Lisa Knapp

IBS, tjock- och ändtarmscancer & att leva med stomi

Hej,

idag var det matsäcksdag för Ella. Stekte pannkakor, la i majskorn och några tomatbitar i lådan. Lite frukt till mellanmål, vattenflaska och en termos med varm choklad. Å vad har det att göra med tjocktarmscancer som jag skrev om som rubrik? Jo, jag kommer till det senare. Andreas gick sedan med barnen till förskolan medan jag snabbt sprang in på toaletten. Har ännu inte vant mig med att sköta och leva med stomibandage/påsen jag fått, och det gör sig påmint i de mest knasiga situationer.

Precis innan den akuta operationen som jag genomgick den 23:a december så förvarnade läkaren mig om att det skulle kunna vara läge för en stomi varpå hon ville märka ut ett ställe på min mage där den skulle kunna sitta. Jag hade så ont och var så omtöcknad av alla undersökningar och olika möjliga diagnoser de pratade om att jag bara lyfte lätt på sjukhusskjortan och nickade  lite disträ åt henne. Jag var på något vis förberedd på allt. Att de skulle hitta cancer, att de skulle operera bort äggstockar, livmoder, att jag skulle dö… Hela hösten hade jag kämpat med att få hjälp för vad som var fel med min mage. Och detta parallellt med att jag hade en fistel/blödning bakom ögat.

När jag vaknade upp från operationen satt Andreas vid min sida. Jag började gråta. Jag levde iallafall. Så trevade jag med handen neråt magen. Å där satt den. En påse. Jag grät lite till. Det var inte lätt i början att acceptera även om jag rent logiskt kunde förstå att det egentligen var en ”kompis” som skulle hjälpa mig bli frisk som jag hade på magen. Utan den skulle jag inte kunna leva. Andreas peppade mig och sa att han älskade mig lika mycket med eller utan påse och likaså min familj och vänner. Men jag måste ju älska mig själv också… Min fantastiska läkare och stomisjuksköterska tittade en gång på min stomi och sa ”Vad vacker den är!” . Till att jag ska säga så är det en bit kvar, men om jag tänker på den som min hjälpkompis och liksom pratar lite med den då och då så hjälper det faktiskt.

Och vad har jag att klaga på… Så många andra som lever och har levt med stomi länge och kommer att få leva med den permanent. När jag kom hem från sjukhuset började jag googla direkt på människor som har  magsjukdomar och lever med stomier av olika slag. För vissa är det här deras väg till ett normalt liv. Innan har de varit fångar i sina hem och med en nödvändig närhet till en toalett.

I mitt fall var det en inflammerad tarmficka som ledde till att tjocktarmen sprack. Det hade pågått hela hösten och läkarna missade detta när jag i augusti och september var inne. Men nu är det som det är och det går ju bara att utgå från de förutsättningar jag har idag.

En god sak har det resulterat i ändå. Vi äter nyttigare hemma nu. Varje dag. Inte för att vi har ätit så väldigt onyttigt förut men det har varit för fiberfattigt. Innanför skafferidörren sitter numera en lista med de mest fiberrika grönsaker, bär och andra livsmedel som jag/vi bör få i oss varje dag.

Och nu kommer också fler och fler rapporter om att det vi äter (t ex mycket processat kött) kan vara en orsak till tjock- och ändtarmscancer. Nu ska jag inte gå in på alltför mycket medicinska termer och påståenden. Det har jag inte belägg för men att vad vi stoppar i oss påverkar vår hälsa… det tror jag alla vågar skriva under på. Nu sa en klok läkare till mig att du behöver inte sluta med all pasta (jag älskar nämligen just det:)) men ät mer grönsaker till det så är det ok.

Å då till Ellas matsäck. Ella vill gärna ha pannkakor med sylt till matsäck då många av hennes kompisar får det. Så då låter vi det vara den gången på veckan som hon får äta det och låter henne välja någon bra grönsak att lägga till. Förut var det stuvad spenat hon valde vilket såg ganska äckligt ut i matlådan när det ”gosat” runt, men Ella tycker om det och det är ju bra… Vill inte att det här med magproblem ska ha att göra med att jag varit dålig på att hjälpa dom äta rätt. Men sedan finns det ju andra ärftliga faktorer och annat som vi inte kan påverka. Men en tanke till er alla härliga läsare där ute. Känn efter med magen och inte bara med hjärtat. Det kan hjälpa er långt och mycket. Oftast när något känns fel, kan vara en konflikt med någon, ett vägval i livet eller helt enkelt någon bakterie vi fått i oss – så känns det i magen. Den är din kompis så ta hand om den.

Kram på er!

 

På den här hemsidan gick jag in mycket i början och fick hjälp av andra om hur det är att leva med en stomi.

http://www.ilco.nu/

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  7 Kommentarer
  1. Angelica skriver:
    !

    Hej Lisa, jag läser din blogg med gråten i halsen. Allt du gör, är så starkt. du klarar av att stå upp och se framåt som den fina mamma och fru du är!
    Jag är så fascinerad utav dig och hur du är som människa. Att även när det är svårt, så är det ingenting omöjligt!
    Jag höll på att förlora min pappa för 1&½ år sedan, 25 augusti 2010 då det var min 16års dag. Han råkade ut för en olycka, han skulle inte ha klarat sig. Men allt skedde som en mirakel.
    Han låg nedsövd i respirator i tre veckor med kraftiga hjärnblödningar och frakturer i ansiktet. Från den dagen, så förändrades allt på en hundradels sekund och man har lärt sig att inte ta andra förgivet. Och speciellt inte sin familj, när olyckan skedde, var min son endast 2månader. Ja, jag är en ung mamma. Så jag vet vad allt med familj innebär, man ser allt ur ett annat perspektiv.
    Idag är min pappa fullt återställd förutom att han inte får jobba lika mycket som innan. Så min födelsedag, är inte en dag att fira längre. Vi firar då min pappa återvände från andra sidan.
    Jag vet ju inte om du läser alla dina kommentarer som folk skriver, jag hoppas du gör det..

    Du har påverkat mig, och jag kommer definitivt fortsätta läsa!
    Det vore väldigt kul om du ville kolla min blogg en gång.. Och gärna skriva en kommentar så jag vet att du sett det jag skrivit.
    Du är stark och orkar kämpa, ge inte upp. Dom du har, som älskar dig mest och för den du är. Är din familj! :)

  2. jag skriver:
    !

    Hej trycker gilla på hela dig och din blogg
    Som nu är en favorit ärlig härlig och viktiga tankar
    Mycket ytligt i många andra bloggar
    Min väninna förlorade sin 4 år gamla son i Tarmvred för 4,5 år sedan så grymt och onödigt
    De var på sjukhuset på kvällen, men fick gå hem man sa att det var maginfluensa. Min vän bad om en röntgen då det inte kändes bra, men det blev ingen röntgen
    Pojken dog på natten, det finns inte ord….
    Som sagt det finns grader av allt
    Så klart att du får sörja och vara ledsen för din Stomi
    Men härligt att du delar och försöker se positivt på det så här direkt efter
    Kram

  3. katarina skriver:
    !

    Stackars dig,usch vad du gått igenom.Förstår att det känns piss med stomi,MEN som du skriver så får det dig att vara frisk så är det ju fantastiskt mitt i allt.Härligt att du har sånt stöd i familjen! sen undrar jag om det är så att du alltid måste ha det..kan man inte göra OP där stomin sitter inuti..eller kanske inte stomin men att man drar om tarmen på nåt sätt? Kramar i massor!

  4. NillaK skriver:
    !

    Men vad du har gått igenom den senaste tiden! Du verkar vara en stark person och verkar klara detta bra. Gick själv igenom en svår tid närmin lilla kille var 1 år (nu är han 14) med operationer, behandlingar och mycket sjukhusvistelse! Det var en tuff tid men när man är igenom det så blir man starkare och man blir starkare som familj också! Nu önskar jag dig och din familj all gott! Ta hand om varandra och hoppas, hoppas att Andreas går vidare till Globen. Det är ni verkligen värda (och låten var kanon)!
    Kram, kram/NillaK

  5. Ida skriver:
    !

    Hej Lisa!
    Jag träffade dig på KnappKarlssons sommaren 08, då jag jobbade i Köket där tillsammans med Tomas. Undrar om inte Andreas var där och spelade då också? Han är för övrigt VÄLDIGT bra!!

    Men jag måste berömma dig för din styrka, jag tycker att du skriver så bra i din blogg & att det du skriver är intressant. Jag tycker även att det är grymt starkt av dig att skriva om att du är sjuk, har stomi osv – det är inte många som har den styrkan att klara av att tala om det!
    Jag beundrar dig för att du håller humöret uppe, tar hand om dig själv & inte minst stället upp för din familj!
    All credit till dig, jag tänker på dig! :)

  6. Cattis skriver:
    !

    Åh vad härligt att läsa din blogg, du är ju trots allt så positiv och det beundrar jag dig för. Kämpa, tillsammans med din fina familj så fixar du detta. I lördags var vi i Leksand och hejade på Andreas, sååå synd att han inte fick en finalplats, men den kommer. Jag var där med min dotter och hon var strålande glad efter Andreas gjort high five med henne när han skulle kliva på scenen. (undra om hon har tvättat handen än) Ha det gott!!

  7. Marie skriver:
    !

    Tack för att du delar med dig av din historia, och hittade din blogg idag.
    Ville bara säga att jag tyckte Andreas var jätteduktig i lördags och hade en bra låt, hans låtar får mig alltid att bli glad, även då när jag är nere, så han är en glädjespridare och det är tråkigt att folk ska kritisera det…
    Min farbror skulle in på en rutinkontroll och skulle operera bort ett bråck på magen, och det skulle vara ett enkelt ingrepp sa det, men något gick fel och det slutade med att de under operationen hade gjort hål i hans tarm och han var väldigt svag i flera månader, det som skulle ta en dag, tog honono 6 månader på sjukhus och sedan rehabilitering, han var så svag så han fick ta hjälp av rullator och han vaknade upp med en stomipåse….läkarna gjorde fel och min farbror fick en stomipåse, nu är han hemma och är pigg och sig själv igen, men det tog sin tid och han tycker inte att stomipåsen gör något större väsen av sig.
    Men han hade tagit upp diskussionen med läkarna om det gick att operera bort påsen, men läkarna sa att det kan bli en svår operation och att det inte var värt risken, så han har levt med sin stomipåse över 1,5 år nu….Min sambos morbror som är 53 år, och är väldigt viktig för oss, fick beskedet prostatacancer julen 2010, efter att läkarna trott att han hade urinvägsinfektion och skickat hem honom med antibiotika 2 gånger, så gick han till en annan läkare, där det konstaterades prostatacander med spridning, det blev operation, de tog bort prostatan och urinblåsan och gjorde en ny av hans tarm, det blev cellgifter och nu är han för tillfället frisk och jobbar, men det har varit många turer med kateter, blöja, för att han ej kan hålla tätt, många infektioner med feber och turer till sjukhuset…det är inte lätt när man är 53 år och ska behöva ha blöja,
    Tack för att du delar med dig…ska bli intressant att följa din blogg. Mvh.Marie