårt det är att bryta invanda mönster och hur lätt det är att sätta upp murar för svåra saker som hänt i ens liv. Så till alla er som liksom jag har ryggsäckar från förr som vi behöver ta itu med. Heja er.

Ella sa till min mamma som haft/har bröstcancer att: ”-Mormor, du har bara lite ont i bröstet, det är lite synd om dig men det är mer synd om farmor. (Andreas mamma som har Alzheimers) Hon har ont precis överallt.

Kram Lisa

I morgon är det premiär på Ladies Night och i veckan hade vi möjlighet att äntligen få se showen på ett genrep. Ella fick följa med då det inte var för sent och inte heller var det ”vanliga” upplägget med sittande middag. Ella och hennes jämnåriga kompis Emilia stod uppe på stolarna och riktigt dansade loss. Hur kul som helst att bara titta på dom. Dock lite svårt för Ella emellanåt att förstå att hennes pappa gör en roll uppe på scenen. Hon ropade och vinkade, hoppade upp och ner och önskade inget hellre än att han skulle se och vinka tillbaka.Vid ett tilllfälle hade han möjlighet att göra det och gissa om det var en stolt liten tjej med ett leende öra till öra som vinkade tillbaka.

I en scen så kan jag avslöja är Andreas en tjej. En riktigt snygg sådan (hmmm) i rött långt hår. Ella hörde ju att rösten var hennes pappas, men varför varför såg han ut så där? Hon kunde inte släppa det utan frågade honom senare likt en riktigt grävande journalist om allt kring den scenen. Hur som helst. Showen är grymt bra och nu längtar jag faktskt till Globen…  Kanske vi ses? Kram från showänkan Lisa

En klar favorit i TV-tablån i våras var Solsidan. Vi missade dock en hel del avsnitt och köpte därför boxen senare. Nu har den gått varm flera varv. Även Ella vill se den även om jag då får hoppa över vissa avsnitt…

Nu längtar jag iallafall grymt mycket till nästa omgång och blev därför hur glad som helst när jag såg de här skyltarna när jag besökte ”riktiga” Solsidan/Saltsjöbaden igår…

Jag är så nyfiken. Lite nyfiken är man ju också på om det finns någon eller några familjer i verklighetens Solsidan området som har drag av TV-karaktärerna:)?

Min vän som jag hälsade på har det iallafall inte. En väldigt jordnära,varm och härlig dalkulla. Här pratar hon lite med…baby x. Jag vet och jag skäms. Jag kan inte presentera något namn ännu. Det är ju helt galet. Stackars barn.

Vi träffade stora delar av släkten igår för att fira min syster ysters födelsedag. Då hamnade vi givetvis i namndiskussioner. Alla har ju sina tankar och vi får ju skylla oss själva som satt oss i den här situationen. Tror vi gör det till något värre och besvärligare än vad vi behöver. Nästan vilket namn som helst kommer ju att bli bra till slut. Kram på er.

Det började redan för ett år sedan. Ella gick och plockade ut samma bok gång på gång ur bokhyllan. Först trodde vi att det var en slump men vi förstod senare att det var något speciellt med den här boken för henne. Häromdagen så frågade hon också efter den när jag hade stoppat tillbaka den högt upp i bokhyllan.

- Mamma, sa hon. Jag vill ha den där boken med en mamma och en bebis på framsidan. Den som är rosa.

- Jaha, sa jag. Vad ska du med den till?

- Jo den ska jag läsa den när jag ska sitta på toa och bajsa. (Hon är inte på något sätt så läskunnig ännu men det var klart hon fick låna den:))

För er som inte läst den kan jag varmt rekommendera den. Min mamma när hon läste den tyckte dock det var lite pinsamt med titeln på boken så hon gömde boken i ett annat fodral men även hon gillade boken.

Kram Lisa