Persiljas Hus

Arkiv för juni, 2010

Människor och rosor som åldras.

Nu är den där LYXtiden då jag kan plocka in blommor från trädgården. Jag älskar att ha blommor i vas men är alldeles för medveten om onödan och om miljöpåverkan för att hålla på att unna mig tulpaner från Holland och rosor från Sydamerika när det inte är trädgårdssäsong här. Under vinter och vårhalvåret låter jag snittblommorna vara. Desto mer NJUTER jag nu när det finns att plocka in från min egen trädgård! Det är så lyxigt och underbart. Just nu blommar en massa rosor hos mig. Rosenbuskar. Såna som inte håller egentligen mer än en dag i vas, men vadå, de är mina och de är gratis så jag plockar in och ser dem åldras och slänger bort dem och hämtar nya. Lyxlyxlyx!

En ros åldras från knopp till blomma som fäller sina kronblad på bara några få dagar. Men ack en sån blomning!

Just nu blommar dessa enkla nyponrosor. Om någon dag slår mina ljusrosa dubbla rosor ut och sen de mörkt cerisa tåliga Hansarosorna som tål vad som helst, till och med att klippas ned av gräsklipparen som Mannen råkade göra ifjol. De kommer starkt i år ändå. De avlöses av pionerna som alla kommer om någon vecka skulle jag tro. Det är verkligen en stor rikedom att ha trädgård!

Ibland undrar jag hur man INTE kan vara intresserad av trädgård. Men så är det. Alla är vi olika.

För bara någon vecka sen trodde jag att mitt trädgårdsintresse inte skulle vakna till liv i år. Men nu har det ändå vaknat med full kraft. Det var bara lite sent.

Det var faktiskt ett smart drag, att vakna sent, för häromdagen när jag skulle investera i några sommarblommor visade det sig att de reade ut perenner (fleråriga växter). Jag kunde fylla på med lite rosa skönheter av olika slag. Jag hoppas de alla tar sig. Det som är roligt med mig är att jag totalt glömmer vad jag planterat så nästa år kommer allt att vara angenäma överraskningar. Eftersom jag inte planerar alls utan bara väljer efter vad jag tycker är vackert kommer jag ju att vara nöjd med vad som än tittar upp.

Jag läste i en trädgårdsbok av det filosofiska slaget (jag är inte så förtjust i trädgårdsböcker av den mer pekpinneaktiga sorten) att trädgårdsmänniskor ofta blir riktigt gamla för att de har något att se fram emot. Många äldre som har haft trädgårdar i hela sina vuxna liv håller sig vid liv för att än en gång få se sin trädgård överraska dem. Jag tycker det är en sån vacker tanke. Trädgård ska ta tid. Trädgård är en resa som tar tid. Så de små små syrener som jag planterat nu kanske jag inte kan njuta av förrän vid sextioårsåldern och det tycker jag är en så trösterik bild. Det ger mig tillförsikt till livet. Jag ser fram emot något. Det är frid.

Sen kan jag förstås trilla av pinn imorgon ändå, men jag har på nåt sätt lämnat spår efter mig.

Så hur var det nu med människor som åldras? Ja, egentligen hade jag tänkt skriva om trista ålderstecken. Om vita strån som spretar åt alla håll i kalufsen. Om nya rynkor i urringningen, om bekymmersrynkan mellan ögonbrynen som mer och mer visar att den vill bli permanent och om gäddhäng och putmage och töjbara bröst. Kvinnliga ålderstecken hos några av oss. Men så tänkte jag att det var så utseendefixerat att gå in på såna detaljer. På andra tycker jag det är bedårande med ålderstecken. Det är bara det egna åldrandet som känns trist. Man är alltid mest kritisk och hård med sig själv. Men återigen kommer jag till punkten där jag inser att det finns två val. Att åldras eller inte åldras. Att inte åldras förstår alla vad det betyder. Att dö. Så vi ska vara tacksamma vi som får ynnesten att åldras. Vi borde skänka en tacksam tanke till att vi faktiskt får se våra rynkor och gråa strån och putmagar och annat.

En sån ynnest!

Jag är en medelålders tant, vare sig jag vill eller inte. Inne i mitt huvud är jag inte alls lika gammal. Men det finns inga regler och inga begränsningar bara för att en siffra ändras i åldern. Alla såna begränsningar är bara påhittade. Jag har fått höra så mycket dumt i mina dagar. Kvinnor över trettio ska inte ha långt hår, det drar ner ansiktet eller Hon klär sig så ungt så hennes beundrare ryggar när de ser hennes rynkor på nära håll. Jaha! Och!??? Så man ska klä sig i tjocka strumpor och ylleklänning och hatt bara för att ingen ska få en chock att man har rynkor. Hm. Det är gamla uttalanden som lever kvar hos en del stoffiler.

Strunta i dem. Sluta räkna rynkor och strån och acceptera  det som värdefulla bevis på att du får vara med i livet! Är det någon som räknar bort mig för att jag är medelålders är det ju inte mitt problem på något sätt. Det är ju den som räknar bort mig som missar nåt! Så ska jag försöka tänka i fortsättningen.

Jag älskar att åldras! Jag lever! Jag får vara med!

2 034 Kommentarer   Permalänk

Semesterångest.

Semesterångest kanske jag inte har, det var väl att ta i, men lite våndor vad vi ska göra med semestern i år har jag som alla år. Fyra barn, fyra viljor. Åka utomlands finns inte på agendan. Den ekonomin finns inte. Åka på Sverigesemester finns egentligen inte heller men om man försöker bo billigt och inte göra så stora dyra turistiga saker så kan det gå. En vill till Göteborg, en vill till Stockholm, en vill till Varberg för att se bockstensmannen och en vill till Norge!

Nu har vi ju fyra barn och en hund som ska med på eventuell resa. Vi semestrade ifjol med Pommac för första gången genom Sverige och det gick hur bra som helst. Inga problem whatsoever! Så egentligen är det bara att packa in sig i bilen och åka iväg. I den bästa av världar. Att åka dit näsan pekar går i drömmen, eller om man är två vuxna och kanske möjligtvis ett barn, men med de där fyra viljorna jag nämnde går det inte att bara planlöst åka iväg. Det börjar redan första halvtimmen.

Vart ska vi åka?

När är vi framme?

Kan vi inte stanna här?

NEEEEEJ, inte HÄR!

Varför kan vi inte stanna här?

Varför ska HAN bestämma?

Jag vill då INTE stanna här!

Vad är det för kul med det här då?

Tycker HAN ja!

Tycker HON ja!

Jag är hungrig nu.

Jag är INTE hungrig ännu.

Jag är sugen på hamburgare.

Jag är inte sugen på hamburgare.

Och så vidare i hundra mil.

Så ni fattar, vi måste ha en plan. Vi måste presentera ett förslag, vara beredda på att kompromissa, hitta en lösning som alla gillar och följa planen. DÅ kan bilresan bli någorlunda lugn utan dessa eviga diskussioner. Sen måste jag säga till barnens försvar att även vi vuxna kan vara lite gnälliga ibland. Vi tycker tvärtemot också. Ta exempelvis alla lockande skyltar som visar Antikt eller Hembygsmuseum eller Loppis, de har jag visserligen lärt mig att undvika, det är inte så bra för stämningen alls, men någon enstaka  gång slinker det ett spontant Stanna, en sommarloppis! ur munnen på mig och då är diskussionen igång både från man och barn. Eller diskussion var väl kanske lite snällt uttryckt. Nedsabling är det rätta ordet. Ett unisont NEEEEEEJ!!!! vrålas i bilen och om Mannen kör trycker han lite hårdare på gasen.

Så våra resor måste planeras för att de ska bli så trevliga som de brukar bli.

Nu är inte Mannen särskilt sugen på att dra iväg eftersom han reser så mycket i arbetet, men jag som trampat samma mark dag efter dag MÅSTE komma bort för att kunna uppskatta  de upptrampade stigarna en vinter till. Barnen vill också iväg och finner sig i det som blir men först efter att ha fått vara med och påverka och diskutera. Så jag har lite semesterångest eftersom det är jag som ska vara den drivande i processen.  Jag måste väcka diskussionen, övertala Mannen, peppa barnen, medla bland deras olika viljor och till slut efter en långdragen process klubba förslaget och se till att det genomförs. Det är INTE så lätt som det kanske låter. Det är en segdragen procedur och ibland känns det som att jag vill ta ett steg åt sidan och låta andre vuxne i familjen ta tag i det hela. Men då skulle vi aldrig rest en meter. Vi skulle aldrig sett något annat än hemmiljön med någon mils omkrets.

Att resa är min hemliga passion. Min undertryckta passion. Jag älskar visserligen också att sitta under min korkek och lukta på blommorna. Jag är till och med riktigt bra på det, men under ytan bubblar en globetrotter som är lite svältfödd just nu.

Men som alla andra lever jag på hoppet, ni vet, plötsligt händer det!

Det känns bra att veta.

373 Kommentarer   Permalänk

Känner mig som hemma!

Det finns hem som man känner sig klockrent hemma i. Susannes är ett sånt. Hon är dessutom en sån där vän som alltid finns där i bakfickan fast jag kanske inte alltid underhåller vänskapen så bra som jag borde. Vi har känt varann i ganska precis tio år. Vår historia började i Kiruna där slumpen förde oss samman. Min familj bodde i ett hyreshus med idel fantastiska lägenheter. Huset låg mitt i stan och vår speciella lägenhet hade förut varit överdelen av en stor biografsalong och hade välvda tak, djupa fönsternischer som man kunde fylla med kuddar och sitta i och prång och vinklar som var spännande. Enda nackdelen med huset var att det bara bodde singlar där. Jag som var nybliven fyrabarnsmamma gladde mig när ryktet nådde mig att en lägenhet skulle fyllas med en barnfamilj. Så flyttade Susanne in med sina barn, varav den yngsta var lika gammal som min äldsta. Bingo! Hon bodde i den legendariska fotografen Borg Mesch forna atélje så hennes lägenhet gick inte heller av för hackor.

Sen dess har vi följt varann genom flyttar, nya barn, nya städer och bostäder och nya drömmar. Hennes då yngsta son och vår äldsta son spenderade många lov ihop efter att vi hamnat många mil från varann. Båda hamnade vi sen på landet i varsitt gammalt hus, något som vi ofta satt och drömde om där i Kiruna!

Idag har jag spenderat dagen hos henne i deras fantastiska gamla hus som är så vackert och fyllt av detaljer som är så fina att det nästan gör ont i hjärtat!

Jag skulle kunna flytta in på stört!

För en del år sen när Susanne bodde i Piteå, hade hon en bubblande hemlighet att berätta när vi hälsade på en sommardag. De hade hittat detta hus och funderade på att försöka köpa det. Vi tog bilen och åkte dit och tittade. Vi hade inga nycklar men gick runt och tryckte näsan mot rutorna och inspekterade. Jag kände på en gång att det var ett hus med själ och med massor av potential. Många var olyckskorparna som dömde ut både hus och de blivande köparna i förväg, men jag hörde inte till dem! Jag förstod på en gång vilken pärla det var.

De slog till och lyckades köpa huset för en struntsumma. De spenderade mer och mer tid där och beslutade sig ganska snart för att renovera och flytta dit. Nu har de ett nytt och fantastiskt kök och ett nytt badrum och tvättstuga tack vare ett utbygge men den gamla charmen lever kvar i varje vrå. Det nya och det gamla gifter sig perfekt.

Överallt vimlar det av fina små detaljer och fiffiga lösningar.

Den nygamla tapeten ser ut som att den alltid suttit där men jag minns den liggande furupanelen med bastukänsla  som satt där förut. Vilken skillnad!

Ombonat och inbott med underbara gamla möbler och detaljer. Hörnskåpet är nog det finaste i hela huset!

Jag har första tjing om hon mot förmodan lessnar på det någon gång.

Fast jag är nästan lika sugen på det nötta gröna sköna bordet! Det stod i huset och det är nästan så att jag tror att det var en bidragande orsak till den ljuvliga stämningen. (Första tjing på det också!)

Söta trivselhöjare överallt. Jag tror faktiskt att jag kan ta åt mig äran för inspirationen till bollfransen på lampan!

Om man lyckas slita sig från det ombonade charmerande gästvänliga köket kan man lätt spendera tiden i den härliga hallen med sin gamla trånga trapp. Jag är förälskad i den och är så glad att Susanne och jag har samsyn på gammalt och särskilt gammalt linoljefärgsmålat. Hon lär inte i första taket renovera bort charmen här, även om det egentligen är galet opraktiskt och snudd på livsfarligt. Sånt får man ta när man är förälskad! Och det gör de.

Trappstegen är mina absoluta favoriter. Liksom de underbara golven på övervåningen. Sååååå fina! Ack, suck, jag dånar!

Och när man suckat lyckligt en stund och tror att finare än så här blir det inte, ja då har man ju inte sett övervåningen. För där är det så vackert och ljuvligt och underbart så hjärtat går sönder en liten stund. Sen pusslar det ihop sig igen och man står bara där och låter njutningen skölja över sig. Ja, så här känns det faktiskt för en husnörd som jag. Jag ÄLSKAR gamla hus där det gamla fått vara kvar!

Det lilla lilla vardagsrummet där vi började vandringen (bilden överst) är uppljusat med vitt golv och ljusa tapeter. Där satt förr min favorittapet någonsin, en mörkblå gammal blommig skönhet, men rummet vann massor på att ljusas upp och är i sin helhet perfekt möblerat som vardagsrum. Soffa och fåtölj och en teve samsas med fina små bord och en vit kakelugn. Ett enkelt vackert rum som andas lugn och harmoni.

Ja, som ni hör är jag alldeles uppfylld av stämningen i huset. Hoppas jag lyckats förmedla lite av den sköna känslan man får där!

5 Kommentarer   Permalänk

Klingar vackert i mina öron!

Ikväll har jag fått mysa och lyssna till dialekten framför andra. Skånska. Jag har inte insett det förrän nu, hur mycket känslor jag har för den dialekten. Min pappa flyttade från en av landets sydligaste punkter upp till Luleå, mötte mamma och blev kvar. Därnere i Skåne fanns alltså farmor och farfar och all släkt på hans sida. Varje år åkte vi ner till dem och där grundlades min kärlek till skånskan. Att ligga i sängen och lyssna till ljudet av farmor och farfar som satt vid köksbordet och pratade med mamma och pappa var så mysigt. Det gick inte att urskilja vad de sa på håll för skånskan var ett främmande ljud. Ett spännande, härligt glatt ljud. En melodi som skiljer sig helt från vår norrbottniska sång. Mina farföräldrar pratade en grötig bullrig skånska. Första dagen förstod vi barn knappt vad de sa men fort lärde vi oss att tyda gryllet som kom ur deras munnar. Nu när jag suttit och lyssnat på skånskan igen när den talades av släktingar på besök från Ljungbyhed kände jag en rofylld sentimentalitet skölja över mig. Ååå, vad skånska är härligt!!!

Jag undrar ofta vad skåningar tycker om vår dialekt. När vi uppfattar deras glad och snabb och bullrig kanske de tycker vi är tysta, sävliga och lessna…?

Jag förstår inte de som inte gillar skånska! Men då har de inte mina härliga associationer.

Min pappa har tappat det mesta av sin skånska dialekt. Han pratar en slags norrbottniska med skånsk melodi. Inga skorrande r och ingen gröt, men hans uttal är många gånger sörländsk. Som tårta och vårta, det säger han helt annorlunda mot oss. Vi säger tåååårta med långt å, han säger tårta med kortast möjliga å.

Ja, det var en liten språklig betraktelse.

Igår överlistade jag Mannen! Jag ropade Kan du hänga maskinen som just blev klar?

Han svarade Okej men ångrade sig nog. Jag hade nämligen fyllt en hel maskin med bara sockor och kalsingar. Ha! fräck kupp va?

Ni som följer min blogg vet ju att när han tvättar tar han allt utom sockor för att det är så tråkigt att hänga.

Nu fick han!

1 888 Kommentarer   Permalänk

Svårt att vakna.

Hela mitt liv har jag haft svårt att vakna. Trött är bara förnamnet. När jag sen vaknar och kliver upp känns allt så innerligt tungt. Svår depp varje gång. Det är hemskt att vakna och vara sån. Inget känns värt att stiga upp för.

Som om jag vore världens deppigaste människa. Jag har en sån där orolig, deppig känsla i magen VARJE morgon.

Jag tror det har med blodsockret att göra. För får jag bara frukost försvinner känslan sin kos.

Ibland sätter jag mig vid datorn bara för att vakna till och då när de där deppkänslorna finns i mig och jag går in på sidor jag brukar gå in på, sidor som annars gör mig glad, då tittar jag totalt oförstående på dem och undrar vad det är för mening egentligen. Värdelösa känns de.

Allra mest meningslös känns min egen blogg. Snacka om patetisk, ful och meningslös tänker jag.

Men så hittar jag en söt liten kommentar, några snälla ord och glädjen når rakt in. Rakt in genom det där deppiga.

Jag vill att ni ska veta att det verkligen betyder mycket att få de där små orden.

Men detta med att vakna så här i moll, jag undrar om det finns fler därute som känner så eller om det bara är jag som är en underlig prick?

Nu har jag lärt mig hur jag är. Jag vet att det går över och att det egentligen inte är depp utan någon slags kemikalieblandning i min kropp som ställer till det. Ungefär som pms fast varje morgon. Mini pms.

Det går över ganska fort.

Apropå pms. Sen jag började med min nya kosthållning med mindre kolhydrater har pms:en fått sig en smocka. Den vågar inte ta över helt längre. Jag får bara pms light liksom. Jag törs inte skriva det så där definitivt för då åker jag väl dit på en megapms, men det verkar som att jag kan ha kommit mina pmsproblems lösning på spåren! Jag ska studera mig vidare.

Igår roade jag mig med att ge min gamla Husqvarna cykel ett nytt uppdrag. Den har skramlat sönder och går inte längre att cykla på utan en del svetsning och lite andra reparationer, så nu får den vara blomstercykel istället.

Snart ska lobelian (den blå) välla ut över korgen och pelargonen ska tokblomma i finaste rosa.

Fast ärligt talat känns även det rätt meningslöst nu. Bäst att slänga i sig frukost!

2 416 Kommentarer   Permalänk

Ovärderlig konst!

Vårt hem är fyllt av ovärderlig konst. Senaste tillskottet är detta fantastiska mästerverk. Denna skulptur hade sonen tänkt lämna på skolan. Jag fick agera tämligen beslutsamt för att få fatt i detta mästerstycke. Jag fick ringa rektorn och stämma träff och så fick hon följa mig igenom en folktom skola och låsa upp diverse skåp för att finna denna dyrgrip. Det var det värt. Jag passade på att rädda några klasskompisars konstverk också. Tänk att de inte ser att de skapar konst. Vi föräldrar kan inte ha värdefullare konst hemma!

Det här inlägget måste sluta här och nu. Min dator behöver gå till doktorn. Den hänger sig HELA tiden. Detta korta inlägg har tagit över en timme och jag känner att JAG behöver gå till doktorn och få lugnande medicin om den ska fortsätta så här. Min son säger att jag måste rensa bort några hundratusen bilder så ska den nog funka igen…

Jag förstår inte vad han menar. Skulle JAG ha för stökigt och fullt i min dator. Hmpff! Och nu hängde sig datorn i en kvart bara av ren förnärmelse. Jag hann gå ut och vattna i trädgården innan den behagade återkomma. Jäkla skit.

Teknik ska funka. Pronto. Krånglande teknik är det värsta som finns. Så glesnar det mellan mina inlägg har jag inte ett skvatt med det att göra. Det är bara den krånglande tekniken som bestämt sig för att ni behöver vila från mina floskler. Morr!

80 Kommentarer   Permalänk

Folkmassor och glesbefolkat.

Vi började midsommaraftonen med att stå i serveringen till stans största midsommarfirande. I grannbyn långt ute vid havet, i den finaste hamnen med faluröda fiskebodar och silvergråa bryggor samlas stora delar av luleborna för en traditionell midsommar. Med barn som spelar fotboll ingår man i det stora teamet som anordnar detta. Efter fyra timmar och snudd på överdos av finklädda människor med kransar i håret och strålande sol åkte vi hem och plockade upp tonåringarna, packade lyxpicknick, kuddar och filtar och tog båten långt ut i skärgården där vi har en favoritö med perfekt vik med kvällssol, sandstrand och klipphällar.

Där spenderade vi midsommaraftonen i lugn och ro. Två andra båtar med trevliga gäng hade också sökt sig till friden.

Åker man så här långt ut riskerar man inte stöta ihop med de som gillar att leva rövare på midsommar. Det kan väl också ha sin tjusning, men vi har liksom passerat den livsstilen… Been there, done that så att säga.

Ön heter iallafall Rövarn.

Vi hade med oss en massa goda ostar, lufttorkad parmaskinka, mimosasallad, saffransaioli, vindruvor och små goda tomater och efterrätt och läsk och en massa annat.

Jag gjorde några sillröremackor också bara för den rätta midsommarkänslan.

Vi badade och vilade och bara var i några timmar.

Pommac, den stackaren, led av värmen. Sökte sig flämtande till den enda skuggan under båtens för. Att han hade det svalkande vattnet precis bredvid ville han inte låtsas om. Herregud, han kan ju bli blöt!!!

Ett av många sandverk vi lämnade efter oss. Sand är verkligen materialet som väcker kreativiteten till liv!

När allt ätbart var slut och Pommac vädjande försökt visa hur mycket han ville åka iväg från den jobbiga värmen packade vi ihop och började färden hemåt.

På vägen dit var allt välpackat och välorganiserat, men med massor av gnäll och gnissel och irritation och småsura föräldrar som lessnade på det eviga syskongnabbet. På vägen hem var allt kastat i  båten huller om buller, tonvis med sand flög runt, handdukarna låg i blöta högar men humöret var på topp när vi gled genom vattnets solglitter. Än en gång ett bevis på att glädjen trivs bäst i kaos!

3 Kommentarer   Permalänk

Kalasfint!

Enda nackdelen med att ha ett färgstarkt hem kan vara att när det är dags för kalas är det svårt att få det att se extra festligt ut. Det är ju redan färgstarkt och festligt liksom.

Fast det är egentligen ingen nackdel om jag ska vara ärlig. Det är kul. Det är kul för då kan jag ta i lite extra. Som idag.

Kan man verkligen spika upp ett gammalt loppisfyndat överkast på väggen UTOMHUS???

Joooohoooodå!!! Det kan man visst det.

När man pyntar så här…hm…vad ska jag kalla det…så här…starkt, då kan det först kännas lite galet. Jag hinner tänka Oj, det ser inte klokt ut flera gånger under vägen. Men jag har ju en idé i  huvudet och där ser det fabulöst ut så jag fortsätter iallafall.

Sen tillsätter jag mer och mer och till slut tycker jag det ser bra ut. Jag vet inte då om det beror på att jag blivit helt jävla fartblind eller om det verkligen blir bra. Jag brukar iallafall oftast bli väldans nöjd. Men visst händer det att jag får slita ner allt för att det helt enkelt inte ser klokt ut.

Idag tvekade jag några gånger. Neeeeej, blev det här verkligen bra??? hann jag tänka både en och två gånger.

Men så kom dottern ut och bara dånade av lycka och tyckte det var den finaste kalaspyntningen någonsin och då blev jag glad och bara fortsatte och så BLEV det den finaste kalaspyntningen någonsin!!!

Dottern har alltså blivit 10 år idag. Nu har vi inga entalsbarn längre!

Det blev alldeles bubbligt galet tokigt och jättekalasigt.

Det blev som ett engelskt livingroom utomhus.

Dagen började med sedvanlig uppvaktning med sång och paketöppning i sängen, följt av marängtårta. En massa lek och hopp och prövning av alla presenter och så ringa bästisen och be henne komma. På eftermiddagen kom kalasgästerna och det blev mer tårta och så direkt på det fotbollsmatch där hon fick göra ett av de två målen och vinna sista matchen innan sommaruppehållet. Så åkte hela laget till Max och där bjöd tränarna på glass.

Hemma hade hon förutseende nog sparat två presenter så det blev mer presentöppning. Allt för att dra ut på det roliga så länge det gick.

Snart är den stora dagen slut och förstås sover kompisen över och jag kan tänka mig att dagen hinner bli till ny dag innan de somnar.

En rätt så perfekt födelsedag har det varit.

Och finns det något jag har svårt för så är det att välja ut en favorit så därför får ni alla bilder jag tycker blev fina för jag kan inte bara välja en enda.

Kalastvätten hänger ute. Lite snyggare och mer färgglad än i går. Kalasfin förstås!

Och nu mina vänner ska jag inte plåga er med mer kalasbilder längre.

Nu ska födelsedagsbarnet med brorsa och kompis se sin födelsedagsfilm och födelsedagsmamman ska lägga sig och läsa en bok av Paulo Coelho.  Den mest lättlästa boken på länge. Så skönt när man hittar en bok som direkt fångar ens intresse. Jag har tragglat mig igenom Hanne Vibeke Holsts senaste bok Drottningoffret sista tiden och den har varit så seg. Jag har älskat hennes tidigare böcker så därför har jag verkligen läst på och tänkt att det lossnar snart, men det har aldrig lossnat. Den är rörig och oengagerande och helt enkelt mördande tråkig. Så nu har jag övergett den. Det gör jag sällan med böcker, men det är nog ett mognadstecken. Jag har börjat värdesätta min tid allt för mycket för att traggla mig igenom tråkiga böcker bara för att jag börjat läsa dem. Nej, lyckas de inte fånga mitt intresse innan jag läst en tredjedel då skiter jag i det. Inte för att det händer så ofta. De mesta jag ramlar över är läsvärt!

7 Kommentarer   Permalänk

Min trädgårdsfilosofi.

Aldrig passar det så bra att använda ordet filosofi som tillsammans med trädgård. Trädgården försätter mig alltid i ett slags filosofiskt tillstånd. När jag tillåter mig att vara i trädgården på riktigt. När jag sitter ner och njuter eller rensar ogräs, vattnar eller gräver där, då kommer de stora tankarna. De riktigt djupa funderingarna. Kanske är det därför trädgård anses vara rogivande för själen.

Jag tror att det har att göra med att vi är menade för att vara nära naturen. Samma tillstånd kan man få om man fjällvandrar eller är i skogen eller sitter på en kobbe i skärgården. Det är närheten till naturen, jorden, det ursprungliga som påverkar oss.

Så nu ska jag dela med mig av min trädgårdsfilosofi som jag förstås tycker är jättebra. Men alla som har trädgård har nog sin egen. Iallafall alla som låter trädgården drabba dem. Det finns en del trädgårdsmänniskor som försöker tukta trädgården alltför hårt och då tror jag att man uppnår en annan slags tillfredsställelse.

Först och främst ska det finnas en plats för vila i trädgården. När man rensat en rabatt finns det inget skönare än att lägga sig och sträcka ut ryggen i hängmattan. Där kan man ligga och studera allt liv omkring sig. Man kan slumra en stund till fågelkvittret.

Bli vän med ogräset är ett bra tips. Istället för att kämpa emot, låt ogräset blomma och se hur vackert det egentligen är. Naturen är en mästerlig trädgårdsmästare och låter man det växa på sina ställen kan det bli hur fint som helst. Dessutom är det vilsamt att se det som en tillgång istället för tvärtom.

Vi har en ganska stor trädgård så hos oss har jag låtit en stor yta vara vildvuxen. Buskar, perenner, ogräs ängsblommor och förvildade rosor växer i en enda röra och jag älskar det. Ett år blev tistlarna enorma men i år verkar hundkexen ta över.

Upphöj det andra kallar ogräs till rabattväxter. Den här ståtliga växten kallas byaskvaller i folkmun för att den växer sig stor lika fort som ett sånt kan göra. Den sprider sig väldigt lätt också. Jag tycker om att den tar för sig. I en annan rabatt har jag rallarrosor, också ett ogräs som jag tycker är fint nog för rabatten.

Tålamod ska man ha. En trädgård SKA ta tid. De här ormbunkarna planterade jag för tre år sen och först nu ser de någorlunda stora ut.

Av fem liljor har det blivit så här många på tre somrar.

Naturmaterial är oftast gratis. Klonk låter det när jag sätter spaden i backen så hos oss har det funnits obegränsat med material till rabattkanter. Spring inte och köp nytt, sök i omgivningarna, oftast finns det nåt man kan använda och med naturmaterial blir känslan skönast.

Långa fina blompinnar finns i träden. Knipsa av några grenar och rensa dem från löv och snyggaste blompinnarna är dina.

Snören behöver man inte köpa i trädgårdsbutiken. Det går lika bra med egna klippta trasor eller vilket snöre som helst. Ett gammalt skosnöre duger perfekt!

Ätbara växter är toppen. Jordgubbar, smultron, vinbär, hallon, sallad, gräslök, persilja, timjan, ja allt som bara går att ha är skoj att ha i trädgården. Jag blandar vilt och sätter persilja bland perennerna, och låter salladen samsas med sommarblommor. Har man barn är det toppen att lära dem plocka ätbart ur trädgården. Man känner sig rik!

Odlingslådor är toppen. Det är snyggt och lätt att sköta om och perfekt när man har en hund som går omkring och pinkar överallt.

Det är skönt att ha en trädgård som alla kan vara i. Bus och stoj har massor att göra i en trädgård.

Naturligtvis ska hundar och barn och andra respektera rabatterna och inte gå i dem eller lägga sig i dem som Pommac alltid ville göra som valp. Det kan man lära sig. Men busa och leka och spela fotboll ska vår trädgård hålla för. Man får tänka innan man anlägger en rabatt med sköra växter mitt i en öppen yta.

Studsmattor är fula, men ack så roligt barnen (och jag och Pommac) har på dem. Vi har till och med två och det är fult, men nödvändigt.

Humlor, fåglar, igelkottar, daggmaskar, nässelfjärilar är kul att ha i trädgården. Humlors surr är obetalbar mysfaktor. Jag försöker plantera sånt som humlor gillar.

Finns det insekter så finns det fåglar. Vi har massvis med björktrastar som peforerar gräsmattan på försomrarna. Vi har en storspov som också tycker att vi har en sjyst maskrestaurang. Vi har flera par svartvita flugsnappare som bygger i holkarna vi har i träden och under taket har vi en mängd med gråsparvar som har sina bon. Vi täpper INTE till dem. De ryms i huset också. Sen har vi faktiskt några fladdermöss!!! DET är coolt.

Att ha nåt oväntat i trädgården är kul, särskilt när man har barn. Man gör trädgården lite spännande. Vad som helst kan dyka upp varsomhelst.

Jag struntar i alla dyra tjusiga stora krukor som är så inne just nu. Mina ögon är alltid på jakt efter alternativa planteringskärl. Ett gammalt metallrör blev fint med lite färg på, en trasig emaljhink och en trasig lövkorg med en sopsäck inuti är perfekta krukor enligt min filosofi.

Tvätt är nog en av de mest nödvändiga trädgårdsdekorationer som finns. Inför kalas kan jag tvätta extra färgkoordinerat men även okomponerad vardagstvätt är flott. Inget ger mig så goda vibbar som tvätt som fladdrar i vinden. Det är Bullerbyn och Lönneberga och Sundborn i ett. Det tog ett tag innan Mannen fattade att han inte skulle plocka ner tvätten när vi väntade gäster. Tvärtom, det är då den ska hänga kvar och tillföra skön stämning.

Det kan aldrig bli för mycket rosa blommor! Det är en skön regel i min filosofi. ROSA är alltid rätt. Lila och blått kommer på delad andra plats. Vitt, orange, rött och gult är förstås välkommet om det kommer oinbjudet men de gånger jag KÖPER växter då blir det ROSA i första hand.

Att få växter är annars ett toppensätt att utöka artbeståndet. Folk som rensar sina trädgårdar delar ofta villigt med sig av överblivet utrensat och jag tar gärna hand om det. ALLT är välkommet här. Då har slumpen styrt och det är nästan lika bra som när naturen gjort det själv. Det som råkar ”blåsa hit” får stanna.

Det enda jag ratar är giftiga växter. Såna som är gifitiga ovan jord.

Orörda ställen finns det många hos oss. Ställen där vi aldrig klipper eller krattar eller överhuvudtaget rör något. Det får bara vara och det sköter sig själv med bravur. Buskarna håller liksom gräset i schack och där blommar både gamla perenner och vackra ängsblommor. En vinbärsbuske har till och med självsått sig under fönstret. Det här är även själva husets orörda sida och enligt mig den finaste sidan.

Själv har jag inga blommande syrener ännu. Kanske om några år när mina små fådda syrenbebisar vuxit till sig. Men tills dess njuter jag hejdlöst av grannens fantastiska syrenhäck som just nu är som allra vackrast. Den kantar infarten till oss och det känns som en lyx att ha så vacker väg.

Göm inte redskapen. Vattenkannor, krattor, spadar, räfsor, skottkärror är vackert om de får stå framme. Det ger samma sköna stämning som tvätten som fladdrar i vinden. Det ger liv åt trädgården. Man ser att livet och arbetet pågår. Antingen lutar man de prydligt mot en vägg eller sätter upp krokar och hänger dem. Fyllda vattenkannor redo på parad är snyggt. Även de i plast. Jag har fyra gröna plastvattenkannor köpta vid olika tillfällen och alla lyckas ha olika gröna nyanser. Det gillar jag.

Ska jag då försöka mig på en sammanfattning av min trädårdsfilosofi?

Ge plats för vila,bus och lek, gilla ogräs, låt växa vilt, använd naturmaterial, ha tålamod, plantera ätbart. Bjud in humlor, och fåglar och njut av humlesurret och fågelsången, tillför lite oväntade gärna tokiga saker, plantera i vad som helst (utom dyra nyköpta krukor), frossa i rosa, ha orörda ställen och njut av grannens trädgård också. Låt redskapen bli en del av dekorationen och glöm för jösse namn inte att hänga tvätt ute!

Ungefär så.

Min trädgårdsfilosofi är väldigt avslappnad och då blir trädgården rolig. Men så drabbas jag ju av latmasken med jämna mellanrum också.

Så detta är nog livsnjutarens och latmaskens bästa filosofi.

2 270 Kommentarer   Permalänk

Snyggt byggt.

För någon dag sen visade jag skruttiga fula saker i vårt hus. Sånt som jag inte ser till vardags. Något som jag ser varje dag och ALLTID är nöjd med är Mannens blomskyddsbasketställningsbygge.

På vår gård finns ingen asfalt. Bara gräs och grus. Eftersom våra barn skejtar och spelar basket, två sporter som kräver asfallt eller betong var vi tvungna att fundera ut något annat till dem.

Vi överlät den stora altanen till basketplan. Vi byggde ett basketmål i rätt höjd och flyttade trådgårdsmöblerna ut i trädgården där de trivs minst lika bra.

Efter att många basketskott hamnat mitt i den pampiga perennrabatten och fler och fler plantor blev avbrutna av tunga basketbollar funderade vi ut ett blomskydd på sidan om målet.

Mannen byggde och det blev så jädrans snyggt!

Det finns nog inget jag är så nöjd med som det.

Jag gillar den lätta konstruktionen. Jag gillar dimensionerna. Jag gillar färgen. Jag gillar funktionen.

Det blev både ett basketmål på rätt NBA-höjd och en vacker portal som leder in mot ingången. Och så skyddar det pionerna och riddarsporrarna och deras kompisar mot hänsynslösa basketbollar.

Jag är nöjd nöjd nöjd.

På somrarna hänger jag amplar med slingerväxter på sidorna. Jag tycker att ställningen är särskilt lyckad på sommaren till allt det gröna.

Men allra allra nöjdast är jag med att den drar blicken från husets fula plastfärgsfasad. Den faluröda ställningen fångar min blick och jag glömmer bort husets fula regnklädsel.

Nu har jag en idé om att bygga någon liknande ställning över uteplatsen.

Det skulle binda ihop uteplatsen med huset och det skulle ge en skön rumskänsla vid uteplatsen och framför allt skulle jag få njuta av ännu en skön syn.

Jag skulle kunna spänna tyg över taket för att få ett litet sol och regnskydd. Jag skulle få lite ribbor att hänga amplar på. Ja, det skulle bli så fint så fint!

Nu gäller det bara att övertyga Mannen om att han har lust att bygga igen.

Samtidigt som han byggde det här blomskyddet byggde han ny balkong. Det fanns inget balkongräcke när vi flyttade in. Förra ägarna hade fasadrenoverat två sidor men kommit av sig. Dels renoverade de bara två av husets sidor (tack och lov) och dels tog de bort balkongstaketet men satte aldrig tillbaka det, så det stod kvar på marken och ruttnade sönder.

Balkongen blev inspirerad av blomskyddet med glesa ribbor i falurött.

Jag gillar att den är lite unik. Ett eget påhitt. Ingen dussinbalkong.

Däruppe är dotterns rum och se där är ju hon också!

En liten stund idag var det soligt och varmt och jag hann sitta vid uteplatsen en stund och äta en blodgrape. De är fantastiskt söta och goda nu.

Söta är också mina nya trädgårdshandskar som jag fick i oväntad present häromdagen.

1 502 Kommentarer   Permalänk