Det är inne med färg nu. Plötsligt är vi som alltid älskat färg inte ensamma längre. Det ska vara färgglatt. Till och med badrumsbroschyrerna visar färg.

Men det ska vara smakfullt. Lite lagom sådär.

Har ni tänkt på ordet smakfullt. Vems smak pratar man om? Vem bestämmer vad som är smakfullt?

God design pratar man också om. Vad är god design egentligen? Något som ser bra ut, som är genomtänkt och välgjort? Något som faller många i smaken?

Jag är ju en sån som fyller mitt hem med gamla prylar mest. Lite ikea och lite nytt. Men jag är ändå peeetnoga med formen. Jag vet precis vad jag gillar och inte. Det räcker liksom inte med att det är gammalt. Formen måste vara fin. Sen om det råkar vara Godkänd design eller inte struntar jag i.

Jag kan bli lite anti mot prylar som hyllas för mycket. Det hyllas och så vill alla ha det och skaffar man det är det god smak och man är så ”rätt”. Suck. Det tänket är så…tråååkigt!!!!  Blir man nöjd av att det är god design eller av att man får godkänt? Förstår ni skillnaden? Blir man nöjd för att man verkligen tycker om saken för dess utsökta form eller blir man nöjd för att man nu har det som man vet är något som är godkänt av ”stilpolisen”…? Egentligen spelar detta ingen roll. Är man nöjd så är man nöjd! Oavsett vad orsaken är. Av samma anledning spelar det ju ingen roll om vi har ett hem som ser ut som en galen cirkus i någons ögon, om bara jvi är nöjda. Det är ju inte någon annans smak vi ska uppfylla.

Men så är det ofta i dag. Vi är lite ängsliga. Det är stort att våga ta ut svängarna. Det gör man inte så ofta. Det kan ju verka smaklöst…och det vore väl hemskt? Eller vore det verkligen så hemskt?

Vad spelar det för roll om någon annan tycker att mitt hem är smaklöst? Bara vi som bor här gillar det!

DÄR har vi ett verkligt dilemma. Att vara sex individer och få alla att trivas och tycka att det är fint, DET är svårt. Alla har vi olika referensramar, olika bollplank och förebilder. Att alla vi skulle ha samma smak är ju inte troligt. Så ett hem är ju ett evigt kompromissande. Kanske är det därför många hem är ganska färglösa. Beige, grått, vitt är färger som är ganska intetsägande och därför något man kan komma överens om. Tänk om det är så enkelt? Tänk om svenskarnas hem är så färglösa och diskreta för att vi är ett så genomdemokratiskt land!!!???

Men hu! Applicerar jag den teorin på vårt hem visar det ju att här bor en diktator som kör över demokratin!!!!

Så den teorin kastar vi genast i sopkorgen!

Att vårt hem har så mycket färg beror på att vi verkligen lyssnat på ALLA i familjen. Allas favoritfärger finns med. Japp! Den teorin tar vi istället!!!

Jag tror bestämt att jag är konstig. Det är nu inget jag precis upptäckt, nej, det är något jag levt med hela mitt liv. Jag har alltid känt mig konstig. Konstigare än andra.

Är det så att det är något de flesta känner? Eller är det bara jag? När jag var liten tyckte jag att alla andra var normala och jag konstig. Det var en känsla jag trodde skulle försvinna, om bara…

Om bara jag blev vuxen, om bara jag gjorde som de andra, om bara jag blev mindre rödhårig, om bara mindre fräknig, om bara mindre…konstig. Ett barns och tonårings hårda bedömning av sig själv. Men konstighets känslan har fortsatt. Fast med ett accepterande. Okej, jag är konstig, men det är bra. Jag är konstigare än andra för att jag vill vara det. Jag väljer vägar som inte alla väljer, jag gör det och jag är konstig. Heeelt okej.

En konstig grej som jag tänkte på idag, är att jag alltid ser mitt liv med ”inredningsglasögon”. Är jag glad yttrar det sig i att jag är nöjd med mitt hus, att jag fixar något, målar, fixar eller ändrar något.

Är jag på dåligt humör är allt hemma plötsligt fult och jag vill kasta om allt och göra drastiska saker. ÄR jag i harmoni kan jag bara njuta av min omgivning och är jag på skapande humör kan jag göra storverk i mina rum. Hur jag än är, tänker jag med inredningsglasögon. Ser jag en film glor jag på inredningen och njuter mer av filmen om det är skön inredning. Går jag på restaurang kan jag knappt njuta  av maten om inredningen är ful. Handlar jag mat vill jag gärna ha en snygg förpackning. I nästan alla lägen i mitt liv är inredningen närvarande. Andra tänker kanske på mat eller mode eller konst eller musik eller sex eller vad som helst, men jag tänker på inredning. Det är nog kanske lite konstigt?

Det är inte så rumsrent heller. Det är lite fult att vara så road av inredning. Det ska man bara vara lite nonchalant så där i förbifarten. Man ska ha andra (”ädlare”) intressen, men ändå lyckas slänga ihop en cool snygg läcker inredning till sitt hem, bara sådär utan att anstränga sig. Man ska inte lägga möda på sånt. Om man nu inte jobbar med det. Då är det okej. Men vi hobbyinredare ska helst bara ägna nån flyktig tanke på det men ändå lyckas få till en skön stil.

Det var väldigt mycket så här förut. Nu har ju inredningsboomen exploderat och det har verkligen blivit ett nöje för gemene man, men just därför är det inte riktigt godkänt som ett intresse. Det låter fåååånigt att säga att heminredning är ett intresse. Det låter banalt och genant tycker jag. Men så är jag ju konstig också. Tänker alldeles för mycket och säger alldeles för mycket allt jag tänker. Det vore ju coolare att inte säga att jag känner mig konstig. Att inte blotta svagheterna. Men jag glömmer jämt att vara cool. Det bara slinker ur mig.

Jag är inte bara konstig, Jag är banal också. Har verkligen heminredning som mitt stora intresse. Så pass att det är något jag tänker på när jag ska sova. Jag älskar att sluta ögonen och tänka på nåt projekt jag har på gång. Tänka hur jag ska göra, hur fint det ska bli. Jo, så knäpp är jag. Jag kan till och med vakna med samma lustkänsla.

Men just därför kan även ett misslyckat projekt sätta mig ur balans. Om nåt jag planerat i inredningsväg inte blir som jag tänkt får jag olustkänslor och nästan lite oroskänslor. Jag blir olustig och orolig ända tills det löst sig.

Jag upplever disharmoni om det inte är bra. Och samtidigt kan jag se på mig själv utifrån och ifrågasätta hur det kan komma sig att en visuell sak kan sätta mig så ur balans.

Jag har en teori om hur miljön i hemmet, den yttre, påverkar vår mentala hälsa. Har man ett deppigt håglöst rörigt hem blir man deppig och håglös själv. Har man färgglatt och livsbejakande blir man likadan och har man försiktigt och välordnat blir man försiktig och välordnad. Kanske är det tvärtom att hemmen speglar oss själva?

Nu är det ju inte nåt konstigt alls att hitta inredning på en sån här sida. Hos en bloggare på en inredningstidning hade det ju varit konstigt om det aldrig handlat om inredning, men i mitt liv i ”verkliga livet”, utanför den här bloggen, där är det lite suspekt med inredningsnördar som jag. Jag är alltså konstig i verkliga livet.

Men HÄR (i overkliga livet) är jag inte konstig. Hurra! Jag passar äntligen in bland alla andra inredningstokiga nördar som läser här. Det gör mig glad! Jag har funnit ett sammanhang där jag faktiskt passar in. Där jag inte är konstig.

Det är som sagan om den fula ankungen. Jag betraktas bara som konstig så länge jag omger mig med oliktänkare. Det gäller att hitta sin flock!

Och som slutkläm kan jag visa att jag har andra intressen, om nu den dagliga matlagningen ska räknas som intresse eller jobb vet jag inte just nu, men idag var det kul att laga mat och då kanske vi kan kalla det intresse. Jag lagade världens enklaste pastarätt. Som alltid uppskattas. Inget krusidull. Bara kokt spagetti blandat med stekt lax och brytbbönor ihoprört med lite cremefraiche och salt och nymalen svartpeppar. Hur enkelt och snabbt som helst och uppskattas av alla.

När andra går på gym gör jag en rejäl ommöblering.

Efter att nya väggen av bokhyllor kom upp och ett rum blev två, har det kännts lite trångt i rummet. Övermöblerat helt enkelt. Det har gnagt länge i mig, men eftersom vi var så nöjda med det nya rummet har jag låtit allt vara. Tills jag för tjugonde gången försökte dammsuga utan att kunna vända mig utan att välta något. Då kände jag att jag måste ha luuuuft innan jag blir galen.

Så efter middagen idag satte jag igång att baxa bokhyllor. Fyra proppfulla bokhyllor med tunga böcker. Jag staplade böckerna längs en vägg, baxade hyllan och fyllde på med böckerna. Det är ett arbete på någon dryg timme och svetten lackar. Det är verkligen likvärdigt med gym!

När hyllan flyttades frigjordes två väggar dit jag kunde baxa soffan. Teven hamnade vid murspisen och två möbler åkte ut, stora gamla kistan och dvdhyllan. Dvd-erna får helt enkelt bo i ett annat rum.

Det blev i allafall mycket energi i rummet för det har stojats och härjats här på  kvällskvisten. När det inte är så trångt vaknar livsandarna hos alla?

Soffan känns skön att sitta i när den står i sitt trygga hörn.

Två tomma väggar med den fula smutstapeten gjorde att jag kände mig tvungen att hänga upp tavlor. Pang pang upp med dem bara. Jag försöker att inte tänka så mycket när jag hänger tavlor. Börjar man tänka blir det bara ångest. Nä, upp med dem bara.

Kanske får jag hänga om lite när jag sett allt i dagsljus. Nu är jag för trött att bry mig.

Bildkvaliteten är som den är, eftersom jag är en notorisk blixtvägrare. Hellre suddiga bilder än kalla blixtbilder!

När jag var liten läste jag seriealbum med STOR behållning. Lucky Luke, Tintin, Spirou och inte minst Asterix.

Det var självklara julklappar varje år, så julen förknippar jag starkt med läsning av seriealbum.

Som vuxna har jag och Mannen under våra första år tillsammans samlat och köpt på oss alla nummer av alla dessa album. Vi har också läst dem som vuxna och njutit av dem.

Sen kom barnen.

Böckerna har stått i bokhyllan redo att bli upptäckta av de små familjemedlemmarna.

Jag har väntat att de skulle läsa och njuta lika mycket som jag gjort av dessa böcker. Men de två äldre har aldrig riktigt fallit för charmen hos dessa seriehjältar. De har provat men inte alls tyckt att det var så bra. De har antagligen värjt sig mot mina förväntningar att de ska gilla samma som jag.

Men nu har det hänt. Yngste sonen har sett Asterixfilmerna och gillat dem och så har nyfikenheten på böckerna vaknat. Nu har han upptäckt dem och läser och tycker om dem. Dottern har blivit influerad och läser också. Äntligen! Som jag väntat!!!!!!

Jag är så glad!

Nu läser de om Obelix och Idefix och Majestix och Miraculix och delar den upplevelsen jag själv hade i samma ålder. Det känns på nåt sätt väldigt stort.

Det finns många böcker att läsa. Några löpmeter goda stunder med äventyr och spektakel i seriernas underbara värld.

I helgen har vi mellan alla basketmatcher hunnit laga vår favoriträtt lökpaj med grönmögelost, dra upp båten, förbereda inför att sätta in vinterfönstrena, tvätta mååånga maskiner, hängt lika många, vikt många kläder, dammsugit nedervåningen, städat badrummet, haft besök, och säkert lite annat också som jag glömt.

Nu längtar jag enormt efter nåt kreativt projekt. Det känns som evigheter sen jag gjorde något skapande. Det kliar riktigt i fingarna.

Sent igårkväll åkte vi för att hämta vår andra bil som vi lämnat i hamnen när vi tog upp båten. Vi åkte den väg vi alltid åker, rakt genom skogen på en guppig skogsväg. Vi sparar över en mil på att gena genom skogen.

Jag har inte varit mörkrädd sen jag fick barn.

Före det var jag väldigt mörkrädd. När jag väntade första barnet för 15 år sen hade jag cravings för skräckfilmer. Jag satt och såg filmer som ”När lammen tystnar” och ”Scream” och var skräckslagen. Ändå såg jag film efter film som jag förut ratat. Tittade, blundade och var rädd. Det var så konstigt. Men nu har jag fattat att det var någon slags instinkt. Jag behövde en överdos av skräck för att sluta vara mörkrädd. En mamma får inte vara mörkrädd. Hon ska vara trygg och lugn och klok och trösta mörkrädda barn. Nu tänkte jag inte så, men så här efteråt förstår jag att det var det som pågick. Mörkrädslebot. Instinktivt mörkrädslebot.

Och det funkade på äldste sonen också. Han är verkligen inte ett skvatt mörkrädd. Han fick immunitet av min skräckfilmsöverdos.

Han och jag kan nu sitta och se de läskigaste filmer utan att det berör oss ett skvatt.

Jag tänkte på det här i gårkväll då vi körde genom skogen. Jag fick tillbaka lite av hur jag tänkte, fast utan att vara rädd. Varje gång jag fotade igår var vi tvungen att stanna bilen eftersom vägen är så guppig. Förr hade jag inte vågat stanna i mörka skogen, inte utan att låsa först. (Jag hade inte åkt in i mörka skogen överhuvudtaget!)

Förut hade jag direkt associerat till spökhistorier om mörka skogsvägar där mördare sitter och dunkar med ett avhugget huvud uppe på biltaket, eller på zombies som väller fram ur skuggorna som i Thrillervideon.Det gjorde jag igår också, men mer sådär torrt och konstaterande, ja det här påminner om den där läskiga spökhistorien jag var så rädd för förut.

Det är otroligt skönt att ha blivit av med sin mörkrädsla. Jag minns verkligen paniken jag hade när jag fick för mig att någon gömde sig i skuggorna.

Dottern tyckte det var alldeles för otäckt att åka genom skogen, så på hemvägen, då inte Mannen var med i bilen längre eftersom han körde sin bil, körde vi genom upplysta staden.

Är det här nåt som fler varit med om? Att ni tappat er mörkrädsla för att ni blev förälder. Det kanske är en djupt nedärvd instinkt?

Det har kommit in några riktigt sköna läsarhem till tävlingen Läsarhemmet.

Jag gillar mest de färgsprakande idérika hemmen! Men smaken är ju som baken. Det finns nåt för alla och mer bilder att njuta av finns HÄR.

Mitt liv är en mix av allt möjligt som gör att inspirationen får tillväxtkraft. Att vistas i en slamrig basketmiljö med visslingar, hejarop, dunkar och skognissel som jag gjort i dag på Basketbollens Dag har gett mig massor av ny energi.

Vi har dragit upp båten och att stå med gummistövlarna i iskallt vatten med gula björkar runt om som speglar sig i det blanka vattnet ger en annan energi. Att kunna backa med båtsläpet fyller mig med styrka. Tänk, nåt jag inte kunnat men nu kan, tjoho en härlig känsla.

På basketen satt jag i sekretariatet för första gången. Nåt jag trodde var jättesvårt och krångligt var lätt som en plätt. Att utmana sig själv att göra saker man inte brukar är härligt. Det behöver inte vara svåra saker. Men saker man tidigare trott att man aldrig skulle göra.

Nåt jag länge velat göra men inte trott mig kunna är att svetsa. Det vill jag lära mig! Tänk vad skoj att kunna det!

Det finns en massa andra saker jag vill lära mig. Det mesta är praktiska saker. Snickra möbler, mura, gräva med grävmaskin, blåsa glas, dreja. Allt är överkomligt. Allt går att förverkliga, det är det som är roligt! Can´t wait liksom. Det är så härligt att leva med den här upptäckarglädjen.

Tills jag får ge mig i kast med dessa saker får jag utveckla mig på andra enklare sätt.

Jag kan se filmer jag inte trott mig vilja se, läsa böcker jag inte brukar. Tänk vad många fördomar som styr vad man väljer. Jag tror att jag inte gillar actionfilmer, så egentligen borde jag ju se just en sån istället för de säkra kort jag brukar välja. Science fictionböcker har jag alltid ratat, men hur kan jag göra det när jag aldrig läst nån?

Kanske borde jag inreda huset i lantstil, nåt jag fått för mig att jag inte gillar. Vitt och lantligt. Med vita broderade lakan som gardiner och små zinkljusstakar och glaskupor och ordspråk som Carpe Diem på väggen och en shabbychicstege med en vit blomkruka högst upp som Pommac skulle välta inom loppet av fem minuter. Jo, egentligen borde jag tänka om och välja sånt jag skyr.

Det är roligt att tänka så här. Förmodligen fortsätter jag automatiskt i mina gamla hjulspår, men om jag åtminstone provar nåt nytt en gång i veckan så utvecklas jag ju i lite lagom takt. 

Förmodligen är det bara en slags kris jag går igenom. Mittilivetkris. Medelålderskris.

Ruggugglekris.

Fan, det är nog bara det!

Men skit samma, utveckling är bra, oavsett vad som ligger bakom.

Dotterns nya rum är nu inbott. Hon har i vanlig ordning spritt ut sig i hela rummet. Miljoner pryttlar förökar sig på golvet. Hon har fortfarande inte sovit där men det kommer nog. Hon gör sina läxor där och ritar och leker med kompisarna, så rummet funkar. Nu inväntar vi bara Mannens bygglust så att vi får en riktig vägg mellan rummen. Varför jag själv inte bygger väggen? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Jag borde kunna göra det. Jag ska kanske föreslå att jag bygger med stöd av honom. Hans ritning, min handkraft…

Undrar om han släpper fram mig?

Jag har försökt lära vår hund att inte hoppa när han hälsar. Han väger säkert 40 kilo och när han blir glad vill han hoppa och pussas vilket inte alltid är så bra. Han välter ju sköra små besökare.

Han har lärt sig nästan. Han har lärt sig med vilka det är okej och inte. De stora barnen VILL att han ställer sig mot dem och pussar och slickar dem. Det vet han. Han vet också att det inte är okej med de mindre barnen. Han vet vad jag gillar och vad husse vill. Han vet att det är okej att hoppa och vara tokglad med vissa stamgäster medan andra stamgäster ogillar det hårda uppvaktandet. Allt detta håller han noga koll på. Men när det kommer helt nya gäster blir han lite förvirrad. Hoppa eller inte hoppa. Det märks att han testar då. Hälsa lite fint, hoppa lite, oj där skrek matte, då ska det inte hoppas…

Utbildningen är inte komplett.

Jag vill ha en hund som springer och hälsar. Jag tycker det är trevligt. Hundar som springer fram och skäller är inte trevligt. Hundar som inte törs hälsa är tråkigt. Så det är en svår balansgång när man ska lära hunden att hälsa. Behålla glädjen över besökarna men inte överfalla dem.

Jag är rätt nöjd med hur han är. Han är överlycklig för alla besök, och hälsar ALLTID glatt. Råkar ibland hoppa med fel besök men i stort sett sköter han sig perfekt.

Den här hälsningen har han själv utvecklat. Den är en mix av hopp och inte hopp. Och det bästa är att han blir alldeles lugn. Om bara besökaren kliar honom lite kan han stå så här hur länge som helst. Han liksom omfamnar besökaren.

De gäster som inte gillar det här gillar nog inte hundar.

Veckorna rusar fram. Fort är det fredag. Skönt. Man kan aldrig få för mycket fredagar! Några barn har bowlat in helgen. Andra har skejtat så att brädan gått av på mitten medan några har gått på Plannjamatch.

Till middag blev det potatismos med falukorv, utom till mig och äldste sonen som hatar allt vad falukorv heter. Vi mumsade på en inte alltför vacker mungbönesallad.

Inte vacker, men gooooood.Den innehåller mycket nykokta mungbönor, rödlök, fetaost och valnötter och så en dressing av olivolja, balsamvinäger och mycket nymalen svartpeppar. Mums.

Det gick inte att fota den aptitilig!

Ikväll har vi en brasa. Ute är det bara fem grader och vi har inga elelement på. Så brasan behövs.

Min dotter älskar att sitta nära och värma sig.

Så här tjusigt golvkakel har vi runt murspisen. Med hål och allt. Jag ska nån gång knacka bort det och istället sätta mosaik i vacker färg. Det har jag tänkt länge nu.

Vardagrummet behöver en total makeover. Slipa, måla golv, måla snickerier, måla tak, mura om spisen som ska målas, nya tapeter/måla väggar…ja…suck..orka…orka…orkar inte just nu. Inte imorgon heller och inte i övermorgon.

Så mycket skönare att bara blunda och njuta av värmen som spisen ger (fast den är ful).

Det vore sååååå skönt att inte bry sig. Att inte ha drivet att göra fint. Att bara tagga ner. Njuta av nuet. Inte tänka något på några projekt.

Blir inte ni trötta på att ha ”fint” hela tiden?

Måste man det? Ha fint? NEEEEEJ, det måste man inte!

Kan man inte bara sitta i sitt pörte och njuta av livet?

Jo, många kan det. Jag ska också bli bra på det. Blunda i nuet. Sen kan jag ändå fortsätta roa mig med mina projekt mellan varven. Men jag vill vila från alla idéer ibland!

Jag vill att min hjärna ska ta semester.

Jag blir trött på den ibland. Ständigt ska den ploppa upp idéer. jag kan inte sitta ner utan att plötsligt rusa upp och sätta igång med nåt.

Ikväll ska jag ta paus.

Inga idéer. Ingen inspiration.

Jag ska se film. Med barnen.

Och släcka lampor och inte titta på annat än filmen, elden och barnen.

Och Pommac.

Wish me luck!

Den kom till mig! Så fort jag slappnade av.

Det är Designers Guild tapeten jag visat i tidigare inlägg och jag blev HELT övertygad när jag fick se den här hemma. Här är färgerna som passar hos oss. Allihopa egentligen, så det är bara att välja.

Jag lutar mest åt den rosa eller den blå. Men även den röda och den turkosa är okej. Kanske till och med den gröna. Tjooohoo! Vad skönt att ha bestämt mig!

Nu LOVAR jag att det ska vara sluttjatat om tapeter!!!