Dottern var så glad igår för jag lovade att hon skulle få gå till skolan idag. Hon har längtat så.

Då kräktes hon igen i natt. Nu är hon alldeles blek och trött och grå och inte glad alls. Det enda hon får i sig är påskmust och ost. Hushållsost.

Själv börjar jag också känna av tristessen av att solen aldrig skiner. Jo, en liten stund igår bröt den igenom och allt blev ljust och vackert och sinnet gladare. Det här måste vara den mulnaste vintern någonsin!

Jag läste någonstans att det inte har snöat så här mycket sen 1983. Det var det året jag och Mannen flyttade ihop i vår första lilla tvåa. Nu sitter vi här på en gård på landet  med fyra barn, hund och fåglar. Skoj. Det hade jag ingen aning om!

Hunden har fått vara huvudperson för dagen med lite uppiggande mannekängning. I vanliga fall gillar jag inte att man leker med honom på det sättet. Det känns lite förnedrande på nåt sätt. Jag ser på honom att det är lite under hans värdighet. Men en deppig dotter måste prioriteras och Pommac blir så lätt glad igen…

Ni får lova att inte skratta åt bilderna. Bara le och tycka att han är cool. För det var det som var syftet.

Här är hiphopPommac.

Här är galaPommac.

Ökenprinsen.

Prins Lotus.

Annars är snygga förpackningar i vardagen en riktig humörhöjare. Varför inser inte fler vikten av fina förpackningar? Heja Willys!

I hate påskpynt. Har alltid gjort. Varje år försöker jag komma undan men barnen har hittills prånglat fram alla kycklingar och ägg och fjädrar och påskkäringar som de sett till att vi har i vår ägo. Okej, barnens egenhändigt gjorda påskpynt, det tycker jag om. Men resten, nä det är inget för mig.

Att sätta fjädrar utomhus är rätt fint och det har jag gjort något år men i år får jag plumsa i en och en halv meter snö och inte mycket av busken sticker ändå fram så jag tror jag avstår.

Tack vare att innovativ bypojke ringde på dörren idag och sålde färdigpyntat påskris så har vi nu iallafall ett ris.

Eftersom mannen är pollenallergiker kan jag inte ha riset i vatten och locka fram de där ljuvliga små gröna musöronen utan hos oss är och förblir riset ett dött ris.

Jag delade upp det i tre och stack ner det i mina fintermosar och så dekorerade barnen det med fåglar som vi haft liggande.

Ja då var det motviligt påskpyntat då. (Undrar om barnen kommer ihåg lådan med pynt i garaget…?)

Ene sonen är i en muffinsperiod. Han får såna. Tyvärr har hans muffinsperioder en vidare betydelse. Han bakar inte bara muffins var och varannan dag han förstärker och permanentar också min muffinsmidja. Fatta hur svårt det är att stålsätta sig när hans blåbärsmuffins doftar himmelskt i huset. Eller hans kanelmuffins. Eller hans hallonmuffins…! Jäkla unge. Men förbjuda honom för att hans mor tänker på bikiniformen, nej det vore ju inte klokt.

Han är road av att baka och prova nya metoder. Han letar efter det ultimata receptet på höga fina muffins. Muffinsformar som håller formen är nog steg ett. Vi har aldrig hittat några pappersformar som orkar stå emot att fyllas. Någon som vet några bra? Och vi vill inte ha nån teflonform eller silikonform utan helst vanliga pappersformar. Måste man ha dubbla eller tredubbla?

Någon som är djupt intresserad av muffinsbak är mr Pommac.

Han följer processen hela vägen fram utan att krokna.

Förresten, är det någon som har någon matematisk formel för hur låga/höga oddsen är för att jag ska hålla mig frisk från vinterkräksjukan? ALLA i familjen har nu insjuknat. Pommac, alla barnen (äldste sonen trillade dit i natt), mannen. Alla utom jag. Jag har svalt omkring 15-20 svartpeppar korn per dag. Och så äter jag en järntablett om dagen sen jag var på blodgivning. Annars har jag inga hemliga tricks. Ingen handsprit, ingen whisky, ingen gammeldansk. Bara extrem närkamp med diverse uppkastningar.

Nå? Någon som vågar satsa en hundring på att jag klarar mig?

Mat är verkligen en daglig njutning. Även om jag kan bli spyless ibland på att hitta på mat och laga mat.

Men ibland finns det både tid och inspiration samtidigt och DÅ är det ren och skär njutning. Så var det idag. För mig och äldste sonen iallafall som verkar vara de enda två som klarar oss från vinterkräkningar. (Det där får jag väl äta upp nu!)

Idag blev det lax med spenat och sallad.

Det godaste på hela tallriken var salladen. Det här är min absoluta favorit och ni måste prova göra den.

Jag tar två mogna avocados som jag skär i bitar och lägger i en skål. Så hyvlar jag i en rejäl hög med rödkål och så i med en stor näve valnötter. Sen gör jag en dressing på en god kallpressad rapsolja, lite vinäger (jag tog vitvins) och så en rejäl tesked honung som jag smälter några sekunder i mikron för att få den lättflytande. Detta blandar jag ihop med mycket smulat flingsalt och nymalen svartpeppar och så häller jag röran över salladen.

Salladen blir både mjuk och len av avocadon och krispig av valnötterna och rödkålen. Den mättar så man inte behöver ta nåt ris eller annat och så blir allt så gott ihop med det söta från honungen och sältan från flingsaltet.

De mindre barnen valde makaroner till sin lax och en varm dillsås.

Dottern petade bara i sin mat, hon älskar lax annars. Men hon åt två smörgåsar och ett glas blåbärsdryck lite tidigare idag så hon verkar ha hämtat sig från det värsta illamåendet. Hon var mycket bestämd att hon ville ha två trekantiga smörgåsar. Jag håller med henne om att en trekantig smörgås smakar mycket bättre än en fyrkantig!

Det är en fakta som är obestridlig.

Nu har jag vaggat in er i sån där falsk mjukhet. God mat och gulligull.

Då ska jag berätta om en skräckupplevelse som vi varit med om här. Ja iallafall vissa invånare i huset.

Intet ont anande flög birdisarna omkring som de brukar i vardagsrummet. Allt modigare har de börjat störtdyka lite mot både oss och mot Pommac. De liksom sveper förbi oss med superfart och verkar hur dödsföraktande som helst. Pommac brukar sällan bry sig men ibland tittar han intresserat på dem. Idag såg jag hur intresserad han verkade. Han stod och följde de med blicken och plötsligt störtdök de rakt mot honom och DÅ högg han!!!!! Hans stora käft kastade sig efter en av dem och den klarade sig med blotta förskräckelsen. Jag som såg allt bestämde mig blixtsnabbt för att markera rejält och sprang fram mot Pommac och knuffade ut honom ur rummet och sa FYYYYYYY!!!!!! FYYYYYYY!!!! med min allra mörkaste basröst. Han blev alldeles tillintetgjord och sprang till ytterdörren där han stod ihopkrupen och sa med hela sitt kroppsspråk förlåt jag ångrar mig det var så dumt av mig förlåt matte förlåt matte!!!

Det finns inte en tvekan om att han fattar precis vad han gjorde!

Jag förstår att han inte gjorde det för att vara dum eller för att han är en grym och blodtörstig varelse. Det är pur instinkt. Jag såg hur intresserad han var och borde ha sagt åt honom innan han högg, som jag gjort förut. Men jag tror att jag ville syna honom. Se hur långt han kunde gå. Och nu vet jag.

Jag tror att mitt fyande har skrämt honom för att göra om det för evig tid. Jag är nästan hundra procent säker på det. Förhoppningsvis hann fåglarna också bli rädda och uppfatta faran. Men hujedamej vad hemskt om han lyckats fånga någon av dem! Vad hade han gjort då?

Nu gäller det att säga till honom så fort han ens tittar på fåglarna. Det gäller att han fattar att det är direkt livsfarligt att gå nära dem!

Ni som följt min blogg lite längre kanske märkt att jag inte tycker om masshysteri. Nu menar jag inte att Earth Hour är masshysteri. Earth Hour är en god tanke, men lite lite för mycket jippo för mig. Plötsligt är det superviktigt att släcka lampor och maskiner under en timme denna enda gång per år. Folk som aldrig annars visat minsta miljömedvetenhet släcker och deltar i denna manifestation.

Det är ju superbra att ett budskap har sån spridning, men varför inte ägna reklampengarna som gått åt för att sprida detta till någon mer bestående miljöinsats?

Släck lamporna en timme varje dag året runt!

Tänd aldrig alla lampor samtidigt.

Tänder du en lampa släcker du en annan.

Släck så fort du lämnar rummet.

Sopsortera!

Konsumera mindre.

Att släcka EN timme en gång per år, det ställer jättemånga upp på. Alla sitter där i sitt mörker och känner sig delaktiga i något stort.

En timme. Alla känner sig duktiga. Men sen då? Tänder alla då och fortsätter leva som vanligt? Gör den där timmen då de släckte och deltog i en jätteviktig symbolisk manifestation att deras samvete är dövat? Kan de fortsätta precis som vanligt efter det?

Kanske, kanske, kanske, någon enstaka får en djupare insikt av detta. Kanske tänker de på varför de släcker och börjar rannsaka sig själva och ändrar på något efteråt. Är det så, ja då har ju Earth Hour en viktig betydelse.

Jag är dock rädd för att det är ett jippo och att de flesta som deltar känner sig duktiga för det lilla de gjorde och tror att bara för att de ställde upp kommer världens ledare att bli lite klokare och ändra på något som förstör klimatet och själva kan de fortsätta som vanligt efteråt.

Jag tycker att det är alldeles för liten medvetenhet bland gemene man om hur viktigt varje enskild människas insatser är.

Om alla sopsorterar, handlar mat med måtta och med miljötänk, drar ner temperaturen i sina bostäder, slutar köra bil i tid och otid, tar ansvar för sitt resande och shoppande och tänker på miljön varje dag, varje timme, DÅ skulle vi kunna få en snabb effekt. Varje människa kan göra lite och det får effekt. Men inte bara en timme per år.

Så jag hoppas hoppas hoppas att denna Earth Hour är mer än ett jippo. Att den här världstimmen där jättemånga ställt upp, där länder tävlat med varann om att ha flest städer som släcker, där människor kontrollerat varann för att se om grannarna släckt, där barnen tjatat på sina föräldrar att släcka, jag hoppas så att den här timmen förändrat något i människors medvetande.

Låt det inte bara vara ett jippo. Gör det till en vändpunkt!

Du kan själv förändra något.

Du kan förändra massor. Ju fler vi är som försöker tänka på vårt beteende desto större effekt ger det.

Om Earth Hour får människor att ändra sina beteenden är det toppen.

Tänk om alla dessa reklaminslag som varit för Earth hour hade gått en halv minut varje kväll med frågan Vad har DU gjort för miljön idag?

Illamåenden, busringningar, hyrfilm, snö, kalops och uthållighet. Det är ord som passar på den här helgen. Mannen stod för kalopsen, barnen för illamåendena och hyrfilmerna och jag för uthålligheten. Man måste ha uthållighet för att inte bli wild and crazy när man knappt lämnat huset på en vecka.

Busringningarna då? Jo någon buse har ringt och andats i luren ett par gånger. Vi har samma telefon som den jag valde då jag flyttade hemifrån och fick mitt allra första telefonabbonemang för sisådär hundra år sen. Ingen nummepresentatör så långt ögat når. Så, nu vet alla det, nu är det fritt fram för mer busringning! Det är ju motion att springa till telefonen så mig gör det inget!

Uthålligheten står även Pommac för. När jag nystädat soffan och bytt överdragslakan är jag mycket bestämd att han INTE ska ligga i soffan. Sen bjuder barnen upp honom när jag inte ser och när han legat ett par gånger och solkat ner ger jag upp mitt motstånd och njuter av värmen han faktiskt bjuder på. Men de där dagarna då soffan är nystädad sitter han och stirrar hypnotiskt på mig. Jag stålsätter mig allt jag kan. Vi är båda uthålliga som fan!

För den väldigt intresserade kan jag visa att jag flyttat ett bord i vardagsrummet. Soffhörnan har fått ett mindre fyrkantigt (från övervåningen) medan det runda pelarbordet fått nytt jobb som mysarbetsbord vid bokhyllorna. Läxbord har jag tänkt i min hjärna men det brukar alltid bli nåt annat än jag tänkt. Bara det används är jag glad eftersom jag inte gillar döda ytor.

Jag har äntligen hittat det ultimata draperiet. Dörröppningen MÅSTE ha ett draperi eftersom fåglarna lever fritt i vardagsrummet. De har visserligen sin bur med de kommer och går i den som de vill. Jag vill dock inte att de förirrar sig i hela huset så draperi är ett måste. Jag har provat allt. Hela tygdraperier förstås men då ska man hålla på att dra det fram och tillbaka och det glömmer man förr eller senare och så gillar jag att kunna se in i rummet. Spetsgardin har jag också provat och då ser man in i rummet men det är svårt att passera med något i händerna. Denna variant är perfekt. Trådarna gör det lätt att passera. Så detta få hänga så länge det håller.

Jag väljer nog också att ha fågeln som mitt totem så att jag kan flyga iväg i tanken och lämna detta fö&k#”&%?de snöande!!!

Jag vill INTE höra om Lunds rekordvärme med nitton grader. Jag säger inte grattis. Jag säger far åt pipsvängen! Morr!

Varför kunde inte Sveriges gränser dragits horisontellt i stället? De här lodräta gränserna är ju inget annat än rena rama  trakasserierna!

NU vet jag! Busringaren är naturligtvis nån jäkla sörlänning som ringt och flämtat av värmen! Jag fattar nog!

Annars är det lungt och fint här.

Sjuklingen från igår har triumfatoriskt ätit kalops till frukost och än så länge fått behålla den. Stackars syrran sitter dock alldeles grå i ansiktet med en blå bunke framför ansiktet och kalops är nog det sista hon tänker på.

De har ju funnits ett bra tag, de härliga böckerna från det japanska förlaget Jeu de Paumes. Böckerna är en orgie i härliga personliga hem. Precis den stil som jag gillar. Enkla, sinnrika, konstnärliga, roliga, avslappnade hem från Paris, Stockholm, Köpenhamn och så vidare med fokus på mer smak än pengar. Det finns många böcker och de håller alla ungefär samma stil. Jag har köpt tre stycken och den senaste är Appartements d´amoureux á Paris.

Här har jag beställt mina men de finns på fler ställen.

Böckerna är på japanska och helt omöjliga att förstå om man inte läser japansk skrift. Namn och yrken på de som bor i hemmen som visas är på franska. Behållningen är ju iallafall bilderna.

Jag tycker om böckerna men har ett STORT klagomål på dem. De är för SMÅ!!!!!

Bilderna blir mer som aptitretare. Är man van vid inredningstidningar, inredningssajter eller stora inredningsböcker så känns bilderna ynkliga och svåra att njuta av.

Jag har läst otaliga hyllningar till dessa böcker men aldrig denna invändning. Någon som läst böckerna som håller med?

Tänk det dubbla formatet, så härligt det varit.

Jag älskar att se bilder. Jag kan dregla över härliga bilder i tid och otid. Men dessa böcker lägger jag mest irriterat ifrån mig.

Kanske behöver jag läsglasögon? Är det månne där skon klämmer?

Sonen sover by the way. Han har sovit en timme nu. Sen klockan två inatt har han kräkts och kräkts utan längre uppehåll. Först nu verkar det ha upphört tack och lov. Nu är det bara att hålla tummarna för att det är över för den stackaren.

Kvällen började med att vi la upp fötterna på bordet och såg Mattias vinna Let´s Dance. (Vi höll på sköna Claudia.) Det är första gången jag följt det programmet. Dottern krävde att vi skulle se det efter att ha hört klassen prata om det i flera säsonger. När vi väl började följa programmet  byttes min ovilja snabbt mot ett intresse. Det ÄR ju underhållning som funkar.

Nästa helg börjar barnens älsklingsprogram nummer ett Talang. Så då vet vi vad vi gör en massa fredagar framöver!

Let´s Dance finalen intogs med diverse snacks och onyttigheter. Vissa mumsade i sig enorma mängder ostbollar. Det skulle visa sig senare.

Härifrån ska inte känsliga läsare läsa. NU blir det kräk för hela slanten.

Som vanligt en fredag däckade vi rätt tidigt. Före midnatt snusade jag i min sköna säng.

Klockan två vaknade jag av ett olyckligt Mamma! Kom!

En hårt sovande son hade vaknat av att han kräkts i sömnen.

När han kräkts hade han stigit upp och gått till badrummet och så ropade han på mig. Trött och omtumlad stapplade jag upp och mötte en syn som ur en skräckfim. Sonen var täckt i spya. Hela tröjan, ansiktet och håret. Jag hjälpte honom av med tröjan och in i duschen. Han mådde fortfarande illa. Jag fick sanera hela vägen från sängen till badrummet där det ramlat duttar av kräk. Hela sängen var också helt täckt av spyor. Det ÄR verkligen kaskader som kommer i denna sjuka.

När han duschat och klätt sig och jag bäddat rent och kastat in delar av sängkläderna i tvättmaskinen och resten ute i kylan på bron fick han krypa ner mellan svala lakan igen.

Jag tänkte att det var bäst att jag låg nära honom och klättrade upp i våningssängens överslaf. Där låg jag och slumrade några minnuter tills det var dags igen. Då klättrade jag ner. Tömde bunken. Tröstade. Och klättrade upp igen. Slumrade. Vaknade av kräkljud, Klättrade ner. Tömde bunke. Klättrade upp. Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Upp.

Hela natten har han hållt på. Stackars liten! Han mår fortfarande jätteilla och kräks galla. Fy sjutton vilken jobbig sjuka den där vinterkräken är!!!

Jag som trodde vi kom skonsamt undan med bara en smittad. Ha! Det är ett antal dagars inkubationstid bara. Nu vet vi vad vi gör i påsk…?!? Blir inte jag smittad nu efter att ha verkligen gått i närkamp med de ostbollsdoftande spyorna, ja då måste jag vara immun redan.

Denna natten har inte innehållit mer än två timmars sömn för mig och sonen. Den stackars sjuklingen vill dricka vatten och så fort han gör det så sätter det igång igen. Jag har försökt få honom att sova sig igenom eländet men det har inte funkat. Fast nu är det lite tyst så kanske kanske har han somnat.

Jag säger bara en sak. Aldrig mera ostbollar för mig. Men det är ju ingen större förlust!

Inte hade jag planerat att måla kakel! Egentligen. Fast det har nog legat och grott av sig själv däruppe i min hjärna.

Jag visste att vi spillt sås för någon dag sen när vi lagade mat och jag drog fram spisen för att skura upp det. Plötsligt börjar jag också klösa ner blommorna jag satte upp på kaklet för något år sen. Jag skurar kaklet och inser förvånat att jag bestämt mig för att måla om.

En stund senare står jag med min vita linoljefärg och ska blanda till en kulör. Babyblått tänkte jag, men jag hade bara svart och rött torrpigment inne i huset och blått fanns i garaget. Så hux flux har jag blandat rosa. Lika hux flux står jag och målar. Det var verkligen inget jag planerade. Varken kulör eller målning. Det bara blev så. Ibland är det som att min kropp tas i besittning av någon yttre vilja. (Synd att den där yttre viljan sällan tar mig till ett gym eller ut i joggingspåret.)

Att måla med linoljefärg på kakel är ett experiment. Jag är själv förvånad att det sitter. Att det torkar. Nu på morgonen är det halvtorrt. Det ser jättebra ut. Jag gillar verkligen att fogen är mörk. Det är den av ålder och smuts. Den har varit vit förr. Men den där mörka fogen till det rosa kaklet ger mig någon känsla av nåt jag sett för länge sen. Nåt minne jag har från när jag var liten. Kanske från ett badhus?

Jag gillar att linoljefärgen ger ett flammigt intryck. Kaklet blev som ett dyrt handgjort kakel. Det fula strimmiga kaklet med sin franska lilja som jag haft så svårt för, blev en vacker svan. Nu anas liljan i relief men det kan jag leva med.

Det som ger mig stor tillfredsställelse är att jag återigen överlistat konsumtionshysterin. Jag har många gånger tänkt att det enda jag blir nöjd med är att byta ut eländet och sätta dit någon vacker mosaik. För vojvojvoj vad mycket snyggt det finns att välja på om man ska köpa nytt. Men ni ska veta att tillfredsställelsen blir dubbel av att göra snyggt utan att behöva slänga och köpa nytt. Nu har jag löst det på ett miljösmart sätt. Och är nöjd! Det är så jädra skönt!!!!

Nu ska det torka i två dagar minst. Sen får jag se om jag målar på två eller tre varv till. Det måste jag nog göra för att kunna torka av kaklet många gånger. Man nöter ju på färgen och jag vill ju inte skymta det vita flammiga åttiotalskaklet allt för snabbt. Så tre varv blir nog bra.

Igår blev det hämtmat. Till barnens förtjusning. Det förlät till och med att jag tog bort deras favoritmönster på kaklet.

Själv var jag tämligen trött på detta röriga mönster.

Fast det var kul så länge det varade.

Nu återstår att se om linoljefärgen verkligen äger. Jag tror på den. Men jag lovar att rapportera om det går åt pipan.

Tänk att jag hört att man ska behöva använda sånt där kraftigt tvåkomponentlack som man målar på båtar och som stinker gift för att kunna måla på kakel. Det skulle vara kul om det visar sig att linoljefärgen även duger till detta! Men som sagt. Det är ett experiment. Den kanske lossnar vid första avtorkning…!

Min kära vän Mynta som bor nästan så långt söderut som man kan komma här i landet har visat vårläget i sin blogg. Jag tänkte jag kunde visa vårt…eeeh….vårläge…

Ja, det var vårläget i Luleå Norrbotten 25 mars 2010.

Idag har bara äldsten varit i skolan. Tre sjuka hemma. Jag blir ALDRIG sjuk!!! stönade 15-åringen avundsjukt. Imorgon går åtminstone en av sjuklingarna till skolan. Inte ens wild horses kan hålla henne därifrån. I morse fick vi bli ovänner för att jag tvingade henne att vara hemma på grund av feber och snuva.

Jag har skickat alla gryn i sängen nu eftersom de är sjuka. Jag har kunnat sitta och ta en kopp te helt ensam i vardagsrummet. Det är ovanligt. Vi är alla uppe lika länge annars. Jag är så kvällstrött att jag inte orkar uggla på kvällarna. Förut var det livsviktigt för mig. Det var mitt andningshål. Det var enda gången på hela dagen jag kunde sitta i fred med mina tankar. Ju äldre barnen blivit desto  senare har deras vanor blivit och nu hoppar vi i säng allihopa vid halv tio. Alla utom 15-åringen. Han sitter uppe längre. Jag kämpade säkert ett år med att få honom i säng före mig men gav upp den kampen. Han är inte allt för trött på morgonen och får därför bestämma själv hur länge han ska vara uppe. Alldeles på tok för länge enligt mig, men jag har valt att inte kriga om det.

NU ska jag hoppa i renbäddad säng och läsa. Renbäddat plus bra bok är nog en underskattad förlustelse!

Det där lät väl som ett passande uttalande av en liten tant i min ålder!