Vi lever just nu i en schlagerbubbla emellanåt. Jag blir så engagerad i den här tävlingen och i Andreas så det nästan är osunt emellanåt. Men det är också kul och framför allt se Ellas och Tims stolta miner över sin pappa och när de nynnar hans låt. När tävlingen är över ska ni få se ett skönt klipp när Andreas, Tim och Ella ”jammar” tillsammans. (Jag lyckades inte lägga upp det nu och behöver någon mer teknisk för att komprimera och lägga upp). Tim har iallafall störtskön mic och gitarr hållning samtidig och Ella förvånar med riktigt bra rytm.

Nu är vi snart på väg till Nykping. Det var inte helt självklart att vi skulle orka ner men jag har många vänner och även familjemedlemmar som kommer åka ner så vi stöttar och hjälper varandra. Nya skyltar görs och nervositeten börjar kännas. Å ändå så måste vi komma ihåg. Det här en period i livet och inte hela livet och inte det viktigaste av allt… Fast just idag känns det så och visst vore det kul om det gick bra ikväll.

Stor kram till er så länge och hoppas ni får en mysig och skön helg.

Lisa

… Tror alla kan känna igen sig i att någon gång ångra ett beslut. Vissa saker vill man bara ha ogjorda helt enkelt. Inget konstigt med det. Tänk vad skönt om allt vi gjorde blev rätt, blev bra. (Och säkert tråkigt i längden.) Det finns en del sådana beslut och vägval i mitt liv. Men, efter höstens erfarenheter och också lärdomar efter en kurs på Dale Carnegie som jag hade nöjet att få genomföra har jag lärt mig ett bra knep att ta till numera innan jag fattar ett beslut. Detta knep är också bra att ta till när det är något som man går och skjuter på. Ni vet, när man vet så väl att man borde ringa det där samtalet eller ta den där konflikten men det bara vrider och vänder sig i magen och allt annat på priolistan utom just DET blir roligt att göra.

Ställ er då frågan nästa gång

- Vad är det absolut värsta som kan hända?

Ofta är svaret på det inte så himla farligt eller i allafall hanterbart jämfört med det som kommer uppstå om du sticker huvudet i sanden eller ser åt ett annat håll.

Men frågan kan också hjälpa dig vidare vid ett vägskäl. Ett enkelt exempel är en person som söker efter ett förhållande men inte vågar fråga personen den är intresserad av om en träff… Men vad är det värsta som kan hända om du frågar? Att du får ett nej? Skulle det vara ok att få det? Ja jobbigt kanske men hanterbart? Fråga då om en date. Du skulle ju kunna få ett ja, och det får du ju inte om du inte frågar. Men det var ett enkelt exempel. Finns fler och mer komplexa men pröva frågan även där.

Jag ställdes inför ett ofrivilligt liknande tankesätt i höstas inför en av operationerna. Jag visste att den inte var helt riskfri och jag kände en som gått bort under en liknande operation. När jag kvällen innan satt och skrev mina brev, som jag berättat om tidigare, så ställde jag mig också frågan. ”Vad är det värsta som kan hända?” Jo, att jag kan dö. Och på något konstigt sätt kände jag mig lugn därefter. Allt annat var ju en vinst. Det kunde bara bli bättre. När jag vaknade var det en av mina bästa stunder. Jag levde och lever fortfarande. Och det gör alla ni som läser det här också. SÅ UT OCH TA HAND OM ER. Det är ni värda och ställ er då och då frågan, vad är det värsta som kan hända. Oftast är det inte så farligt utan våga prova nya vägar.

Kram på er!

Ella var fullt medveten om att det fötts en tronarvinge i går. Ella fick träffa kronprinsessan på Victoriadagen på Öland i somras när Andreas sjöng där.

Ella sprang fram direkt när Victoria och Daniel anlände och gav en blombukett och två hjärtan i present. Fotograferna lyckades fånga ögonblicket på bild, något jag inte alls hann göra. På bilden syns en glad Ella i glammiga tights och med lila jacka och finskorna… nä just det. Hon hade slängt av sig skorna och sprang fram barfota.

Ja, ja. Vi skrattade då och vi skrattade högt i går vid matbordet när Ella frågade om namnet på den nya prinsessan och vi sa att det kommer i morgon.

- Hur kan de bestämma det så snabbt, svarade hon blixtsnabbt.

Ja, stackars Tim och Ella som har så veliga föräldrar. Vi väntade in i det sista (typ nästan ett halvår) båda gångerna. Ella hette Buffen och Hallå (ja faktiskt) fram till dess och Tim, ja det blev ju lillebror det.

Ella och jag kom fram till att vi nu tror att det blir, Alice Silvia Lillian Anna Desirée… Hur som, lycklig är hon som får ett namn så snabbt.

Åh vad kul! Det blev en liten flicka. Det riktigt lös och tårades i Daniels ögon när han meddelade beskedet på Karolinska tidigt i morse. Trodde inte jag skulle känna sådan glädje men det riktigt spred sig i kroppen. Kanske för att jag själv mindes mina egna förlossningar av Ella och Tim.

Andreas har haft nöjet att träffa kronprinsessparet vid flera tillfällen och berättar om hur oerhört trevliga och varma de är mot omgivningen å varandra. Hoppas de får lite lugn och får vara i bebisbubblan lite för sig själva mitt i allt.

Ha en trevlig dag,

Kramar från mig

Hej,

idag var det matsäcksdag för Ella. Stekte pannkakor, la i majskorn och några tomatbitar i lådan. Lite frukt till mellanmål, vattenflaska och en termos med varm choklad. Å vad har det att göra med tjocktarmscancer som jag skrev om som rubrik? Jo, jag kommer till det senare. Andreas gick sedan med barnen till förskolan medan jag snabbt sprang in på toaletten. Har ännu inte vant mig med att sköta och leva med stomibandage/påsen jag fått, och det gör sig påmint i de mest knasiga situationer.

Precis innan den akuta operationen som jag genomgick den 23:a december så förvarnade läkaren mig om att det skulle kunna vara läge för en stomi varpå hon ville märka ut ett ställe på min mage där den skulle kunna sitta. Jag hade så ont och var så omtöcknad av alla undersökningar och olika möjliga diagnoser de pratade om att jag bara lyfte lätt på sjukhusskjortan och nickade  lite disträ åt henne. Jag var på något vis förberedd på allt. Att de skulle hitta cancer, att de skulle operera bort äggstockar, livmoder, att jag skulle dö… Hela hösten hade jag kämpat med att få hjälp för vad som var fel med min mage. Och detta parallellt med att jag hade en fistel/blödning bakom ögat.

När jag vaknade upp från operationen satt Andreas vid min sida. Jag började gråta. Jag levde iallafall. Så trevade jag med handen neråt magen. Å där satt den. En påse. Jag grät lite till. Det var inte lätt i början att acceptera även om jag rent logiskt kunde förstå att det egentligen var en ”kompis” som skulle hjälpa mig bli frisk som jag hade på magen. Utan den skulle jag inte kunna leva. Andreas peppade mig och sa att han älskade mig lika mycket med eller utan påse och likaså min familj och vänner. Men jag måste ju älska mig själv också… Min fantastiska läkare och stomisjuksköterska tittade en gång på min stomi och sa ”Vad vacker den är!” . Till att jag ska säga så är det en bit kvar, men om jag tänker på den som min hjälpkompis och liksom pratar lite med den då och då så hjälper det faktiskt.

Och vad har jag att klaga på… Så många andra som lever och har levt med stomi länge och kommer att få leva med den permanent. När jag kom hem från sjukhuset började jag googla direkt på människor som har  magsjukdomar och lever med stomier av olika slag. För vissa är det här deras väg till ett normalt liv. Innan har de varit fångar i sina hem och med en nödvändig närhet till en toalett.

I mitt fall var det en inflammerad tarmficka som ledde till att tjocktarmen sprack. Det hade pågått hela hösten och läkarna missade detta när jag i augusti och september var inne. Men nu är det som det är och det går ju bara att utgå från de förutsättningar jag har idag.

En god sak har det resulterat i ändå. Vi äter nyttigare hemma nu. Varje dag. Inte för att vi har ätit så väldigt onyttigt förut men det har varit för fiberfattigt. Innanför skafferidörren sitter numera en lista med de mest fiberrika grönsaker, bär och andra livsmedel som jag/vi bör få i oss varje dag.

Och nu kommer också fler och fler rapporter om att det vi äter (t ex mycket processat kött) kan vara en orsak till tjock- och ändtarmscancer. Nu ska jag inte gå in på alltför mycket medicinska termer och påståenden. Det har jag inte belägg för men att vad vi stoppar i oss påverkar vår hälsa… det tror jag alla vågar skriva under på. Nu sa en klok läkare till mig att du behöver inte sluta med all pasta (jag älskar nämligen just det:)) men ät mer grönsaker till det så är det ok.

Å då till Ellas matsäck. Ella vill gärna ha pannkakor med sylt till matsäck då många av hennes kompisar får det. Så då låter vi det vara den gången på veckan som hon får äta det och låter henne välja någon bra grönsak att lägga till. Förut var det stuvad spenat hon valde vilket såg ganska äckligt ut i matlådan när det ”gosat” runt, men Ella tycker om det och det är ju bra… Vill inte att det här med magproblem ska ha att göra med att jag varit dålig på att hjälpa dom äta rätt. Men sedan finns det ju andra ärftliga faktorer och annat som vi inte kan påverka. Men en tanke till er alla härliga läsare där ute. Känn efter med magen och inte bara med hjärtat. Det kan hjälpa er långt och mycket. Oftast när något känns fel, kan vara en konflikt med någon, ett vägval i livet eller helt enkelt någon bakterie vi fått i oss – så känns det i magen. Den är din kompis så ta hand om den.

Kram på er!

På den här hemsidan gick jag in mycket i början och fick hjälp av andra om hur det är att leva med en stomi.

http://www.ilco.nu/

Hej,

Har kommit hem från ytterligare en undersökning nu. Den var lite obehagligare att göra denna gång och svaren får jag vänta på ett tag. Jobbigt, men det var skönt att inte behöva stanna kvar på sjukhuset och sova där. Varje natt hemma bredvid ett eller två snusande barn är ovärderligt. De är begränsade, dyrbara och tänk, ändå helt gratis. Trots att sömnen blir några timmar färre så är lyckan och den kärlek man får tillbaka och känner själv värd alla minuter tillsammans.

Annars gick det ganska mycket energi igår till att ladda om efter helgen för hela familjen. Peppa varandra med lite glädje och nya tankar. Och med barn är det lätt att kastas in i vardagen igen. Det är val av frukost, val av kläder, val av middagsmat, val av godnattsaga… jag som så ofta har beslutsångest och svårt att välja får verkligen öva mig med barnen. Ganska ofta blir det dock ole dole doff… Kanske inte det bästa sättet men ibland den lättaste utvägen. I dag gick Ella stolt iväg i ett par jeans under overallen. Ett stort steg för en tjej som vi har haft svårt att få på någonting annat än klänningar. Det valde hon alldeles själv och utan ole dole doffande… Jag stog kvar och log.

Kram Lisa

… Hej igen. Nu har vi precis varit på genrep inför Melodifestivalen i morgon. Efter den här hösten och den hemska starten på det här året så var det så stort att sitta där med Ella och se Andreas uppträda. Vi är där, vi mår efter omständigheterna bra och vi är tillsammans. Det är det viktigaste. Men oj vad nervös jag ändå blev. Fast det bara var genrep. Finaste Andreas. Jag hoppas så att det går bra för honom i morgon. Han har ställt upp för mig så enormt under hösten och genom allt jag gått igenom. Jag tror jag har världens bästa man. Nu är det hans tur. / Kram på er å puss på dig min älskling. Lisa

Hej,

Jag vill bara komma tillbaka lite kort och skriva några rader och berätta om hur jag mår idag, vad som hände efter ingreppet i huvudet i höstas och maginfektionen som jag skrev om. Snart kommer Andreas stå på Melodifestivalens scen och det är inte omöjligt att min sjukdom kommer nämnas i något sammanhang. Ville ni som följt och så gulligt stöttat mig med peppande kommentarer, kort, blommor (INKLUSIVE FAMILY LIVING RED, TACK FINA NI!) skulle få veta vad som blev av mig…

Lagom till att jag återhämtat mig något från höstens operationer så fick jag den 22:a december åka in akut till sjukhuset igen. Någonting var riktigt fel i magen, det bara smällde till och hela kroppen skrek efter hjälp och jag hyperventilerade.

Natten till den 23.e december så låg jag återigen inskriven, kraftigt smärtlindrad och skrev avskedshälsningar till min familj. Den här gången behövde jag bara skriva hälsningar, de långa breven var jag redan klar med efter höstens olika operationer och rädsla inför vad som kunde hända då. På något konstigt sätt kände jag mig lite lugn i just det. Om jag nu skulle försvinna så fanns åtminstone brev, godnattsånger, lite minnessaker och annat sparat till framför allt Ella och Tim.

Nu låg jag inte och tänkte att jag skulle dö men jag kände mig verkligen så uppgiven över att ha hamnat på sjukhus akut igen utan att veta varför och med en smärta i magen som var enorm. Problemen med magen hade ju börjat redan i augusti och de hade uppenbarligen inte hittat vad det var den gången…

En akut operation gjordes på förmiddagen den 23:e december. En jätteduktig läkare/kirurg som jag också kort hann träffa innan ingreppet utförde operationen. Hon peppade mig och sa att vi ska klara det här och om en vecka ska du nog kunna åka till Thailand som planerat…

Men det blev inte så. När jag vaknade upp så fick jag redan på att tjocktarmen spruckit på två ställen. Läkaren hade inte sett någon värre bukhinneinflammation. Det var tur jag inte satt på planet till Thailand när det hände om vi säger så, då hade verkligen det värsta kunnat hända.

Det blev några tuffa veckor på sjukhuset efter det. Julafton, Nyårsafton och min födelsedag i början på året. Allt flyter samman och jag kan knappt skilja på dagarna där.

Men jag fick fint stöd från omgivningen även om jag inte alltid orkade ta emot det. Andreas kämpade på helt underbart hemma med barnen och när jag orkade så kom han med dem och hälsade på. Det var både jättemysigt och jobbigt på samma gång. Ett tag hade jag så många slangar att det var svårt att ha Tim där. Det blev både sorligt, ledsamt och tungt när det inte går att kramas eller hålla i sitt barn som är ledset och söker tröst. Men jag LEVDE och LEVER och jag ska bli bra försöker jag tänka hela tiden. Men det är tufft fortfarande. Jag har några operationer kvar och jag litar inte riktigt på min kropp. Dels lever jag numera med en stomi. Den hoppas jag få bli av med till sommaren. Sen ska de undersöka resten av tarmarna i magen ordentligt och vidare så ska de gå in och kolla i huvudet igen…

Men till dess är jag hemma och försöker leva så gott och väl jag kan. Barnen har så smått börjar lita på att jag finns där på morgonen igen när de vaknar. Och Andreas ska som sagt vara med i Melodifestvalen igen. Och även om det har varit mycket att göra inför det och det inte är helt onervöst om man säger så så är det kul att se framför allt Ella nu som är med och engagerad i det Andreas gör. Och till och med Tim går och sjunger på Andreas sång. Hoppas att det är goda tecken på att det kommer gå bra:).

När jag skriver det här är vi på väg till Leksand för att vara med Andreas när han uppträder. Jag har med mig både en barnflicka och mormor som hjälper mig med barnen. Skönt och nödvändigt just nu. Har fått klippa mig kort då hela håret var en enda stor tova efter att ha legat i en sjukhussäng under hösten och sen veckorna över jul och nyår. Men det ska bli kul.

Håll gärna tummarna och rösta om ni gillar låten vilket jag hoppas ni gör precis som jag. Andreas är min stora hjälte i det här. Han har varit helt fantastik under hösten!!!

Jag har inte orkat skriva under tiden men jag ska försöka skriva lite under våren igen på min gamla blogg om hur det är att leva med en stomi och peppa alla som faktiskt gör det både tillfälligt och permanent. För många inklusive mig är det en räddare i nöden och inget vi ska gå och skämmas över.

En stor varm kram på er alla

Först av allt tack tack tack för alla värmande och fina hälsningar!!! Vid de tillfällen jag kunnat tagit del av dom har det peppat och hjälp mig.

Sitter så äntligen hemma framför vår egna dator, innanför dörren i vår lägenhet i mina alldeles egna kläder. Jag är så glad att vara hemma även om jag har en bit kvar tills jag är på banan igen. Och helt frisk eller normal blir jag nog aldrig igen, har nämligen en ”skruv” inopererad i huvudet. Fast den är inte lös så vitt jag vetJ.

Ända sedan den 20:e augusti har jag varit fram och tillbaka till sjukhuset och när vi trodde vi klarat av det värsta och jag blev utskriven i mitten på september så hade jag en ännu värre diagnos kvar. Egentligen började allt i somras när jag efter en mindre olycka började höra min egen puls i örat och får också blixtrande huvudvärks attacker. Dessa kommer några gånger per dag och ibland är de så kraftiga att jag börjar gråta. Vid den här tidpunkten befinner jag mig i södra Frankrike och jag går till en fransk läkare som undersöker mig men hon ser ingen större fara i mitt tillstånd men tycker jag ska söka hjälp om det blir värre. Ljudet i örat kan både hon och Andreas höra bara de lägger sitt öra mot mitt.

När jag kommer hem till Sverige så söker jag hjälp igen för huvudvärksattakerna som fortsätter och blir skickad till akuten där de gör en röntgen av huvudet. De hittar ingenting allvarligt och just då så tror man att det är spänningshuvudvärk jag lider av i kombination av att jag kanske fick en whiplashskada vid olyckan.

Huvudvärken börjar efter någon vecka att klinga av men ljudet finns hela tiden kvar i örat, likt någon som sitter och andas och väser fram min puls.

I mitten av augusti så har jag fullt upp med min systers möhippa och planering av tal å sånt inför hennes bröllop. Ljudet finns där hela tiden och det är svårt framförallt på natten att somna till det. I övrigt hinner jag inte känna efter så mycket, eller så vågar jag inte…

Så får jag uppsöka läkare akut av en helt annan anledning. Jag har drabbats av en jättekraftig infektion och det dröjer (tills man öppnat upp magen och tittat) innan man hittar ursprunget och jag får äta ett antal olika antibiotika kurer innan det biter. Under denna tid är min systers bröllop och jag får till slut permission för att åka på själva vigselakten fastande och med en droppkanyl dold bakom tärnbuketten… Men någon middag och fest orkade varken jag eller kroppen med och jag skulle dessutom tillbaka för min dos av medicin. Både min syster och jag fällde dock en och en annan tår av att jag åtminstonde satt där under hennes bröllop.

Så blir jag till slut bra från infektionen och är hemma för att få tillbaka orken och bygga upp imunförsvaret efter all ”rävgift” jag fått. Jag gläds åt att få snusa på mina barn igen men jag känner att det är något som inte stämmer. Ljudet i örat har hela tiden funnits där men kommit i skymundan för det andra. Nu håller det på att ta knäcken på mig och dessutom har ett av mina ögon blivit rött. Jag känner mig trött och ledsen och vill bara bli frisk. När ögat inte blir bättre utan bara sämre och till slut börjar ”sticka ut” och vara svullet runtom förstår jag att det inte är en vanlig ögoninfektion.

Jag har numret till en av mina tidigare behandlande läkare, en fantastisk kvinna. Jag ringer till henne och rådgör och hon föreslår att jag ska söka hjälp akut igen. Till slut så träffar jag en ögonläkare som sätter ett stetoskop vid tinningen och lyssnar. Han kan då höra det duschande ljudet och rådgör i sin tur med en neurokonsult. Så hamnar jag på akuten och får göra en ny röntgen, men det här gången är det en kontrast röntgen och bilderna skickas sedan till specialister på Karolinska. Så får jag till slut reda på att jag har en fistel ”bakom ögat”. Fistlar är mer vanliga på andra ställen i kroppen men så här i huvudet är de väldigt ovanliga och därför lite mer svårupptäckta.

Jag blir inlagd på sjukhuset och blir senare förflyttad till Karolinska. Här får jag ett jättefint bemötande och lite mer klarhet i vad jag har för något.

Först var de tvungna att göra ytterligare en undersökning, för att exakt se vener och artärer och hur det går i huvudet. Det ljud jag hör kommer av att blodet tar en fel väg och (förlåt nu alla medicinskt kunniga för mitt språk) det blir artär tryck i en ven(er?). Ni vet när man tar blodtrycket så är det ju ett över och ett under tryck, till och från hjärtat. Hur som helst så är trycket bakom ögat så stort att det trycker ut ögat och också syresätter det så mycket att det blir alldeles rött. Dessutom ser jag dubbelt om jag tittar uppåt eller neråt.

Men jag får också veta att jag haft tur. Placeringen av det här är på ett sådant ställe att blodet just tar den här vägen tillbaka och inte vidare in i huvudet och orsakar(t) en blödning.

Nästa steg är en operation/ingrepp för att rätta till det här. Bara att det fanns en lösning gjorde mig överlycklig. Äntligen.  Men jag visste att det fanns risker med operationen och jag måste erkänna att jag var rädd. Många tankar hann gå igenom mitt huvud de här dagarna och jag skrev brev och spelade in godnattsånger på en diktafon. En aningens negativt kristänkande men efter den här hösten var jag rätt omtumlad och mitt förtroende för min kropp och hälsa har fått sig en rejäl törn.

Karolinska neuropersonalen mina hjältar!

Via ljumsken gick de så in och upp i huvudet. Där har de täppt till den felaktiga gången så att jag nu blivit av med ljudet och lyckligtvis har ögat också gått tillbaka.

När jag vaknade upp och det var tyst i huvudet började jag gråta. Sen ringde jag Andreas och bad honom komma med champagnen! Inte för att jag fick dricka den utan för att jag för första gången sedan i juli kände mig ok. Jag levde och jag mådde bra. Nu har dom tyvärr hittat en till aneurysm bredvid det ställe där det nu sitter en spiral/skruv. Men den ansågs inte vara så stor eller sitta på ett farligt ställe. Dessutom ska det kollas upp igen om 6 månader.

Jag är väl inte den första att säga det men livet får en annan dimension efter en sådan här händelse. Vissa saker känns inte så viktiga längre och andra hur viktiga som helst.

Jag är fortfarande trött och har ont i huvudet lite då och då. Men jag är hemma och med min familj. Och ikväll ska Andreas och jag faktiskt för första gången på länge länge gå på middag tillsammans på fotbollsgalan. Hoppas jag orkar det, jag har vilat hela dagen och ser fram mot att få känna mig lite normal för en stund. Om jag skulle skymta förbi i en kamra och ryggvinkel kan ni spana in min sköna knut i nacken. Det är en TOVA. Inget annat. Efter att ha legat sängliggandes och inte brytt sig så har det blivit så. Och vet ni. Jag bryr mig inte så mycket nu heller. Jag kanske får klippa mig kort men ok. Jag är bara glad. Efter en tuff höst för Andreas, barnen, min övriga familj å jag själv så är jag iaf hemma igen.

Stor kärlekskram till er från mig!