Magsjukan har kommit på besök till oss igen så middagsgästerna avbokades och vi fick fira in maj i spridda skurar. Vi friska har hunnit med inte mindre än två majbrasor. Byabrasan förstås men också universitetets som dessutom bjöd på fyrverkerier i takt med rockmusik. Riktigt bra! Ute på campus var det massor av folk av blandad karaktär. Barnfamiljer, några tappra (eftersom fyrverkerierna startade 22.30), många äldre vuxna, en hel del yngre tonårsbarn och massvis av studenter i tjugoplusåldern. Härlig blandad stämning.

Jag älskar miljön runt universitetet. Det är så fritt och  tillåtande på nåt vis. Trots mitt tidigare inlägg om hur bra jag trivs i byn saknar jag den där ”fri i tanken känslan” som man får på ett ställe med många sorters boende. I vår by är det inte så fritt i tanken så att säga. Alla bor i eget hus och då blir det väldigt likriktat.

Så jag har fått min dos av fritänkarmiljö-sköönt.

Blandat är bäst. I alla lägen!

Fatta så galet stolt och rörd jag är!

Kanske står han en dag på Guldbaggegalan och säger En av mina första filmer var till mamma!

Snyft!!!

Sen tre år tillbaka bor vi på landet. Det känns som mycket längre. Jag har jordbrukargener i mig från min mormor och morfar och jag tror de har legat latent och bara väntat på att få komma till användning igen.

Jag har bott mitt i stan under hela min uppväxt. Mitt i asfaltsdjungeln lekte jag och trivdes hur bra som helst. Det starkaste sommarminnet är hur nakna fötter känns på het asfalt. Sveriges första inomhusshoppingcenter, Shopping, blev mitt och brorsans revir. Där hängde vi och fångade upp mynt ur inomhusfontänen som folk trodde var en lyckobrunn. Det var vår lyckobrunn för det blev många goda kolor av de mynten.

Som vuxen har jag bott på diverse förortsområden, stora radhusområden, eller lägenhetsområden, med den gemensamma nämnaren att mycket folk bott på lite plats. Sen provade vi på att bo lantligt under två av våra Kirunaår och upptäckte hur bra vi trivdes med det och med det i bakhuvudet letade vi hus även i byar när det var dags för flytt tillbaka till hemstaden. Så dök detta hus upp och så blev vi bybor. Prisbilden hade naturligtvis ett finger med i spelet. Man får så mycket mera hus och tomt för pengarna jämfört med nära stan.

Jag var liiite rädd att jag skulle få fnatt härute. Att jag skulle tycka att vi gjort en tabbe. Men jag trivs så himla bra! När jag hälsar på hos kompisar och släkt som alla bor mer centralt drar jag en lättnadens suck när jag får andas min lantluft igen. Det är konstigt att jag trivdes så på en gång! Det förvånar mig.

Varje dag när jag går med Pommac förundras jag över att jag tycker så mycket om åkrar och ängar.

Jag noterar förvånat att jag njuter av att klafsa med gummistövlar på vårleriga vägar.

Pommac balanserar på torrfläckarna nu när snön viker undan.

Jag som älskar asfalt och trafikljud och buller och sånt som hör till stadsbilden. Jag går där på mina byavägar och hör fågelkvittret och någon brummande traktor. Jag möter fåglar och hästar oftare än människor. Och trivs. Är det inte lite märkligt?

En grej som verkligen skiljer landet från staden är att man hälsar på alla man möter. Oftast säger man mer än hej. Man småpratar. Alla vet vem alla är. Kommer det någon man inte vet vem det är hälsar man iallafall. Och till och med småpratar. Det tycker jag är trevligt! Självklart hälsar man på alla man möter. Det borde man göra överallt! Det är väl i och för sig en naturlig utveckling att man inte hälsar på ALLA man möter i stan eftersom det blir så himla många och man då inte får göra annat än att hälsa. Så då har det istället blivit att man bara tittar rakt igenom människor man möter istället. Får man inte hälsa ja då får man ju låtsas att man inte ser dem helt enkelt. Det blir också fel. Det blir så konstigt att låtsas. Att bo på landet skapar en slags konflikt. Det spetsar till det. Plötsligt hälsar man och pratar med alla människor man möter där man bor och så åker man in till stan och där ska man göra precis tvärtom, inte hälsa och inte prata i onödan. Bara ägna sig åt sitt och stirra rakt fram. Två ytterligheter.

Det kan vara svårt att få ihop. Men jag tränar. Det blir min variant, se men hålla inne hejet. Bara se. Le kanske. Och då ser alla att jag är en lantis. Fast det är jag stolt över.

Jag är en LAAAANTIS och jag stormtrivs med det!

Ett säkert vårtecken är att jag lyfter bort innerfönstrena. Nu är det fortfarande flera herrans minusgrader på nätterna så jag tog bara bort vinterfönstren i köket. Bara för att jag längtade efter att kunna få bort micron från arbetsbänken. Den ryms nämligen precis i fönstret när innerfönstren tas bort.

Ett annat vårtecken är att jag blir ett år äldre. Det hände igår. Jag blev kungligt firad hela dagen och åt alldeles för mycket tårta.

Storspoven, tranorna, svanarna, kanadagässen har alla landat på ängen nedanför. De flesta har dragit vidare, men storspoven och kanadagässen stannar. Så nu är det koppel på för Pommac. Det är också ett vårtecken, ett mindre roligt för honom.

Jag har fått lite förfrågningar om tapeterna och kostnader så här kommer lite info. (Klicka på bilderna om inte texten syns.)

Det dyraste i hela renoveringen blev listerna (600 kr). Sen drar det ju ihop med arbetsmaterialet som fogmassa (150 kr) häftmassa (150 kr) till kaklingen, rördelar (200 kr) för att få det gamla tvättstället att passa och ny bottenventil (200 kr)  till tvättstället. Men allt som allt har det ändå blivit en riktig budgetrenovering och jag är PRECIS lika nöjd som om vi blåst ut hela rummet och köpt nytt allting. Kanske ändå lite nöjdare för att det känns så rätt i magen liksom.

Nu är det fritt fram för både det ena och andra.

Idag har jag tapetserat.

…och tapetserat.

Blivit ställd för att jag beräknat helt fel (glömde att det var stor mönsterrapport) och fick slut tapet.

Men inom loppet av några sekunder blev jag bara glad för någonstans långt in har jag hela tiden tänkt göra en lapptäcksvägg men liksom lagt band på mig för att jag kanske har lite för många lapptäcksväggar och skåp och liknande i huset. Nu var jag ju tvungen att göra en lapptäcksvägg. Det blev huset som sa sitt återigen. Så jag fortsatte att tapetsera.

…och tapetsera.

…och Aiiiii Carambaaa så nöjd jag blev!¨

Tack slump! Så bra att jag fick slut tapet.

Det är verkligen ROLIGT att göra lapptäcksväggar!

Jag är så glad att jag samlat på tapetrullar i alla år. Tänk vad bra att ha såna här gånger då slumpen slår till och kastar omkull alla planer.

Slumprenovering är bäst!

I min värld alltså.

Nu återstår listning och krokar och någon möbel och spegel och hylla och burkar och pryttlar och handdukar. Tvättstället, det vårgröna ska upp och toan ska lagas en knopp på. Sen har vi tjusigaste toan i hela världen!

Iallafall den ovanligaste…

Pangbild lånad här.

Här går jag annars omkring med en påse på huvudet sen jag insåg att jag har en snopp mitt i ansiktet…

Jag bröt ihop lite och såg bara framför mig det macron visade…  Jag kan ju upplysa er om att jag inte bara fotade näsan med macro igår. Jag fotade rynkiga öron, grått hårfäste, lurviga ögonbryn, röda näsvingar och hängkinder. (Är man störd nörd så är man.) Macro är fruktansvärt skoningslöst, så efter den behandlingen är det som att jag behöver ett säkerhetsavstånd till alla jag möter. Inga macroavstånd tack, håll er minst två meter bort tack. Jag är så anskrämlig att ni tappar matlusten, kanske till och med livslusten så backa nu tack. Typ. Ba.

Nej, jag skojar bara. Jag har hämtat mig fullständigt från den chockartade navelskådande närhetsupplevelsen.

Annat fult i världen är gult. Tycker jag. Särskilt lejongult, brungult och senapsgult. Citrongult är väl okej, men det är inte ofta jag väljer det ändå.  Det är nåt med gult…Jag tror jag blir ARG av gult eller så är det att jag blir överstimulerad. Gult stimulerar ju sinnena sägs det och ska vara en bra färg i arbetsrum men min hjärna går nästan alltid på helvarv ändå så jag behöver inte mer stimulans. Kanske är det därför jag inte väljer gult så ofta. Vad vet jag?

Gult hos andra tycker jag däremot är mycket fint!

Kolla bara in dubbeldörren! My God så snyggt!!! Jag är beredd att måla på stört!!!!

Gult med grönt är särskilt skönt.

För att inte tala om gulgrönt!

Men allra allra bäst gör sig ändå gult mot rosa. När jag ser det här är jag plötsligt såld på gult.

Alla bilder är lånade från Flickr och Styleroom, två sajter med mycket fantastisk inredning! (Mycket tråkig inredning också, men den som söker finner!)

Närhet är fint. Det är nog det dyrbaraste man kan ha, att få vara riktigt nära andra människor. Att vara nära djur är också fint.

Att ha en kamera som kan gå nära är roligt. Det var ett tag sen jag hade tillgång till macro. Eftersom jag är en detaljnörd utan dess like så är jag väldigt road av att gå nära.

Min bonad av en gammal indsisk sari bör man gå nära för att verkligen se hur vacker den är.

Min älsklingstavla, broderad av min mormor tål verkligen att gå nära.

Det äldre ögat tål också att granskas om man bara kan acceptera tidens tand. Ögonfransar som tappat färgen av all mascara som smetats på och torkats bort, rynkor av allt skrattande och gråtande och kisande. (Jag gillar rynkor!!!) Elasticitet som är ett minne blott och små strån som aldrig setts förr för att de är för små för den nu något skumögde bäraren. Men det tar ju ut varann. Hon ser inte stråna och behöver då inte noppa dem heller. Däremot ska hon kanske inte hålla på att ta macro på sitt ansikte.

Jag har gjort det och jag kan bara säga en sak. Jag ångrar mig. Jag hade velat leva kvar i den skonsamma suddiga världen som spegeln bjuder. Står man bara tillräckligt långt ifrån så ser man ju helt okej ut.

Det borde fan i mig vara varningstexter på såna här kameror med macro. ”Iakttag säkerhetsavstånd på minst en meter vid ålder över 20, 2 meter vid 40 och efter 50 använd endast utzoomning”.

För det HÄR hade jag velat slippa se!

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!!!!  Är det bara jag som hör stårkarna från duschscenen i Psycho????

(Förlåt om jag förstörde aptiten på nån!)

Budgetrenoveringen fortsätter att vara slumpmässig. Det vita kaklet tog slut och eftersom kakling påbörjats kunde jag inte invänta att samla in återvunnet kakel. Jag begav mig ut på byggmarknaden för att leta ett alternativ. Slumpen slog till genom att K-rauta sålde ut en mosaik som jag tittat på förr. De sista två förpackningarna blev mina för 300 kronor. Jag är såååå nöjd. Det vita standardkaklet står för ljuset som så väl behövs i det mörka rummet och mosaiken för färgen. Jag älskar mosaikens slumpmässiga mönster. Två fina blå nyanser och så vitt.

Min snälle (och vige) pappa kom och hjälpte mig med projektet.

Jag är så nöjd och längtar nu tills det går att foga så jag kan få upp tapeterna och alla detaljer som krokar och små hyllor och det gröna tvättstället.

Att det skulle bli denna blåvita mosaik hade jag ingen aning om i morse när jag begav mig för att köpa kakel. Jag gillar att ta sådana sistaminuten beslut. Då tar jag beslutet med magen och det brukar jag alltid bli vansinnigt nöjd med. Jag blir sååå mycket gladare av att se detta än om det bara varit vanligt standardkakel, vilket i och för sig också varit fint, men inte lika mycket woawkänsla.

Plötsligt känns det så mycket större också! De ljusa färgerna och de små rutorna i mosaiken bidrar till känslan tror jag.

Jag är nöjd hittills och har en massa bubblande idéer om fortsättningen nu, som alltid när jag är mitt i ett projekt.

Askmolnet som svävar omkring uppe i luftrummet och påverkar flygtrafiken har verkligen öppnat mina ögon ännu lite mer.

Att det transporteras grejor över landet onödigt mycket har jag tyckt länge. Att vi inte handlar mer lokalt än vi gör är helt sjukt. På mataffären finns det mjölk från flera mejerier, inte bara vårt lokala. Detta är valfrihet. Sund marknadsmässig valfrihet.

Öh? Vad är det för sunt att vi dricker mjölk som transporterats hundra mil istället för mjölk från vårt mejeri som ligger i vår egen stad. Det är bara idioti.

Arla som jag antar är betydligt större än vårt Norrmejerier kan sälja mjölken någon krona billigare trots långa transporter. En barnfamilj som använder 2 liter om dagen tjänar dryga 700 kronor på att handla av det större mejeriet. Visst borde alla vara kloka och handla lokalproducerat men när det kommer till kritan är varje människa sig själv närmast och kan man tjäna några tusenlappar per år på att handla billigt så går det kanske före jordens väl och ve.

Sånt här måste styras politiskt! Det ska fan inte vara okej att vi kör varor runt hela Sverige när det inte behövs. I valfrihetens namn? I den fria marknadsekonomins namn? Det finns till och med risk att vårt mejeri tvingas lägga ner vilket får till följd att mjölkbönderna, de få som är kvar, lägger ner och då är det ju försent. Helt galet är detta fenomen som faktiskt är ganska nytt. För inte så många år sen fanns det bara en slags färska mejeriprodukter i våra hyllor.

Det påverkar ju även affärerna som måste ha mångdubbelt större kyldiskar som ska hysa alla sorter. Snart har vi väl utländsk mjölk också. Eller det har vi ju redan, Valio har ju klivit in stort på vår svenska marknad. Men kanske kan Nya Zeeland snart procucera ännu billigare mjölk och så flygs den in i jumbojetar…?

Flygstoppet har varit stora nyheter i tidningarna. Bröllopskris skrevs det om. Brudar som inte kunde ha rosor i sina buketter. KATASTROF!

Varför måste vi ha färska blommor året om trots av vi bor i ett land där blommorna inte växer året om? Tänk efter! Är det verkligen en nödvändighet?

Semesterresenärer som strandat i New York eller andra som tvingats ta en extra semestervecka i Thailand. Inställda weekendresor. Inställda solresor. MEGAKATASTROF.

Visst, jag förstår att det är jobbigt eller kan bli ett ekonomiskt avbräck men Hallå! Det spetsar liksom till hela vår tillvaro. Spetsar till hur otroligt bra vi har det. När ett flygstopp kan utlösa så mycket frustration och irritation.

Mannen som skulle ner på möten i södra Sverige fick snällt ta tåget. Han fick planera lite extra, men med sin bärbara dator kunde han jobba på tåget och sen sova gott för att vakna upp lagom tills han var i huvudstaden. Varför nyttjar han inte tåget oftare? Varför gör nästan inga affärsresenärer det? Varför har vi så ont om tid hela tiden? Varför ska allt gå så fort???

Flygstoppet har visat hur vi gjort oss beroende av något som vi egentligen inte alls behöver i den omfattningen vi använder det. Okej att det finns flygtrafik, det är suveränt att kunna åka tvärs över jorden på ett halvt dygn men vi behöver ju inte använda möjligheten på det sätt som vi gör idag.

MÅSTE vi verkligen ha färska snittblommor året om???

MÅSTE vi kunna köpa exotiska frukter på minsta lilla kvartersbutik i hela västvärlden?

Och värst av allt MÅSTE vi skicka räkorna från norska ishavet till Kina för att billig arbestskraft ska skala dem och sen skicka tillbaka dem till våra butiker????

VÄRLDEN ÄR GALEN. Konsumtionsreglerna är galna. Det har jag vetat länge men jag hoppas att flygstoppets bisarra rubriker fått fler att tänka till. Vi som inte är galna, hur länge ska vi sitta tysta och låta galenskapen fortgå???