2011 november | Lisa Knapp
Lisa Knapp

Arkiv för november, 2011

Tuff höst..

Först av allt tack tack tack för alla värmande och fina hälsningar!!! Vid de tillfällen jag kunnat tagit del av dom har det peppat och hjälp mig.

Sitter så äntligen hemma framför vår egna dator, innanför dörren i vår lägenhet i mina alldeles egna kläder. Jag är så glad att vara hemma även om jag har en bit kvar tills jag är på banan igen. Och helt frisk eller normal blir jag nog aldrig igen, har nämligen en ”skruv” inopererad i huvudet. Fast den är inte lös så vitt jag vetJ.

Ända sedan den 20:e augusti har jag varit fram och tillbaka till sjukhuset och när vi trodde vi klarat av det värsta och jag blev utskriven i mitten på september så hade jag en ännu värre diagnos kvar. Egentligen började allt i somras när jag efter en mindre olycka började höra min egen puls i örat och får också blixtrande huvudvärks attacker. Dessa kommer några gånger per dag och ibland är de så kraftiga att jag börjar gråta. Vid den här tidpunkten befinner jag mig i södra Frankrike och jag går till en fransk läkare som undersöker mig men hon ser ingen större fara i mitt tillstånd men tycker jag ska söka hjälp om det blir värre. Ljudet i örat kan både hon och Andreas höra bara de lägger sitt öra mot mitt.

När jag kommer hem till Sverige så söker jag hjälp igen för huvudvärksattakerna som fortsätter och blir skickad till akuten där de gör en röntgen av huvudet. De hittar ingenting allvarligt och just då så tror man att det är spänningshuvudvärk jag lider av i kombination av att jag kanske fick en whiplashskada vid olyckan.

Huvudvärken börjar efter någon vecka att klinga av men ljudet finns hela tiden kvar i örat, likt någon som sitter och andas och väser fram min puls.

I mitten av augusti så har jag fullt upp med min systers möhippa och planering av tal å sånt inför hennes bröllop. Ljudet finns där hela tiden och det är svårt framförallt på natten att somna till det. I övrigt hinner jag inte känna efter så mycket, eller så vågar jag inte…

Så får jag uppsöka läkare akut av en helt annan anledning. Jag har drabbats av en jättekraftig infektion och det dröjer (tills man öppnat upp magen och tittat) innan man hittar ursprunget och jag får äta ett antal olika antibiotika kurer innan det biter. Under denna tid är min systers bröllop och jag får till slut permission för att åka på själva vigselakten fastande och med en droppkanyl dold bakom tärnbuketten… Men någon middag och fest orkade varken jag eller kroppen med och jag skulle dessutom tillbaka för min dos av medicin. Både min syster och jag fällde dock en och en annan tår av att jag åtminstonde satt där under hennes bröllop.

Så blir jag till slut bra från infektionen och är hemma för att få tillbaka orken och bygga upp imunförsvaret efter all ”rävgift” jag fått. Jag gläds åt att få snusa på mina barn igen men jag känner att det är något som inte stämmer. Ljudet i örat har hela tiden funnits där men kommit i skymundan för det andra. Nu håller det på att ta knäcken på mig och dessutom har ett av mina ögon blivit rött. Jag känner mig trött och ledsen och vill bara bli frisk. När ögat inte blir bättre utan bara sämre och till slut börjar ”sticka ut” och vara svullet runtom förstår jag att det inte är en vanlig ögoninfektion.

Jag har numret till en av mina tidigare behandlande läkare, en fantastisk kvinna. Jag ringer till henne och rådgör och hon föreslår att jag ska söka hjälp akut igen. Till slut så träffar jag en ögonläkare som sätter ett stetoskop vid tinningen och lyssnar. Han kan då höra det duschande ljudet och rådgör i sin tur med en neurokonsult. Så hamnar jag på akuten och får göra en ny röntgen, men det här gången är det en kontrast röntgen och bilderna skickas sedan till specialister på Karolinska. Så får jag till slut reda på att jag har en fistel ”bakom ögat”. Fistlar är mer vanliga på andra ställen i kroppen men så här i huvudet är de väldigt ovanliga och därför lite mer svårupptäckta.

Jag blir inlagd på sjukhuset och blir senare förflyttad till Karolinska. Här får jag ett jättefint bemötande och lite mer klarhet i vad jag har för något.

Först var de tvungna att göra ytterligare en undersökning, för att exakt se vener och artärer och hur det går i huvudet. Det ljud jag hör kommer av att blodet tar en fel väg och (förlåt nu alla medicinskt kunniga för mitt språk) det blir artär tryck i en ven(er?). Ni vet när man tar blodtrycket så är det ju ett över och ett under tryck, till och från hjärtat. Hur som helst så är trycket bakom ögat så stort att det trycker ut ögat och också syresätter det så mycket att det blir alldeles rött. Dessutom ser jag dubbelt om jag tittar uppåt eller neråt.

Men jag får också veta att jag haft tur. Placeringen av det här är på ett sådant ställe att blodet just tar den här vägen tillbaka och inte vidare in i huvudet och orsakar(t) en blödning.

Nästa steg är en operation/ingrepp för att rätta till det här. Bara att det fanns en lösning gjorde mig överlycklig. Äntligen.  Men jag visste att det fanns risker med operationen och jag måste erkänna att jag var rädd. Många tankar hann gå igenom mitt huvud de här dagarna och jag skrev brev och spelade in godnattsånger på en diktafon. En aningens negativt kristänkande men efter den här hösten var jag rätt omtumlad och mitt förtroende för min kropp och hälsa har fått sig en rejäl törn.

Karolinska neuropersonalen mina hjältar!

Via ljumsken gick de så in och upp i huvudet. Där har de täppt till den felaktiga gången så att jag nu blivit av med ljudet och lyckligtvis har ögat också gått tillbaka.

När jag vaknade upp och det var tyst i huvudet började jag gråta. Sen ringde jag Andreas och bad honom komma med champagnen! Inte för att jag fick dricka den utan för att jag för första gången sedan i juli kände mig ok. Jag levde och jag mådde bra. Nu har dom tyvärr hittat en till aneurysm bredvid det ställe där det nu sitter en spiral/skruv. Men den ansågs inte vara så stor eller sitta på ett farligt ställe. Dessutom ska det kollas upp igen om 6 månader.

Jag är väl inte den första att säga det men livet får en annan dimension efter en sådan här händelse. Vissa saker känns inte så viktiga längre och andra hur viktiga som helst.

Jag är fortfarande trött och har ont i huvudet lite då och då. Men jag är hemma och med min familj. Och ikväll ska Andreas och jag faktiskt för första gången på länge länge gå på middag tillsammans på fotbollsgalan. Hoppas jag orkar det, jag har vilat hela dagen och ser fram mot att få känna mig lite normal för en stund. Om jag skulle skymta förbi i en kamra och ryggvinkel kan ni spana in min sköna knut i nacken. Det är en TOVA. Inget annat. Efter att ha legat sängliggandes och inte brytt sig så har det blivit så. Och vet ni. Jag bryr mig inte så mycket nu heller. Jag kanske får klippa mig kort men ok. Jag är bara glad. Efter en tuff höst för Andreas, barnen, min övriga familj å jag själv så är jag iaf hemma igen.

 

Stor kärlekskram till er från mig!

18 Kommentarer   Permalänk