Det har snöat och varit gråmulet så det har inte varit svårt att hålla sig inne idag. Ja de sedvanliga hundpromenaderna kommer man ju inte undan och så några skjutsningar, men annars så.

Söndagsnöjet har varit att rama in det finaste jag har. Det kan aldrig bli för många bilder på barnen framme! Det är inte alltför många bilder där de alla är med.

Tänk vilken rikedom!!! Det är så jag får nypa mig ibland!!!

Jag som inte kunde få några barn. Trodde jag i flera år. Ha! Jag skulle bara vetat! Men ibland är det någon mening med saker och ting. Jag tror att det var meningen att jag skulle längta riktigt mycket. Så mycket att när jag väl fick dessa fantastiska barn så tackade jag och tog emot dem alla så länge de ville komma. För hade jag börjat tänka och tro att jag kunde styra en så viktig sak, då kanske jag inte vågat få barn så tätt som jag fick. Fyra barn på sex år. Det var ingen lek. Det var hårt arbete och allvar och heeeeeeeelt magiskt fantastiskt. Iallafall så här efteråt. Efter kolik och nattvak och livegenhet. Nu skimrar minnet av magi när jag ser bilderna på dem som små. De få bilderna på mig vid samma period visar en något sannare bild: en blek trött sliten mamma.

Men nu när de är självgående och ändå hemma och omkring mig är det verkligen en gudagåva. En rikedom som är ofattbar!

(Jag ska INTE gå in i badrummet och skåda tvättberget nu, det förstör magin jag upplever nu.)

Det här inlägget skulle inte alls handla om detta. De här tankarna bara föll över mig. De gör det ibland!

Tacksamheten. Den enorma tacksamheten för vad jag har!!!

Många har säkert sett dem vid det här laget. De har ju funnits i fem år och många efterföljare har det kommit, men de tål att visas om och om igen. Kan ju vara en lämplig sportlovssysselstättning att göra egna monster. Det är busenkelt och bara fantasin sätter gränser. På Fuldesigns hemsida visar de precis hur man gör också.

Sätt igång att skapa. Barn eller vuxen, det är lika roligt för båda.

Det som tog mig med storm första gången jag såg dem var att alla monster fått sin egen personlighet och sitt eget namn. Köper du ett fulmonster får du en etikett med namn och egenskaper. Du adopterar liksom monstret.

Gör du ditt eget är det bara att börja fundera på namn och vem det är du gör.

HÄR kan du se en massa andra söta fulmonster.

Fuldesign har också roliga broderikits och en hel del annat att bjuda på.

Titta vad jag fann!!! En bild av Bernardina Sundström som bodde med sin bror Bror i vårt hus i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Vår gård kallas fortfarande Issi Sundströms.

Jag blev alldeles uppspelt av att hitta detta!!! Fantastiskt. Jag fick ett ansikte på henne. På mina hundpromendader i byn har jag passat på att stanna till och småprata med många äldre bybor och fått dem att berätta om Berna som de kallade henne. Tant Berna. De som är gamla idag kände henne som gammal. Det är ju ett tag sen. Men här får jag se en ung Bernardina. En Bernardina som aldrig gifte sig och bodde kvar i sitt föräldrahem med sin bror till sin död. Jag vet att de hade det fattigt och inte ägde så mycket mark och djur. Någon ko bara. Där vi har garaget nu (som är en ombyggd lada) hade de sin ladugård. Stenstommen finns kvar bakom garageladan. De kanske hade några höns så att de fick ägg. Ägg och mjölk. Deras syskon emigrerade till Amerika.

En fantastisk hitstoria som jag har fått berättad för mig är när Bernardina och Bror på gamla dar fick besök av sin brors änka från Amerika. Det gick bra för deras ene bror i Amerika. Han var en av grundarna till det stora bussbolaget Greyhound säger historien. Han blev mycket rik och sin sista tid i livet längtade han hem till Bensbyn och sitt föräldrahem. Hans änka blev intresserad av att få se hans hem och reste hit efter hans död. Hon flög till Sverige och Luleå och tog taxi från Kallax flygplats till Bensbyn och hälsade på makens syskon Bernadina och Bror. Historien förtäljer att hon hade taxin väntande med taxametern igång. (Men det låter som en sån där detalj som tillkommit till historien i efterskott.)

Jag vet inte hur länge hon stannade eller om hon gav dem några pengar. Men Bernardina och Bror fick iallafall träffa sin brors amreikanske fru. De kunde antagligen ingen engelska men mötet blev säkert känslosamt iallafall.

Tänk, här i detta hus satt denna amerikanska kvinna och insöp atmosfären från makens barndomshem.

Jag tror det var en stor händelse i Bernardinas liv.

Det fanns två bilder på Bernardina.

Det står i texten att hon är tillsammans med grannar.

De gick säkert på dans på sommaren. Någonstans här i byn. De åkte till kyrkan i Gammelstad. Kanske sov de över i någon av kyrkstugorna där. Hon kanske var förälskad i någon som hon inte kunde få? Hon kanske hade stora drömmar om ett liv långt från Bensbyn? Jag ser att hon hade en ring på vänster hand. Var hon förlovad? Jag hade velat läsa hennes dagbok!

Tänk nu bor här i deras hus en bullrig fyrabarnsfamilj och en busig hund.

Så småningom kanske hönshuset befolkas av några hönor och en tupp. Jorden jag gräver i har hennes händer med all sannolikhet också berört. Trappen jag nu målar har hon snuddat vid många gånger. Långt inne bland vardagsrummets tapetlager finns en handmålad tapet. Kanske Bernardina var barn då den målades? Då levde hennes mamma och pappa.

Det här huset flyttades i mitten av 1800-talet från en by en mil bort (Rutvik) hit till Bensbyn. Någon plockade ner huset i Rutvik. Märkte noga varje stock och fraktade huset hit med hjälp av hästar och timrade omsorgsfullt upp huset igen.

Idag bor vi här. Vår närvaro blandad med alla andra invånares.

Det är fantastiskt att tänka sig och det påverkar definitivt mitt sätt att tänka när jag inreder. Jag är ingen byggnadsvårdsromantiker som vill återställa huset som det såg ut förr. Jag vill göra huset till ett funktionellt boende som vi 2000tals människor kan trivas i utan att ta bort den gamla själen ur huset. Det gamla får vara kvar med det nya. Det gamla ska inte utplånas på något sätt. Men det är ju inte bara det riktigt gamla som gäller. Det har bott många familjer här under de tvåhundra åren som huset hängt med och det vore ju konstigt om det bara skulle synas vissa årtionden. Alla årtionden har satt sin prägel på huset och är det bara gediget gjort får det vara kvar. Jag är inte den som snöar in på ett årtionde. Det känns som att huset och de som bott här är med och påverkar. Flummigt jag vet.

Vi har mött flera av de boende genom åren. När vi nyss hade flyttat in bjöd jag in en äldre man som bott här. Det var han som byggde ut huset under 70-talet och det var han som byggde det fantastiska växthuset till sin blomsterälskande fru. Han var här och fikade och berättade om deras tid i huset.

Tänk om Bernardina kunde berätta!

…att efter ett och ett halvt år fortfarande vara lika tokförtjust i flamingotapeten i köket.

…att äntligen ha lärt mig göra inbakade flätor på mig själv.

…att ha en ny tjusig diskSVAMP

Eftersom mitt eget hem borde vara mer än uttjatat och jag just nu inte kommer på något intressant att skriva om annat än hudsprickor och lugna hemmakvällar så bjuder jag på lite inspirationsbilder från andras hem. Alla bilder är lånade från olika tidningssidor, eller inredningsbloggar och tyvärr är jag otroligt dålig på att skriva upp var jag hittar alla bilder jag samlar på min hårddisk så några länkar kan jag tyvärr inte bjuda på. Men inspiration hoppas jag ni får! Varsågoda!

Tidigare idag hälsade jag på Lycke som fyller år idag. Det var på tiden, jag har en usel besöksfrekvens ibland! Nåja, bättre sent än aldrig som det så vackert heter! Vi passade på ett göra ett loppisbesök tillsammans eftersom vi verkar bringa tur åt varann. Jag fann en vacker spegel som senare fann sin plats i vardagsrummet. En tung pjäs som har så tjockt spegelglas att jag knappt orkade lyfta upp den till spiken. Måtte den inte ramla ner nu bara!!! Jag är mycket förtjust i den här typen av speglar som inte har någon synlig ram. Det börjar bli ett par stycken här hemma! Den här var fint rundad och i helkroppsformat. Ett fynd i mina ögon. Lycke gav lycka på loppisturen!

Magen är mätt, popcornen poppade, pommacen sprättad. Den andra Pommacen är rastad. NU kan vi ta helg. Jag älskar fredagar då jag vet att inget särskilt är inplanerat. Inga skjutsningar och hämtningar. Bara lugn och ro.

Hm…det är definitivt ett ålderstecken. Jag minns känslan av missnöje när såna fredagar infann sig förr i tiden. Det var då det. Nu är tomma fredagar guldfredagar.

Molly med kompis ska se Let´s Dance om så himlen ramlar ner. Jag kanske läser min bok samtidigt och slötittar på det mest intressanta. Min bok är så spännande. Liza Marklunds senaste Post Card Killers. Den är ruggig men BRA. En bladvändare.

Pommac har haft det besvärligt med åtrå hela dagen. En löptik luktar uppenbarligen så gott att han måste ut och sitta på bron och småyla lite gutturalt jämt och ständigt. Sen blir det för kallt för honom och han ska in men knappt har han värmt upp rumpan så ska han ut igen. Det har varit ett evigt plingande i klockan. Gör han det inatt tänker jag klippa ner klockan. Nån måtta får det vara på dörröppningsservicen.

Visst har Molly en snygg outfit idag!

Jag älskar hennes sköna lediga stil!

Barnens sportlov började redan idag. Det får nog bli ett sportlov med inomhusaktiviteter i år om denna evinnerliga kyla ska hålla i sig.

DET ÄR INTE ROLIGT LÄNGRE NU HÖÖÖÖR DU DET VÄDRET!!!!!!!!!!!!!!!

Hur kan något så smått och till synes oskyldigt göra så in i bomben OOOOONT???????

Jag har en liiiiiten liiiiten ynklig fjantig spricka i tummen. Den syns knappt. Men det gör så ont att jag knappt kan använda handen. Det gör så ont att jag vaknar på natten. Det gör helt enkelt fruktansvärt ont.

Jag har två sprickor till, en till på samma hand och den tredje på andra handen. Så jag kan knappt göra något. Ska jag öppna en mjölk är det ajjj! Ska jag lyfta något är det ajjjj! Utan att jag ens gör något är det Ajjjjj!

Det är att jag varit lite för mycket bland färg och lim kombinerat med vattenbad plus den stränga kylan vi haft i över en månad snart som gör att händerna spricker. Plus förstås undersatt insmörjning. Jag har i vanlig ordning glömt att smörja in mig så ofta som jag borde.

Så nu har straffet kommit. Det jäkliga är att en sån här spricka har en tendens att växa. Det finns liksom inget som binder ihop den. Den strävar mer efter att sära på sig än binda ihop sig. Någon som har någon dunderkur mot detta? Gärna något som man har i skafferiet…

Kuren kanske är soffläge, uppassning, praliner, champagne och en målare som målar klart väggen och förbud mot att diska och städa…!??? JO! Den kuren tar jag gärna!

Målat målat och målat har jag gjort. Det är inget för den stressade att använda linoljefärg. Långsamt med stor möda målar man färgen tunt tunt. Den är liksom seg i konsistensen och flyter inte särskilt lätt. Så målningen tar tid. Sen ska fanskapet torka också vilket tar två dygn ungefär. Sen ska man måla nya varv och det kan ibland behövas upp till fem varv innan man är nöjd. Så linoljefärg är inget för den otålige. Nu vill jag alltså ha sagt att jag är väldigt uthållig och tapper! Det är det som är så konstigt! Jag ÄR verkligen uthållig då det kommer till linoljefärg. Annars kan jag vara den otåligaste av otåliga. Men av någon mystisk anledning står jag envist fast vid användandet av denna långsamma färg.

Men det är verkligen mödan värt! (Förutom när den gulnar, men det har jag ju förhoppningsvis kommit runt nu.) Färgen blir sidenmatt. Den får en lyster precis som siden. Som thaisiden. Utan att vara blank. Färgen ändras med ljuset och den tränger in i träet och skyddar mot smuts och fukt. Skulle det mot alla odds komma fukt utifrån så släpper den ut fukten. Den andas. Jag är verkligen helt såld på denna färg!

Men jag är rätt ensam.

De flesta föredrar ju snabbtorkande plastfärger.

Och visst har de väl sina fördelar också. Till exempel hade väggen nu varit helt vit och täckande. Färgen hade torkat redan. Jag kanske bara hade behövt måla två varv. Jag hade kunnat sätta ett skaft på penseln och nått högst upp. Men jag hade inte blivit nöjd. Jag ser faktiskt skillnad. Jag tycker det blir platt och stumt och helt enkelt inte lika vackert. Jag är petig när det kommer till såna detaljer. Eller så är jag bara hjärntvättad alternativt byggnadsvårdsromantisk.

Men en sak är klar. NU är jag nöjd med det vita. Det blir så ljust så ljust. Särskilt däruppe i övre hallen. DÄR har det verkligen varit nattsvart. 

Jag nådde bara att måla fram till hälften av trappen. Den briljanta idén att skruva fast en regel tillfälligt och fästa en tillräckligt stark bräda på att stå på och måla resten ska jag absolut testa. Okej, det blir skruvhål i väggen men det ska ju målas så då kan jag ju spackla efter och måla över. Tack för det goda tipset Katarina!

Nu har jag vilopaus resten av ikväll.

Hit men inte längre kom jag idag.

Köksskåpen är målad ett varv. Det är jag mycket nöjd med.

En smått galen idé!

De här snyggingarna kom med posten igår från Stoff och Stil. De har äntligen kommit med pastellfärgade vaxdukar. Något jag efterfrågat länge!

Prickar är aldrig fel, det lessnar jag aldrig på.

När jag fick dessa vaxdukar i min hand fick jag en galen idé. Så galen att jag inte vill berätta om den förrän jag satt den i verket.

Men den inkluderar vaxduk, någon av dem och jag känner i magen att det är en toppenidé. Om det bara går att genomföra. Återkommer förstås om det lyckas. Ja, även om det misslyckas lovar jag att visa.

(Men det SKA lyckas!!!)

Sen undrar jag om inte fru Solgud eller vem det nu är försöker säga mig något!

För idag badar hallen i ljus!!!!! Det bara glittrar och bländar!