Tid är pengar, eller är iallafall dyrbar.

 

Min älskade kamera strular. Alla bilder blir bara svarta. Helt svarta. Jag är helt knäckt. Jag VET (eller hoppas och tror) att det bara är någon idiotisk knapp jag kommit åt eftersom felet hänt en gång förut och så var jag utan kamera ett tag i tron att den var trasig men så hämtade den sig igen. Jag vet inte då vad felet var och inte nu heller. Nu håller jag tummarna att den ska vara hel snart! Under tiden får jag nöja mig med den där lilla nikon coolpixen jag köpte som extrakamera. Jag är inte ett dugg nöjd med den. Blä usch och fy, så tycker jag om bilderna.

Fast den klarar ju både vidvinklar och närbilder så  om den bara kunde hålla skärpan skulle jag väl kunna komma bättre överens med den. Nyss sa jag till sonen som ska på träning klockan åtta, klockan är halv åtta nu!

Han fnös och svarade Klockan är 19.27 mamma!

Så låter det alltid här. Jag rundar av och de rättar sekunder. De har väl rätt. All tid är värd att räknas. Kanske är det därför min tid går så fort. Jag rundar av än här, än där och rumphugger mina timmar.

Kanindille.

Jag har startat kaninfarm. Plöstligt ville en massa kaniner komma till mig. Eller ur mig. Eller hur jag ska säga.

Surrealistiskt.

Vi ser mig på teve och äter semlor. Det är nästan surrealistiskt. Egentligen.

Men också vardagligt. Tänk att det blev så!

Har äntligen fått kläm på Pinterest. Registrerade mig för ett tag sen men fattade nada. Men skam den som ger sig, nu fattar jag. Vill ni följa mig är det bara att klicka follow. Kanske behövs det facebook för det, vet inte så noga. Där kommer jag att samla snygga bilder. Mest av andra. Det är min virtuella inspirationstavla. Där kan man snacka om surrealism. Om någon sagt det för 20 år sen.

 

 

Fånga dagen, någon snodde den!!!

Gaaah! Ibland försvinner dagarna bara. Snurp, så är de borta. Man tittar upp och ser sig omkring och undrar Vad hände? Vem fan tog min dag?

Nåväl. Tänker jag efter har jag fått mycket tråååkigt gjort. Sånt som legat på vänt. Så medan jag gjorde det snodde någon dagen.

Det är ju lite kvar av den, ska skynda mig att göra nåt som känns sådär viktigt och levande så att det räknas.

Nu får ni lite mumsigt till kaffet. Dagens google. Yammi!

Tv-länk.

Nu finns lördagskurirens Budgetfixatreportage samt teveprogrammet ute på nätet och det kan ses här. Det blev vääääldigt färglöst för att vara jag men jag kan ju inte pracka på alla människor en massa färg. Hon gillade den vita shabby chicstilen och det fick hon så gott det gick med tusenkronorsbudgeten. Ni kan leka Finn fem fel när ni ser filmen. Det börjar med att jag halkar på bron, (som vi säger om trappen vid ingången här i norrbotten), sen hälsar jag med vänster hand (hjärnsläpp för en inbiten vänsterhänt människa). Det kanske inte är hela fem fel men några fadäser iallafall.

Här har idag och igår snöat så in i bomben! HUR mycket som helst. Jag måste fota och visa er imorgon för det måste vara rekord.

Dotra har som vanligt fyllt kameran med roliga bilder. Hon hittar vinklar och motiv som jag aldrig provat. Kul!

 

Häxan surtant ryter till.

Man får tycka vad man vill om Björn Ranelid. Han är för mycket för de flesta människor. Han är som han är och verkar inte ha några bekymmer med det, men scannar man av facebookkommentarerna och blogginläggen efter hans deltagande i melodifestivalen igår är det MÅNGA som har bekymmer av det. Så är det väl alltid när det är någon som är lite för mycket. Antingen blir de hyllade för att de vågar stå för sin avvikande personlighet eller så hatas de och mobbas offentligt.

Det är just det sistnämnda jag har så svårt för. Jag tycker inte Ranelid har något för mig, jag har varken läst honom eller känner mig dragen till hans personlighet. Jag känner mer en slags ömhet och moderskänsla för honom, jag skulle vilja tona ner honom för hans egen skull så att han inte ska slå sig när han knuffas ner från sin just nu upphöjda position. För oj vad det knuffas och stångas och puffas mot honom. Varför måste folk vara så elaka???

Varför blir det okej att kommentera någons utseende bara för att de har ett uppblåst självförtroende? Jag tror att svaret ligger just där; man får inte ha ett sånt där uppblåst ego som Ranelid har. Det är inte svenskt, det är inte okej, det är inte acceptabelt. Man ska vara cool, ödmjuk, sansad och inte sticka ut för mycket. Gärna lite, men man ska ha exakt koll på var gränserna går.

Björn Ranelid kan inte eller struntar i de oskrivna reglerna. Han är som han är och står för det. Men oj så han får utstå spott och spä för det. De flesta tidningar (kvällstidningar då), de flesta radioprogram (skvalradio då) och till och med programledaren på självaste melodifestivalen tar sig friheten att skämta och håna hur han ser ut. De kallar honom orange, det snackas om att han har läppglans och att han rakar armarna. Det är så lågt så jag mår illa. Det talas nedsättande om hans utseende! Det är värsta mellanstadienivån. Riktig jävla mobbing och det gör mig så förbannad! Mobben på facebook och i bloggar och bland människor ursäktar sig förmodligen med att ALLA säger ju så. Alla skämtar så.

Det här är samma fenomen som jag skrev om i inlägget om svininfluensavaccinet. Flockmentalitet. Den värsta sorten då all empati är som bortblåst och alla bara följer flocken. Det blir ett roligt sätt att slänga ut oneliners. Alla hakar på, alla vet vad man menar. Men om någon tänkte skulle de kanske inse att de hånar någon för hur han valt att se ut. Även om det är så kallat smaklöst och för mycket så är det ju ett personangrepp och den personen må visserligen ha ett uppblåst ego, men det är fortfarande en människa med känslor och sårbarhet. Som vem som helst av oss.

Jag gillar inte mobbing och jag tycker att vi borde tänka en extra gång innan vi hakar på en sån här mobb. Vad lär sig barn av att se sånt här på facebook när mamma hånar någon på precis samma sätt som ett barnpå skolan brukar hånas? Jo, att det är okej att mobba. Åtminstone om man är avvikande…!

Jag tror att det inte är elakhet enbart. Många, många, många hakar bara på utan ATT TÄNKA. Jag hoppas lite det i allafall. För då kanske jag kan väcka någon till tanke iallafall.

Det finns ingen som förtjänar mobbing. Hur uppblåst man än må vara.

Jag hoppas att han vinner hela skiten så att det elaka snacket trycks ner i halsen på alla elaka mobbare.

Ingen är den andra lik.

Om ni visste så kul man kan ha med en häftpistol, lite tapeter, urklipp och bilder och en skruttful gammal vägg. Man kanske måste vara lite nördig som jag för att roas så, men vem vet, det kanske skulle kunna bli ett riktigt folknöje! Prova vetja!

Ute har det varit galen snöstorm. Verkligen galen. Det yr snö runt huset och snart ser vi inte ut!

Nu ska jag bjuda er på en bildkavalkad från mitt insnöade (både bokstavligt och bildligt talat) nöje.

Åsså nåra kalla blixtbilder med min snabbkamera bara för att visa helheten. Iiii vad jag hatar blixt!

Jag är jättenöjd. Lådorna bär på minnen. I några av dem har vi förvarat barnens leksaker. Det är ölbackar från forna nyckelbryggeriet, lådor som pappa hade sina framkallningsvätskor i på den tiden han framkallade och kopierade bilder inne på toan, det är fynd från det här husets bodar och förråd och bara funna lådor. Alla har jag sparat genom åren som att jag vetat att de en vacker dag skulle bli en fin bokhyllevägg.

Det har blivit en värdig inramning till en del av husets alla böcker.

Nu undrar jag bara en sak. Hur kunde han överleva? Sherlock alltså…

Färgerna växer sakta fram…

Jag vaknade tidigt som attan eftersom son skulle på basketmatch i Gällivare. Han skulle hinna med tåget som går före *ni vet vad*.

Full av iver började jag samla ihop fina tapetbitar för att sätta igång med projekt Pimpa hyllväggen. Jag satte igång efter att ha jagat små tapetbitar som vinden slet tag i när jag hämtade dem från verkstan. Det måste ha sett helt galet ut där jag sprang omkring på vägen med makens enorma graningekängor, fladdrande morgonrock och dunjacka, jagandes små pappersbitar som virvlade runt i en retfull dans. Några gick förlorade och snöflingorna blandades med diverse svordomar.

Redan uppretad blev jag än mer irriterad då häftpistolen vägrade skjuta fast tapetbitarna för att den inte blev matad med några fler häftklamrar. Sicken bortskämd häftapparat! Nu måste jag brumma in till någon bygghandel för att köpa mat åt den där krävande pistolen. Hmpff.

Men några fick jag upp och det blir bättre. Mycket bättre.

(Men kameran måste fått någon konstig inställning då färgerna blir så konstigt kalla. Ni får tänka i lite gulare ljus så hamnar ni rätt.)

Nu brummar jag till affären.

Jag och dottern är ensamma i huset förmodligen fram till eftermiddagen för första gången på mycket länge. Ett barn och man har åkt till Gällivare. Två andra barn sover borta. Det känns mycket okrävande och angenämt att bara vara vi. Får man säga det?

 

 

Jag fick en idé!

Plötsligt ramlade en idé bara ner framför fötterna på mig. GENAST blev jag tvungen att plocka upp den och testa den.

Idén innehöll ett gäng trälådor av alla möjliga slag som jag samlat på mig under många år. Och en trist och apful vägg. Eller vänta nu, apor är bland det finaste jag vet, så ap kan jag ju inte använda ihop med ful. En überful vägg.Skruva skruva skruva.(Gillar verkligen att väggen är av rejäla träplank för då kan man ju verkligen bara skruva upp nästan vad som helst och det håller.)Och voilá! Plötsligt fick jag plats med massor av böcker och jag måste medge att jag tycker det blev skitcoolt. Nu ska jag bara piffa hyllor och kanske mellanrum med små snygga…ja gissa vad…

…tapetbitar förstås.

Så lådor+vägg+tapeter=apsnygg vägg.

Var inte detta en fin liten idé?

Imorgon ska jag fixa snyggare bilder för de här gråskaliga tråkbilderna ger verkligen inte verkligheten rättvisa, men jag kunde inte hålla mig. Jag tyckte det var en så stor grej att jag var tvungen att dela med mig. Det här har liksom värkt fram under lång tid. Den här väggen har varit med om många försök till användning och piffning och ingen har blivit långvarig, men det tror jag att den här blir! Så fort jag får tillföra lite mer färg bara. För just nu är det alldeles för färglöst.

(Googlade lapptäcksvägg av tyg för att visa hur väggen en gång var dekorerad med tyglappar och hittade inte mindre än minst 64 träffar från mig själv. Ährm…)

Så här har väggen också sett ut. Här var den klädd med tygbitar i gula och gröna nyanser enligt dotterns önskemål. Men sen bytte hon rum och jag trivdes inte med dessa kulörer och då åkte de ner…Åh, det ser så fint ut!!!Ett annat tyg har vi också haft uppe.Och så har jag klätt in träet med en gammal fin tapet. Jag bara nålade och det höll hur bra som helst.Men nu är det alltså en boklådevägg. Som snart ska få mer färg.

Det pysslar jag nog med imorgon.

Ikväll har vi bara två barn hemma. Vi är bara fyra i huset. Det känns tyst och mysko.

He schwänger…

Humöret svänger verkligen som en jojo ibland. Häromdagen dysterkvist, nu muntergök. Det bara bubblar i mig. Jag kan ibland känna en sån tacksamhet mot alla människor runt mig som är så fina och snälla och bra. Så många bra människor det finns här i världen!!!

En som fått mig att smila från öra till öra alldeles nyss är hon som jag gjorde vardagsrum åt för några veckor sen. Jag fick länken till filmen för en stund sen för en tjuvtitt innan det visas offentligt och det fick mig att påminnas hur glad hon var. I filmen är hon så GLAD och tacksam och lycklig så det smittar av sig genom rutan. Alla jag har gjort rum åt har varit tacksamma och glada men de flesta har kanske varit lite för blyga för att släppa loss all den där glädjen. Det var inte denna söta människa. Hon var som en solstråle hela tiden!

Barnens kompisar är alltid så himla trevliga och mysiga och det är alltid en fröjd att få bjuda dem på mat. En ynnest rentav. Och idag fick jag en slängkyss där jag satt i bilen för att jag släppte fram en man i en sån där korsning där inga trafikljus finns och som gör att vissa får vänta hur länge som helstnär det är rusningstrafik. Jag såg min chans att göra lite gott och det överrumplade honom totalt. Han kastade sig ut i filen och hann slänga iväg den där kyssen. Något jag lett åt en bra stund efteråt.

Nu när jag är så här bubblig är min relation med symaskinen mycket bättre också. Den är snäll och tjorvar inte ett endaste dugg och jag kan brumma på hur länge som helst utan att den säger ifrån. Två väskor har jag både hunnit klart och skickat iväg. Tjoho! Det är det här som kallas karma, eller hur.  Och så har jag tvättat min egen väska och det gick hur bra som helst. Nu ska den bara strykas.Och vet ni vad. Imorgon är det fredag. Guuuuud vad skönt.

Imorgon kväll ska jag gå på teater. Eller om det var musikal. Det är nog snudd på idoldyrkan jag känner för de här stjärnorna.

Inredningen är också precis i min smak. Jag hoppas på en bra scenografi! Som den här stiltrogna.

Men ingen slår väl Ika Nord i konsten att spela katt. Var är hon nuförtiden? Jag vill ha Ika i rutan varje dag! Ika med skelettet Åke är det bästa jag vet!