Snart går mitt presentkort på 5000 kronor ut. Det vann jag för snart ett år sen i tävlingen Läsarhemmet här på Sköna Hem. Förutom pengarna inbjöds jag även här som bloggare vilket ju var en liten extra bonus.

Jag måste nu slå till och använda upp pengarna inom en månad.

Det är ett trevligt nöje!

Jag har sugit på den karamellen länge. För mig är det mycket pengar att använda på renovering. Våra budgetlösningar har hittills varit betydligt billigare än 5000 kronor.

Det finns många behov och många önskningar och pengarna räcker inte till allt.

Det lutar nu mest åt att göra en lightrenovering av vardagsrummet. Jag kanske ska köpa färg till väggarna,vit färg till den fula öppna spisen och vit takfärg. Sen kan jag måla tak, spis och fönsterfoder vita. Väggarna borde få någon annan kulör än vitt.

Jag grunnar på vilken eller vilka.

I ene sonens rum målade jag turkos för något år sen. Den nyansen är jag grymt nöjd med. Den är varm och sval på samma gång. Den är ljus utan att vara för ljus. En perfekt nyans.

Något ditåt i vardagsrummet skulle jag mycket väl kunna tänka mig. Kanske något mer lysande, klarare turkos nyans.

Men samtidigt är jag så sugen på rosa eller rött…

Så det kanske blir en mix av både rosa och turkos eller rött och turkos.

Dotterns rum är ju en del av vardagsrummet och där ska också målas förstås. Så hon kanske får sin röda vägg därinne.

Jag funderar mig tokig snart. Jag brukar annars bara VETA vad jag vill ha. Men nu, antagligen för att jag MÅSTE handla velar jag som den värsta velpotta!

En färg som jag aldrig lessnar på och som ständigt återkommer hos oss är en slags mellanblå färg. Som vårt gamla skåp som vi staplar porslin i. En varm blå färg.

Jag har alltid älskat den nyansen och dras omedvetet till saker som har den färgen.

Fast jag älskar rött och rosa lika mycket. Och lila. Och turkos. Och grönt…! Jag glömde ju bort grönt!!!

Gaaaah!!!

Jag borde bestämma mig för att bara gå till Coloramabutiken och sen får jag inte gå hem förrän jag valt färger och tapeter. Det ska bli nån tapetrulle till lilltoan (som jag påbörjade en renovering av för x antal månader sen).

Ja, det är ett angenämt nöje, men ändå svårt.

Sen ska det finnas energi till att göra renoveringen också. Det är som att jag blivit lite energifattig. Märks inte det?

Visst är jag väldigt mycket mindre kreativ nu på sista tiden? Det känns som att jag inte gjort nåt riktigt kreativt på vääääldigt länge.

Eller är det bara pms på gång? Den brukar vara så här gnällig. Anklaga mig för att vara lat och icke kreativ fast jag varit det hur mycket som helst. Få se nu…kan det verkligen vara dags nu igen?

OM det är på gång borde jag INTE ta några renoveringsbelut. Inga alls. Måste nog räkna lite i almanackan innan jag åker till färgaffären.

Man tar något gammalt och gör något nytt av det. En rak blus från Indiska vars tyg jag gillar men inte modellen fick tillsammans med min helt söndernötta morgonrock bli en tunika.

Jag klippte av den under bysten. Räddade de helaste bitarna från den sönderälskade morgonrocken och gjorde nederdel av dem. Sen klippte jag bort bården längst ner på blusen och gjorde till en midjemarkering. Voilá! En ny tunika i en mer användarvänlig modell.

Jag beundrar de som har dagens outfit i sina bloggar. Jag skulle inte ha tid. Ni kanske fattar när jag säger att vi var tvungen att ta omkring femtio kort innan jag var nöjd. Och då ser ni ju bilderna. Både jag och två fotografer gav helt enkelt upp och insåg att det inte går att trolla med kameran. Så take it or leave it liksom. Det blir inte bättre än så här.

Men blusen kommer jag förmodligen att använda mer nu när den inte känns så rak och stramig.

Den blev skön att ha på sig.

Fast dottern tyckte den var finare innan.

Well, you can´t win them all eller hur man nu brukar säga.

Efter en lång basketdag som startade redan vid halv sex denna lördag tog jag och lutade mig en stund när vi kom hem. Eftersom jag inte är van att sova middag blev jag alldeles trött och lat resten av kvällen och har egentligen inte orkat nånting annat än att titta på det ena avsnittet Simpsons efter det andra…

NU när det är dags att sova, ja då har jag piggnat till och känner en massa inspiration bubbla i hjärnan.

Jag googlade på röda väggar och fick fram lite kul bilder som inspirerade mig.

Schablonen ovan har jag och skulle mycket väl kunna tänka mig att använda precis den här kombinationen av rött och lila.

Den här bilden valde jag för att de har valt rosa golv till de röda väggarna utanför. Jag blir alldeles glad av såna färgkombinationer!

Tänk jag har älskat rött i hela mitt liv men har aldrig haft röda väggar som vuxen. Jo, i mitt pluggförråd i vår första tvåa. Men det gills inte. Jag MÅSTE ju ha röda väggar. Vem ska annars ha det???

De som målar röda väggar väljer ofta en varm röd nyans. Själv är jag svagare för klar röd, med mer blått i. Riktigt julröd. Men det finns säkert en anledning till att välja tomatröd eftersom den är varmare…

Älskar detta rum! Kolla golvet! Kolla elementet! Gillar alltihopa! Mums!

Alla bilder har jag googlat och lånat från nätet!

Ägna femton år åt att laga hälsosam, nyttig god mat. Lägg ner timmar på att tillreda kulinariska rätter. Laga smarriga soppor, fantastiska fiskrätter, gräddiga gratänger, kryddiga köttbullar, frasiga falaflar och lena lasagnar. Vänj barnen vid hemlagat så att de inte vet annat.

Sen slår du till när de minst anar det.

En mörk dimmig fredagkväll i november står du i köket och sätter planen i verket.

Du ropar att maten är klar och snart får du uppleva något du aldrig förr upplevt.

Totalt accepterande.

Beröm innan maten ens smakats.

Jubel.

Högsta betyg efter första tuggan.

Utrop som  Det HÄR var det bästa jag NÅGONSIN ätit!!!

Det HÄR måste vi börja äta mycket oftare.

Varför har du aldrig lagat det HÄR förut?.

Lovorden väller ur deras munnar i takt med att maten krymper på deras tallrikar.

Jag har funnit receptens RECEPT.

Jag har lydit Husmorsornas råd.

Jag har lagat biff med bea.

Jag följde receptet till punkt och pricka. En 900 grams pommes frites påse, en burk bearnaisesås, den sort som de rekommenderade och så pepprade jag biffen allt vad jag kunde. Och det VAR verkligen ett framgångsrikt recept.

Jag var mamman hela dan.

Barnen tittade på mig så förvånat och glatt och nästan förvirrat. Som om jag inte var den riktiga mamman som vägrat pommes hur länge som helst.

De tittade på mig med granskande blickar, som för att söka vad som var fel. Hade jag slagit huvudet? Hade jag någon lömsk plan, som att de skulle tvingas skura hela huset sen, eller skulle jag berätta något hemskt som jag var tvungen att bädda in i lite mutor först?

När de insåg att maten var verklig, att jag var jag, att jag inte hade några baktankar slappnade de av och NJÖÖÖÖT.

Alla föreslog att vi skulle äta det här VARENDA FREDAG hädanefter.

Och ja, känslan av popularitet vill jag gärna uppleva varje fredag.

Det är nästan så att jag skulle kunna falla för det här recpetet fler gånger. Det gick snabbt, krävde knappt någon arbetsinsats och var riktigt gott.

Och mätta var vi hela kvällen.

Ondska. Det är egentligen något obegripligt. Iallafall från mitt perspektiv. Riktig rå ondska. Sån som man matas med i tidningar, teve och påhittat på film och i böcker. Verkligheten överträffar ofta filmen. Det är obegripligt.

Senaste exemplet som jag grubblat på i dagar är detta med mänskligt fett i kosmetika.

Att ligan i Peru mördat och tagit fett från människor är i sig så hemskt att det är svårt att ta in, men än mer skrämmande är ju att det finns beställare av fettet!!!! Den europeiska kosmetikaindustrin, eller om det är ett enda laboratorium?, är ju de allra värsta syndarna. Funnes det inte en beställning, en efterfrågan, skulle ju inte brottet utförts. Hur är det möjligt att det ens förekommer???

Hur är det möjligt?

Det kan ju inte vara en enda (grym samvetslös omoralisk) människa som står bakom detta, utan det måste ju finnas en mängd människor som vet om och hanterar denna makabra ingrediens! Hur är det möjligt? Jag förstår faktiskt inte!!!

Hur kopplar man bort (för det måste de väl ändå göra?) tanken att det är mördade människors fett man hanterar? Blir det till slut samma sak som hur vi köttätare hanterar kött. Jag är egentligen ständigt förvånad att jag började äta kött igen efter min vegetariska period i livet. Hur kan jag egentligen klara av att hantera kött från kor, grisar, kycklingar, utan att reagera och tänka på att vi faktiskt dödat och tagit köttet från en annan levande varelse? Egentligen tycker jag det är förfärligt, men jag slår det liksom ifrån mig. Många köttätare tycker att det är okej att vi sätter oss över djuren och äter dem, men jag tycker egentligen inte att det är okej, så jag är ju den absolut största dubblemoralisten som går omkring i ett par (läder)skor!!!

Funkar det på samma sätt med dessa mänskligtfetthanterare? Tycker de egentligen att det är förfärligt men slår bort det och tänker att nu gör jag det här för alla andra gör det ju. Det är inte så farligt. De vi tagit fettet ifrån hade det ju bra ända tills vi kom och tog fettet. De sprang på sina gröna ängar och såg teve och var fria och hade det bra. Så egentligen är det ju inte så farligt. Är det så de tänker? Det hade ju varit värre om vi fängslat dem i något slags bås och bara fött upp dem för att sen slakta dem och ta fettet…?

Hu. Jag skäms. Varför är det värre att döda människor än djur? Egentligen? Det här inlägget skulle handla om ondska, hur obegripligt det är, och så hamnar jag inför rätta själv. Det jag accepterar och gör, godkänner slaktning av boskap, och äter sen köttet, det är ju en slags ondska också!

Jag blir faktiskt lite mörkrädd här. För mig själv och vad jag är kapabel till. Detta finns inom oss. Accepteras det bara av det stora flertalet så är det okej.

Alla ni vegetarianer och veganer, jag beundrar er. Jag vill också bli fri från min köttätarondska!

Om jag nu fortsätter mitt inlägg som det var tänkt att det skulle bli (jag får göra upp med mig själv senare och mer privat) så förvånas jag över en mer närliggande ondska. Här i stan har vi ett nyligt fall där en styvpappa misshandlat och plågat en fyraårig pojke. Vår lokalpress har rapporterat om detta i två dagar. Idag fick man höra styvpappans sida. Han blev så arg att han inte visste vad han gjorde förklarade han sitt agerande. Hm. Jag undrar jag. Kan man bli så arg att man tappar all kontroll? Jo, kanske en som druckit väldigt mycket alkohol eller tagit droger. Det är ju ett känt faktum som alla som levt nära en alkoholmissbrukare eller drogmissbrukare säkerligen fått uppleva. Men finns det inte ändå en gnista medvetande där som förövaren helt enkelt skiter i för att han (eller hon) ger sig hän åt ruset av att få vara riktigt arg. Äh, jag vet inte. Men jag förfäras över att en liten pojke utsatts för så mycket. Någonstans måste ju ändå styvpappan vetat vad han höll på med men ändå valt att fortsätta. Det känns som RÅ ondska för mig. Att blunda för den darrande pojkens känslor. Att blunda för en liten människas utsatthet. Jag blir sååååååååå fööööööörbannad!!!!!!!!!!!!!!!!

Ondska. Kan djur vara onda? Plåga någon medvetet? Inte vad jag vet? Katter? Som leker med råttor och fåglar? Är det ondska? Instinkt säger vi. Men vi då. När vi människor utövar ondska. Är det också instinkt?

När en människa är ond, finns det alltid någon historia bakom? Någon förklaring? Han var svårt utsatt som barn själv. Eller han har så dålig självkänsla att han bara kan stärka den genom att förtrycka andra? Vi vill gärna tro det. Vi vill inte tro att ondskan bara kan finnas där.

Läser man tidningar (som ju älskar att FROSSA i ondska) och ser nyheterna på teve så förstår man ju att ondskan finns bland oss dagligen. Går det en dag utan att vi ser exempel på ondska?

Mitt lull lullande av mitt hem är en reaktion mot all ondska i världen. Det ska vara varmt och gosigt hemma. Man ska bäddas in i mjukhet och värme. Det är en hemsk värld därute.

Men det finns en massa godhet också!!! Det är lätt att glömma när man dyker in i ondskans väsen så här . Det finns mer godhet än ondska väl? Fler goda människor som bara vill väl. Det måste vi ju tro!

I vardagen stöter vi ju mest bara på godhet och välvilja. Även om vardagen för de flesta är fylld av små ondskefulla stick och elakheter som vi försöker skaka av oss men tyvärr påverkas av ändå. De där små små små subtila elakheterna som vi råkar utför. Vi kanske samlar på oss dem och bygger upp en irritation över allt sånt vi är med om för att så småningom brista ut i någon slags ond motreaktion.

Konstigt nog uppmärksammas ondskan mer. Det är den tidningarna frossar i. Det är den som diskuteras vid fikaborden. Det är den som säljer.

Titta på ungdomar idag. Vill de se mjuka och snälla ut? Hu nej. Det ska vara kläder och asscesoarer som signalerar hårdhet. Till det en kall blick och ett stelnat ansiktsuttryck.(Obs! Jag generaliserar nu….det finns förstås undantag!) Möter du en ungdom idag så stirrar de hårt rakt fram och utstrålar inte värme precis. Även om de är fyllda av värme och godhet. Det ska helst inte synas!

Det är inte coolt att vara mjuk och varm. Det har ju varit så länge. Även när jag var ung.

Varför då egentligen??? Varför är hårda killar coolare än mjuka killar. Ja, det säger sig ju självt; det är svårt att vara cool (kall) om man är varm…

Så det nya ordet om saker vi tycker är bra borde alltså vara hett! En heeeet kille. En heeeet tjej…hm…men då fick det plötsligt en annan betydelse…

Ett nytt ord för cool då. Fast det hjälper ju inte.

Tomas di Leva är inte den coolaste av människor precis. Han är heeeet. Fast inte. Men jag tycker såna som han borde vara den mest inspirerade och beundrade av dem alla!!!

Ocool som han är. Fast jag tycker han är helCOOL. Fast het. Eller….äääääh!

Ni fattar!

Energitankning.

Jag har haft min sedvanliga ommöbleringsperiod.

Jag måste ju hålla ångan uppe, inte tappa fanan! Ett enormt stort och tungt skåp har jag baxat från ena hörnet av vardagsrummet till ett annat. Fåglarnas skåp. De bor nu i ett nytt hörn och hade lite svårigheter att hitta buren efter första flygturen efter flytten. De flög runt runt ovanför där buren förut var. Men till slut hittade de hem.

Den gamla bruna svängda soffan står nu till höger. Förut stod den i mitten. Den flytten gjorde att vi vann en meter golvyta framför bokhyllorna.

Sekretären har befriats från datorn (som nu står vid matplatsen) och får vara läxplats och ritplats. Redan invigd och belamrad med spel böcker och papper.

I köket har det också baxats skåp. Porslinsskåpet har helt sonika fått byta sida. Hjärnan hålls alert när man måste tänka varje gång man ska bära bort något. Man går fel i några dagar…

Pommac hittar igen sin mattunna fast den bytt sida.

Han är konstig han! I matskålen ligger en skopa mat. Ändå står han och tigger vid sin tunna. Jag puffar honom till matskålen och visar, men nej, han går tillbaka till sin tunna. Det är alltid likadant. Någon fler som har en hund som punktmarkerar sin matförvaring???

Ger vi honom en ny skopa mat i det här läget så springer han ivrigt fram till sin matskål och äter snabbt upp allt, inklusive det som redan är i skålen. Jag försöker ignorera honom när han gör så här, men då sitter han och ger vacker tass till sin tunna så att den blir alldeles repig.

Hm…märkliga jycke!

Till höger om öppningen skymtar man en som sitter vid datorn. Det är nya stället. Nya heta stället i huset. Var man än placerar datorn får man ett levande ställe. Dit dras vi alla som samsas om denna magiska manick.

Som alla vet som möblerar om ibland får man många prylar över. Det blir små högar med saker som inte hittat hem än. Men det gör inget. För av ommöbleringen har det frigjorts massor av energi som kan användas till att orka rensa upp alla gamla och nytillkomna högar. 

Förresten. På söndag är det första advent, eller hur!

Visst har jag förstått rätt att det är då man ska djurpynta?

Som ni ser är det redan klart!

Jag tycker om att gå ut och titta in hos mig själv. Spionera, glo, låtsas att jag är en främling som råkar gå förbi.

Säg att ni också tycker om att göra det!

Visst är det väl ett helt normalt beteende?

Kanske inte helt normalt att gå omkring och fota in i sitt hus, men jag var ju tvungen att visa hur kul det är att se allt utifrån, från en ny vinkel.

Det är alldeles tyst också så upplevelsen blir helt annorlunda.

Jag kan fyllas av stor lycka när jag går därute i mörkret och spanar in på mitt hus och min familj.

MIN familj! De där inne är min familj. Vilken total jackpot alltså!!!!!!

Egentligen skulle jag vilja ha mycket mer ljusslingor, för det blir så ljust och fint, men det har jag faktiskt inte miljösamvete till. Det blir inte mer än så här.

Ja, det var min böjelse det. Det kanske vore mycket värre om jag gick omkring och spinkade in hos andra människor på det här sättet.

Det skulle jag verkligen vilja göra. Men jag är alldeles för väluppfostrad (och feg) för det.

Men om Pommac på kvällspromendaden måste stanna och lukta vääääääldigt länge utanför ett intressant hus är jag inte särskilt ledsen…!

Hu! Man kan verkligen bli hemmablind. Som tur är får jag en gång i månaden mina kritiska glasögon på mig och så ser jag eländet i vitögat.

Vårt hem ser just nu förfärligt ut.

Rörigt, galet, snurrigt och vansinnigt på en och samma gång.

Visst,jag kan ta bilder som visar detaljer och så ser man inte mischmaschet. Men mina ögon ser ju allt i ett enda slag och jag FÅR slag. Dags för omorganisering av prylar.

Det som vårt hushåll lider allra allra mest av är oordning och oreda. Med en mamma som är slarvig och rörig av födsel och vana och en pappa som BORDE rent genetiskt vara mästare på ordning men som på något underligt sätt lyckats få slarvighetsgener istället, är det inte konstigt att det aldrig verkar bli ordning i vårt hus. Barnen släktar iallafall två av dem på oss och två av dem är ordningssamma på valda ställen. Den ene i sitt rum och endast där, den andre i våra offentliga ytor och endast där. Den senare har världens stökigaste rum men går jämt och plockar och städar i hall och vardagsrum eftersom det är där han vistas mest.

Resten av huset är kaos. Inte så mycket på ytan, men i det inre. Vi har ingen bra klädförvaring, ingen bra ytterklädesförvaring. Ingenstans att ha saker som flyter omkring som idrottsväskor, smutskläder, skolböcker, biblioteksböcker, viktiga papper, telefoner och en massa annat.

Det är dags att få ordning. Jag bara känner det i varje fiber. Egentligen är det jag som är ordningsammast eftersom det är jag som mår dåligt av oordningen. Jag mår fysiskt illa av att behöva spendera timmar åt att leta saker. Så vill jag inte ha det.

Jag vill hitta saker direkt. Jag vill att sakerna ska bäras direkt till de platser som de har. Jag blir tokig på mellanstationer. Vissa i familjen är suveräna på att ordna mellanstationer. När jag städar ordnar jag alltid fria ytor. Har jag en byrå eller ett skåp vill jag att det ska vara i princip tomt ovanpå. En lampa på sin höjd har jag där. Detta är ett trick för att det ska kännas städat. Jag mår bra av att se tomma ytor. Men så fort jag röjt och frigjort tomma ytor så ser byggahögmannen sin chans och börjar genast fylla på dessa ytor med mellanstationsaker. Disk som borde bäras ner direkt, ren vikt tvätt som borde bäras till sina garderober och byråer, läxböcker och viktiga papper, allt hamnar på dessa fria ytor.

Sen fylls dessa ytor sakta men säkert på tills där är ett berg av saker på väg nånstans och man hittar ingenting där det borde vara.

Det är då jag får spader och röjer.

Vi talar inte om många dagar här. Bergen växer fort hos oss.

Sen blir ytorna fria och så är allt igång igen. Fri yta. Mellanstation.Berg. Fri yta…Ja ni fattar.

Hur komma tillrätta med detta då? Jo, jag tänkte att jag kanske inte borde frigöra ytorna. Jag kanske borde börja göra små arrangemang.

Nu ligger detta mycket långt från min personlighet. Små arrangemang är inte riktigt min grej.

Men det är ju ett sätt att fylla upp tomma ytor. Kanske är det därför en del har såna där små installationer överallt?

Så jag tänkte testa att ställa dit lite ljusstakar, kanske någon stensamling, lite vackra glas…

Eller är det en djävulsk plan?

Man vet aldrig vad som händer om man plötsligt ändrar en om inte bra rutin så ändå rutin. Kanske högarna ploppar upp på besvärligare ställen? I trappen, i min säng, på toalocket…

Man kanske inte ska mixtra för mycket med gamla ingrodda vanor…eller…?

Hehehehehe!

Jag känner mig allt lite djävulsk idag.

Nu låter det kanske som att jag är oskyldig till allt stök i detta hus och det måste jag ju ärligt tillstå att så är inte fallet. Hu nej. Jag är så bra på att stöka att jag nog skulle kunna vinna nåt hedervärt pris i det.

Men jag stökar på andra ställen. Som inte irriterar mig.

Men säkert andra.

För handen på hjärtat, visst är väl andras stök mycket värre än ens eget. Alltså andra familjemedlemmars.

När man plockar upp barnens smutskläder från golvet för hundratusende gången, nog känns det väl mer irriterande än när man dagligen plockar upp efter sig själv. Oh, yes.

Och äkta hälfter är väl extra irriterande att plocka upp efter eftersom man tycker att vuxna människor borde kunna såna saker. Men då kan man ju snabbt ta en studio av sig själv och sina vanor (om man nu inte tillhör pedant/ordningssamma släktet) och se att det nog är så att man kanske borde bättra sig själv först…

Jag åkte förbi återvinningsmarknaden igår endast för att kolla efter skrivbord till äldste sonen. Han önskar sig ett stort ”direktörsskrivbord” som datorbord istället för det lilla bord av plåt som vi köpte på Ikea för ett antal år sen. Jag förstår honom. Det lilla av plåt rymmer endast datorn och ett tangentbord. Man samlar ju alltid lite annat smått och gott på bordet så det blir alltid rörigt och trångt. Dessutom har han ett hav till rum så ett stort bord skulle onekligen passa fint.

Med mig var 13-åringen som hade lust att följa sin mor på äventyr för ovanlighetens skull. Det var meningen. För inne på återvinningens fina möbeluppställning stod ett litet skrivbord med massor av charm. Sonen såg det direkt och ögonen tindrade. En bit bort såg han plötsligt en kontorsstol också som var i superfint skick. Den såg knappt använd ut. Jag bad honom provsitta den och testa höj och sänkfunktionen och allt funkade. Mina ögon tindrade desto mer när jag såg prislapparna, 150 kronor styck.

Det var bara att slå till. Nu är det så på vår återvinningsmarknad att man inte får betala och hämta sen. Nej, man måste ta med sig grejorna på en gång annars får man inte köpa dem. Med oss på vår runda hade vi också Pommac. Vi bestämde oss för att försöka trycka in både skrivbord och kontorsstol och hoppas att Pommac skulle rymmas nånstans där i mitten av alla ben och hjul.

Så först plockade vi ut doggelito. Sen fällde vi alla säten som gick att fälla och så startade operation skohornslastning.

Jag är imponerad av killen på återvinningen. Jädrar vad han trixade och fixade. Och in kom allt med MYCKET trix och fix. Och aldrig sa han ”nä, det går nog inte”.  Inte en gång tvekade han. Till och med jag som brukar vara den som säger ”jodå, det ska gå” blev imponerad av hans beslutsamhet. Och visst fixade han det. Det till synes omöjliga. Efter att skrivbord och stol låg skavöftters i bilen fick vi göra allt för att övertyga Pommac att det faktiskt fanns en liten plats för honom där i mitten. Han vågade till slut hoppa in men blängde skeptiskt på oss först.

Äldste sonen fick inget direktörsskrivbord, men nu när 13-åringen hittade detta fina skrivbord blir ju hans större gamla köksbord över så nu ska jag fixa det till äldsten och få det att kännas som ett driektörsskrivbord.

Man ser inte hur fint bordet är på bilden. Fina lådor och smal hylla bak för pennburkar och dylikt. 13-åringen är precis som jag och inviger allt på stört.

Fem minuter efter att vi burit upp det på övervåningen stod det med dator och allt överflyttat på plats. Han hade till och med hunnit göra det till sitt med några klistermärken.

Bilderna visar inte riktigt hur snyggt bordet är. Jag hann inte fota det utan alla grejor. Datorer kan verkligen förfula en miljö! Min snygga Mac är undantaget. Jag har en variant som är vit och där hårddisken är inbyggd i skärmen. Riktig snygg för att vara dator!

Just nu vill inte sonen att jag slipar och målar bordet, men snart är han less och vill ha omväxling och då skulle vi kunna måla det i någon snygg färg. Hm…turkost? Ljusgrönt? Eller om sonen får bestämma finns det väl risk för orange. Kanske lika bra att det får vara furufärgat.

Igår efter maten gjorde dottern fruktsallad. Eftersom hon är lite petig i maten och inte äter allt kom hon själv på att inte blanda ihop fruktsalladen. Vi hade det perfekta fatet för det! Å vad gott det enkla är. Syrliga frukter till fet och glansig vispgrädde. Mums!!!!!! Vi glömmer ofta att göra fruktsallad. Det ska det bli mer av. Ett perfekt sätt att få barnen att vräka i sig frukt!

Och just det där viktiga momentet att barnen kan göra det själva är guld värt.

Såna här moment får man stålsätta sig inför. Inte skrika NEJ slicka inte på knvien-du kan skära dig!!!

Det gick bra. Hon slickade av fruktsaften från kniven utan att skära sig. Hade jag däremot skrikit till hade hon kanske gjort illa sig. Fast hu vad man inte vill se sånt här! Det är liksom bättre att sånt här sker när föräldern tittar bort!

Nöjd med sin insats fick fröken fräken ta först av den gooooooooda salladen. (Men hallå tjejen, ta ett fat och använd sked!)

Äh! Mammor!

Det finns många goda bieffekter av att göra fruktsallader! (Och ännu en mammakommentar; ja. vi har slut nagellacksborttagningsmedel…måste komma ihåg att köpa hem det.)