Idag lyckades jag äntligen ta mig till ett ställe som jag länge velat besöka. Det ligger i min egen stad vilket gör det extra märkligt att det tagit mig så länge att ta mig dit. Inrymt i en gammal gård från 1700-talet i vårt fantastiska världsarv Gammelstad har det öppnat ett ställe med både konst, hantverk, café och teaterverksamhet, Kulturgården. Hela stället andas kultur och skön känsla. Ett urmysigt ställe med jättegott fika. Ett sånt där ställe som jag själv önskar att jag drev! Jag kände mig hemma på en gång. Jag har faktiskt varit där flera gånger förut men aldrig prickat in deras öppettider. Nu var det öppet och dessutom var det loppis utanför så många människor hade sökt sig dit. Redan från vägen ser det inbjudande ut eftersom byggnaderna står i gårdsgruppering på gammalt vis. Ett fågelhus av det ovanligare slaget syns på håll.

Man välkomnas av läckra emaljhinkar med blommor, precis sådär som jag gillar.

De flesta detaljer var precis i min smak. Skruttiga gamla nötta möbler, vackra torparväxter. Det var ooh och aah från mig hela tiden!

Var det oooh och aaaah redan utomhus så blev jag nästan stum av lycka inomhus. Redan i dörröppningen med gamla tjocka dubbeldörrar på glänt skådade jag söta gamla originaltapeter. Hela gården är en orörd kulturskatt och hon som driver stället verkar ha exakt den rätta känslan när hon inrett det till café. Allt är så fint så fint så fint!!! Jag blev alldeles salig!

Fina små udda sittgrupper med små nötta bord och udda stolar i ett utsökt urval. Helt magiskt. Som kronan på verket hänger finaste konsten överallt till beskådan. Många olika utställare för en intressant blandning. Mycket mycket inspirerande!!!

En vacker kakelugn fanns där också som om det inte räckte med allt fint redan!

Allra allra kärast blev jag i rummet där man köpte fikat. Tapeten därinne tog andan ur mig. Den finaste någonsin och ni som följt min blogg ett tag vet kanske min passion för tapeter. Jag har sett det mesta men den här var den mest perfekta. Så precis exakt i min smak! Det blev störtförälskelse! Den som sen inrett rummet till ett fik har verkligen haft känsla för de rätta detaljerna. Allt är bara så mitt i prick!

Det var så orginellt och mysigt och skönt och hemtrevligt och coolt att det bara sjöng i mig. Sällan sällan får jag de här lyckokänslorna av att se ett ställe.

På kakelugnen stod konstböcker och andra böcker i en inbjudande hög. På väggarna hängde alltså underbar konst. Möbler precis i min smak och så på det ett orört genuint gammalt hus med fina snickerier, gamla tapeter, gamla elkontakter och med alla detaljer intakta. Helt helt otroligt perfekt! För mig. Här samlades allt det jag gillar på ett och samma ställe! Bor ni i trakterna tycker jag ni ska ta en tur dit och fika.

För fikat var också toppen. Molly tog sin vana trogen kladdkaka och fick till sin stora glädje spreja på grädden själv med en sån där gräddsprej som hon tjajat om hur länge som helst. Jag tog ett dinkelbröd med brie, sallad och tomat och grönt ekologiskt te med blåbärssmak. Hur gott som helst och till humana priser!

Alla ni som bor långt bort kan faktiskt planera in en semesterresa hit upp. Gammelstads världsarv med alla kyrkstugor är väl värt ett besök och dessutom får ni chansen att insupa atmosfären i det här stället som jag hade lyckan att besöka idag. Det ska bli mitt nya stammisställe!!!

Vi ses där!

Jag, en grubblare?

Jag slog upp ordet grubbla och inser att det inte är ett positivt ord. Det förmodas härleda från ordet grumla och det kanske är just det grubbleri leder till. Tänker man för mycket vilket man gör när man grubblar så grumlar man tanken.

Kanske?

Jag är en grubblare.

Jag tänker och tänker och tänker och tänker. Jag tänker alldeles för mycket. Det är jobbigt att tänka för mycket. Jag önskar att jag kunde låta bli att tänka och bara vara.

När det gäller skapande då är jag nästan helt befriad från att tänka. Det är därför jag trivs så bra med att skapa. När jag syr, eller inreder eller jobbar i trädgården då gör jag bara. Jag tänker aldrig innan. Det är som att jag frikopplar hjärnan från händerna och låter dem flyga fritt och göra vad de vill och då blir det så bra. Jag blir alltid nöjd när jag bara låtit inspirationen flöda och tanken vila.

Jag lyckas alltså uppnå tillstånd då jag inte tänker utan bara är. Så hur gör man för att uppnå detta tillstånd i allt man gör? Är det omöjligt att vara sån i verkliga livet?

När jag googlade på GRUBBLA fick jag fram en artikel som tar upp detta med att grubbla. Det anses som något negativt och andra träffar på google var självhjälpsböcker om grubblerier. Det verkar vara mycket skrivet om att grubbla och älta. Jag är ingen ältare. Gammal skit försöker jag glömma, men däremot kan jag grubbla mycket på det som är och det som ska komma. Jag vill komma på bra lösningar för alla inblandade. Är man fyrabarnsmamma kanske det ingår en del grubblerier om barnens väl och ve. Men grubblerierna på deras framtid gör ju ingen nytta egentligen. Jag kan ju inte göra något åt det som kommer. Nuet kan jag påverka men inte det som varit eller det som kommer. Så hur når man tillståndet att bara vara när det gäller livet just nu?

Meditation och yoga? Eller grubblerier? Kanske grubblerier inte alls är något negativt?

Kanske är det något jättebra? Finns det en sanning som gäller för alla människor?

Ibland vill jag vara en sån som bara lever och njuter och inte grubblar. Men lika ofta blir jag glad för mina gubblerier eftersom de gör att jag ifrågasätter och inte bara flyter med. Jag vet varför jag gör saker. Jag analyserar och funderar. En del människor verkar aldrig tänka, men kan i mina ögon kännas andefattiga. Som att de saknar innehåll. En tom ram utan motiv, ett bokomslag utan innehåll. De följer med i den galna cirkusen som vår värld bjuder på. Jag grubblar och går åt sidan och kan inte njuta av cirkusen utan analyserar och är skeptisk och försöker gå en egen väg. Men så kan jag känna mig utanför och tycka att alla andra flyter med så sorglöst och glatt, utan att ifrågasätta något. Det är bara jag som står på sidan och grubblar.

Ja, ni hör. Jag är verkligen en grubblare.

På gott och ont. Jag tycker om att ta ställning för och emot saker. Men det gör också att jag ställer mig utanför gemenskaper.

Ta bara facebook som exempel. Vår tids masspsykos? Ja, förlåt alla som älskar facebook, men jag har inte riktigt hoppat på det tåget. Hur ska man ställa sig till detta fenomen? Visst, det finns en massa fördelar med facebook. Det vet jag och det håller jag med om, men likväl kan jag inte riktigt förlika mig med den känsla av masshysteri och gruppbeteende och följaflockenbeteende som omgärdar detta vår tids viktigaste medium. Jag finns där, men jag står tjurigt på sidan om och hävdar att jag inte behöver det. Att jag klarar mig gott utan.

Jag tycker inte om stämningen inne på facebook. Jag känner mig inte bekväm därinne. Det är för mycket yta för mig. För mycket fasadkänsla och grupptillhörigheter hit och dit. Ja, jag vet att det är min tolkning och att jag bara är skeptisk mot något jag inte fattat vitsen med, men eftersom jag går mycket på intuition och min intuition skriker av ångest så fort jag är därinne så låter jag bli att gå in dit. Nu skulle inte detta handla om facebook. Att tala om facebook med frälsta och ickefrälsta är så meningslöst. Det är som en diskussion huruvida Gud finns mellan en troende och en ateist. Så jag lämnar det.

Facebook är bara ett exempel på vad jag försöker säga. Jag försöker komma fram till om det är bra eller dåligt att grubbla. Om det är bra eller dåligt att ständigt ifrågasätta.

Jag vet inte. Ibland för grubblerierna mig framåt men ibland tror jag att jag fastnar tack vare dem.

Just nu skulle jag behöva aktion istället för grubblerier. Jag skulle behöva göra mer och grubbla mindre.

Det grubblar jag på just nu.

Ni hör. En sann grubblare har talat.

Nu har jag superfin sallad i en låda i trädgården. Bara att plocka in färska krispiga blad. Vardagslycka! Igår fyllde jag ett stort fat med salladsblad, tomater, paprika och rödlök och hyvlade lite parmesan ovanpå. Hällde på en vinegrätt av olja balsamvinäger och varm honung. (Jag vet att honungen är nyttigast kall men den smakar liksom mer om den är varm!) Nymalen svartpeppar och stora saltflingor på det. Till sist lade jag på skivor av chevré som jag haft i ugnen en stund med ringlad honung på. De varma lite sega fårostskvivorna lade jag bara uppe på salladen. Sen strödde jag en stor näve valnötter över det hela. Jätteenkelt och supergott. (Nu utelämnade jag att jag i ett ögonblicks glömska glömde att ugnsfatet var stekhett och lyfte det utan pannlappar och brände mig som fan och tappade hela fatet med varma chevréskivor upp och ner på golvet…och att jag och syrran höll på att skratta ihjäl oss över det och att jag sen plockade upp ostskivorna som nu var kvaddade och ihopkladdade och lade i salladen ändå…för det var ju bara vi som skulle äta det…eller några till men vi tyckte att golvet var rätt rent och att det var för synd att slänga…ääähhrmm…men jag tycker inte att det momentet tillförde något i receptet och därför utelämnade jag det. Vill man göra så är det förstås fritt fram.)

Mitt matliv har blivit såååå himla mycket roligare sen jag började med min så kallade GIdiet som inte är någon diet och inte heller någon äkta GI. Jag har bara börjat ersätta potatis, ris och pasta med roligare saker som ugnsbakad aubergine, rotfrukter, krispiga sallader, eller bönor och ibland rött eller svart ris. Jag är inte fanatisk på något sätt, finns det inte annat tar jag ris eller pasta fast i betydligt mindre mängd än tidigare. Jag försöker undvika socker och vitt bröd, men kan ta en godis eller en kaka när lusten faller på. Lagom är bäst liksom. Livet är för kort för att straffa sig själv med dumma dieter. Sunt förnuft, långsiktighet och beslutsamhet är bättre. Jag har alltså fått ett mycket godare, varierat smakrikt matliv tack vare detta leverne. Herregud att jag inte börjat tidigare! Det smittar av sig på övriga familjen också som lika gärna tar av mina godsaker och så kokas det mindre och mindre ris och pasta i detta hushåll. Bäst av allt är att jag slipper den enorma mättnadskänslan som jag burit på tidigare. Spänd mage, mätthet, trötthet, sånt känner jag sällan nu. Som bonus har jag krympt något. Eftersom jag aldrig väger mig har jag ingen aning om det hänt nåt viktmässigt, vilket heller inte är intressant, men jag har märkt på kläder att de rinner på mig betydligt lättare nu. Det är inga stora skillnader, bara att magen gått ihop. Så skönt.

Ugnsbakade aubergineskivor är gott och hur lätt som helst. Skiva auberginen och lägg på ett ugnsfast fat. Riv vitlök och fördela över, ringla olivolja på varje skiva, salta och skjuts in i ugnen på 200 grader. Där kan de stå och gotta sig tills de ser fina ut. 20 minuter och mer. Blir sååå gott!

Kommer ni ihåg min skafferi, frys och kylrensning? Den går bra. Det gapar lite tomt trots att vi fyllt på ibland, så vi är på rätt väg. En dag gjorde jag den godaste soppan vi vet. Den är så busenkel.

Skala och skiva fyra fem palsternackor. Skala och skär tärningar av en rotselleri, typ 200 gram. En tredjedels normalstor rotselleri? Koka i saltat vatten tills de är mjuka. Häll i några deciliter vispgrädde. Mixa till en slät soppa. Salta och peppra. Klart.

Nyttigt, billigt, tokenkelt och förvånansvärt gott. Alla äter den soppan med nöje. Palsternackor smakar så lent men ändå så mycket. Bland det godaste jag vet är palsternackspuré. Då kokar man palsternackor mjuka. Tar upp dem och puréar dem med lite creme fraiche och salt och äter som potatis till något. Himmelskt gott. Om man nu gillar palsternackssmaken, men hur kan man inte gilla den?

Här har blixtrat och dundrat så att vi nästan sveptes med i ovädret. Jag gillar åska! Pommac råkade komma nära fönstret precis vid en blixt och en direkt efterkommande knall som kändes som en vibration i kroppen och han sprang förskräckt in i hallen med svansen mellan benen. Systersonen såg sin livs första blixt, det var som att himlen sprack, den delade sig liksom, sa han förundrat.

Internet och telefon försvann för några timmar och halva byn blev strömlös.

Nu när min syster varit här ett tag kommer jag ihåg precis varför jag städar och gör fint. Det är för att hon SER. Hon ser alla små detaljer. Vi är väldigt lika varann där. Ser minsta yttepytteförändring. Beundrar små detaljer och ser dem framför allt. Hon är en sån som kan bli lyrisk över ett fat eller en stol eller en blomma. Precis som jag. Därför vill jag göra så fint så fint, för att jag vet att det blir en skön upplevelse för henne.

Bara en sån sak som att sätta blommor på tvättstället i badrummet. Det glömmer jag ofta. Fast det är världens enklaste knep att få någon att känna sig hemma och utvald. Nu är det lätt att komma ihåg blommor eftersom trädgården är fylld av blommor att plocka in.

Vår sommar har hittills varit lite skral när det gäller värme. Det syns på sommarblommorna. Luktärtor, krasse, pelargoner och ringblommor vill inte riktigt blomma. De väntar. På värme.

Och vet ni vad, just precis NU verkar värmen ha kommit. Efter åskan kom en klibbig hetta. Jag hoppas den stannar! Jag avgudar värme!!!

Bortappat: Närminne.

Kännetecken: Lite kantstött men väl fungerande. Tror jag.

Sågs senast: Minns inte.

Mitt närminne har nu totalt övergett mig. Jag har sett tecken på att det blivit sämre en lång tid, men nu verkar det ha gett upp totalt.

Ta som igår. Jag var och storhandlade på Ica Maxi. När jag betalade med kort bad jag kassörskan ta ut 200 kronor extra som jag skulle ge vidare till min son.

Jag knappar in koden (tack och lov har jag haft den länge så den minns jag) och går till varorna för att packa i påsar. Jag har fortfarande börsen i handen. Plötsligt säger jag till tjejen i kassan. Ojdå, det vore kanske bra om jag fick de där 200 också. Hon tittar på mig och säger spontant Men jag gav dig 200!!! Jag tittar snabbt ner i sedelfacket och där ligger de 2 hundralapparna. Jag utbrister: Nämen! Där är de ju. FÖRLÅT! Jag är ju helt snurrig!

Dottern mumlar generat Maaaammmmaaa!!!!

Jag har inget som helst minne av att ha tagit emot några pengar och stoppat de i börsen.

Senare på dagen frågar mannen efter ett papper jag skulle leta fram. Jag minns svagt att jag hittat det, men vart lade jag det? Jag svarar Det är för nära inpå. Jag kommer inte ihåg vart jag lade det. Kan du vänta i 20 år så kanske jag minns? Lite skojsamt men ack så allvarligt. Jag minns inte vad jag gjorde nyss! Det bara raderas ur hårddisken direkt. Låter det inte som ett slags virus??? Ett elakt datavirus.

Jag ägnar stor del av mina dagar åt att leta saker. Allt försvinner. Jag lägger ifrån mig och glömmer. Ibland gömmer jag och glömmer. Suck. Att vara slarvig och dessutom glömsk är ingen bra kombination!

Digitalkameran har blivit min bästa vän. Med den kan jag minnas det som hänt nyss. Jag får lära mig att bära med mig den ännu mera. Fota vart jag lägger saker kanske?

Det gäller att hitta ett sätt.

Jag måste kanske göra lite hjärngympa också.

Stretcha lite så att närminnesmuskeln blir mer töjbar. För det gamla minnet funkar perfekt. Jag minns allt från förr.

Idag kommer min syster och bor här ett tag. Vi reste hem tillsammans och först har hon varit hos våra föräldrar. Nu är det vår tur.

Så bara för att min alldeles egna syster kommer hit har jag städat som en vansinnig hela gårdagen. Varför i herrans namn gör jag det för???

Jag vill att det ska vara så fint det bara kan bli. Men hon hinner inte se det för hon jagar bara sin rymmare till son hela tiden. Så varför måste jag putsa och feja och göra fint? Helt snurrigt. Vissa saker förstår jag mig inte på. Jag förstår mig inte på mig själv.

Okej, hon är den noggranna av oss. Hon har inte alltid varit det. Men som vuxna har hon blivit den ordningssamma och jag den slarviga. Kanske för att jag gifte mig med en som inte är ordningssam och hon med en som är det.

Eller så är det bara våra sanna jag som kommit fram?

Så nu när jag städat så att det ser ut som att jag också är ordningssam, ja då visar ju inte jag mitt sanna jag.

Hur knäppt är inte det?

Nåja, det löser sig snabbt. Vi har en förmåga att fort stöka till igen.

Men jag önskar jag kunde skita i att putsa fasaden! Åtminstone för min egen syster!

Jag har verkligen laddat mig full med inspiration och energi den här veckan.

För första gången på alla år med barnen delade vi på oss. Jag och två av barnen drog iväg söderut för några dagars energitankning.

Vi har hunnit med massor på dessa dagar och jag känner mig verkligen fulladdad.

Vi började vår resa med tåg från Luleå till Stockholm. Det är 92 mil och tar drygt 14 timmar. Jag tycker om att åka tåg långt. Det är vilsamt. Vi har mat och böcker med oss och barnen har blivit så stora nu att det är en baggis att göra såna här resor. Det har gått bra förr också men stressfaktorn och intensiteten har sjunkit med hundra procent sen de var blöjbarn.

Väl framme i Stockholm promenerade vi till vårt hotell som låg alldeles precis vid hötorget.

Det var modernt och stilrent inrett och jag konverterade genast till den stilrena religionen! Hädanefter blir det svart vitt och på sin höjd lite rött i denna blogg! Tror ni jag klarar det? Nä, det tror inte jag heller. Men jag tyckte om det. Det var fint och roligt att testa. De där röda smarta sängborden var jättefina. Jag har läst om dem när de var nya men aldrig testat dem i verkliga livet.

Efter att ha installerat oss och förtjust upptäckt allt som fanns att upptäcka begav vi oss ut på promenad i staden. Barnen skulle absolut till favvoplejset Aquaria och på vägen sa vi hej hej till Margareta Krook utanför Dramaten. Glasspaus hade vi på dramatentrappen tillsammans med en massa andra pausare.

När alla andra turister strömmade in till Junibacken, Skansen och Gröna Lund slank vi in till oasen Aquaria. Det är ett ställe helt i min smak. Litet, äkta och relativt folktomt. Mina djurälskande barn vill alltid till ställen där man kan möta djur.

Efter att ha upplevt natt och dag, regnperiod och uppehållsperiod satte vi oss i restaurangen och åt en god grekisk sallad och spanade på Djurgårdsfärjorna som pinnade över vattnet fram och tillbaka med folk som skulle till Gröna Lund. Vi och två andra familjer. Ingen galen trängsel. Inga köer. Bara lugn och ro och skönaste miljön!

Barnen ville prompt gå till Skansen och se på brunbjörnarna eftersom vi aldrig lyckats se någon här hemma i Bensbyn trots att vi ofta vistas i skogen som ska vara full av dem. Vi åkte bergbanan upp på Skansen och gick runt i den tropiska värmen och bara njöt. Vi hade tur och fick se hela fyra brunbjörnar. Vi stod där länge.

Mycket länge.

Vi stod så länge vid björnhägnet att halva Europa hann passera förbi. Många turister är det. På Skansen.

Barnen var så lyriska av sina björnupplevelser att jag fick insupa lite bondekultur.

Märkligt många bilder i min kamera är på såna här detaljer.

Efter några timmar var vi mätta på både byggdetaljer, söta getter och vilda nordiska djur som egentligen vill vara i vilda nordiska skogar och började vår vandring tillbaka till hotellet.

Själv var jag mör efter alla steg vi tagit men barnen orkade utan vidare klättra i träd och lyktstolpar.

På vägen hem insåg jag att jag gärna skulle bo på en båt!

Ååå vad jag hoppas att någon svensk filmregissör snart gör en romantisk film som utspelar sig sådär lite franskt på någon av båtarna som ligger längs kajerna i Stockholm. Det är verkligen höjden av romantik!

Skulle det mot förmodan komma nÃ¥gon mörk fransos och vifta med sina mörka ögonfransar och be mig bo med honom pÃ¥ hans skuta skulle jag utan tvekan kasta mig handlöst i hans famn. Öh…om jag fick ta med mig familjen…sÃ¥ det lär ju inte ens inträffa i fantasin. Men en film kanske…? Ella Lemhagen? Fares Fares? NÃ¥gon? Fatta vilken miljö, det skulle ju vara hur mysigt som helst med ett relationsdrama i den bÃ¥tmiljön!!!

NÃ¥väl, vad är väl en gisten skuta pÃ¥ Strandvägen mot ett modernt hotellrum vid Hötorget? Alldeles, alldeles underbart kanske…?

Vi gick ut i smeten och åt en delikat middag på kvällen och sov sen gott hela natten i våra stilrena sängar. Efter en lika delikat frukost promenerade vi återigen ut till Djurgården men denna gång för att gå på Nordiska museet. Mina snälla snälla barn lät mig släpa med dem dit trots att de misstänkte att det var utrtråkigt för dem. Det krävdes en och annan muta, men väl där tyckte de inte alls att det var tråkigt.

Där pågick en utsällning om klädmode genom århundradena. Massvis med kläder fanns till beskådan. Dräkter och tyger av de mest fantastiska slag. Jag njöt i fulla drag!

Förutom kläder fanns en del inredning. Även en utställning om dukade bord med olika porslin och annat dukningstillbehör genom århundradena. Svenska högtider fanns också skildrade, allt från familjära högtider som jul och påsk till häxbränning och begravningskonfekt. I slutet fanns en hantverksutställning som var mycket inspirerande för mig som älskar att hantverka.

Även om barnen inte riktigt erkände det tyckte de om det  mesta på Nordiska. De ville hålla skenet uppe att de offrade sig för annars hade det ju inte behövts mutglass.

De stånkade lite för syns skull för att senare rikligen belönas med en god mutglass.

Trots att de hjulade av inspiration därinne.

Efter två dagar i storstaden var det dags att checka ut och åka vidare till böljande vackra Sörmland och min lillasyster.

Fyrtio minuter pendeltåg och rena landet infinner sig.

En miljö där man sänker tempot och bara är. Matar katt med lax. Njuter av tillvaron och blir totalt avstressad. Precis som hemma.

Resten av veckan gick åt till att bara äta, mysa och umgås.

Vi badade.

Vi åt.

Badade mera.

Åkte på små utflykter i den sörmländska idyllen. Nynäs slott har en trädgårdsbod som är minst lika mysig som Rosendahls härliga trädgård fast bara ännu mera genuint. Litet, smått okänt och lagom mycket folk. Jag tankade full tank här också. Finaste finaste trädgårdsbutiken!

Underbar slottsmiljö, men enkelt och rustikt samtidigt.

Massvis med saker jag gärna köpt om jag hade haft råd.

Underbara inspirerande blomarrangemang.

Vi tog gruppfoton.

Vi jagade treåringen som ständigt är på språng.

Mer mutglass behövdes.

Men det var det värt.

Mer delikat mat.

Blommor blommor blommor.

Många sköna stunder då vi bara var. I nuet. I den tropiska värmen.

Sekunder som rullade förbi i perfekt harmoni.

Hemma hos min syster tankar jag mycket energi. Bara att få vara nära och dela dagarna i sakta mak ger massor. Att sen som grädde på moset kunna njuta av deras mysiga hus är en extrabonus som ger den där extra skjutsen.

Fullproppade med god mat, ljuvliga desserter, mysiga utflykter, livgivande bad och röda solndegångar åkte vi in till Stockholm för en sista energitankardag på Söder.

Tyvärr glömde jag kameran sista dagen. Jag hade så gärna visat alla inspirerande miljöer vi besökte. Seconhandbutikerna Judit, Beyond Retro, Emmaus, Stadsmissionen, sköna Afro Art,  Fröken Söt bara för att nämna några. Eftersom kassan är skral har jag inte shoppat alls. Bara slurpat inspiration. Det är minst lika värdefullt att komma hem med hjärnan full av upplevelser, som att ha resväskan full av prylar. Det intalar jag mig i allafall och jag tror baske mig att det är så även om det kliade i shoppingnerven. Barnen har vandrat tappert och slurpat glass i lass och valt att gå in på betydligt modernare butiker som till exempel Game, Akademibokhandeln och H&M. Efter vår sista heldag på Söder tog vi tåget hem till gamla Luleå och var glada att huvudstaden bjudit på betydligt svalare temperatur på fredagen eftersom vårt Luleå endast hade 14 ynka grader att erbjuda.

Brrr!!!! Jag vägrar att ha höst redan! Det måste vara ett misstag! Snart rättar det till sig och blir sommar på riktigt! Hösten kan inte komma utan att sommaren fått chansen. Nån ordning får det vara!

Pommac som saknat oss så ofantligt de första dagarna vakar nu om möjligt ännu mer över varje steg jag tar.

Det är skönt att vara borta och ännu skönare att vara hemma!

Tack alla ni som orkade läsa det här evighetslånga inlägget ända hit!

Det kan absolut bli för vackert. Jag har aldrig fallit för det där som är FÖR vackert. Eller förresten. Det blir ju tokigt att uttrycka sig så. Tycker man att det är vackert så ÄR det ju vackert. Helt och hållet vackert.

Grejen är att det skiljer åt vad olika människor tycker är vackert.

Jag faller för det som är vackert med en dos fult. Fast just den kombinationen, vackert + fult, tycker ju jag är vackert och då är det ju inte fult. Utan vackert. Hänger ni med?

Om det är för perfekt, eller för insmickrande, eller för romantiskt, eller för matchat då upplever mitt öga att det inte är vackert.

Pionerna är ett gränsfall. De slinker igenom för att det är naturen som skapat dem. Skulle någon designer gjort dem hade jag rynkat på näsan. Men naturen kommer undan med det mesta.

Inne hos mig är pioner vackra tills de tokblommar. Då blir det för mycket av det goda.

Då ser de nästan vulgära ut. Fast jag gillar det. Det är så galet överdrivet vackert!

En gång fick jag en kommentar som jag än idag funderar på om det var en komplimang eller inte.

Eftersom jag är rödhårig får jag också starkare fräknar på somrarna. Själv har jag alltid varit arg på att jag får dessa. När jag var tonåring hatade jag dem. Hade kanske till och med lite komplex för dem, sådär som tonåringar kan ha. Nu accepterar jag dem till fullo, men föredrar blekheten som uppstår under vinterhalvåret.

Men så fick jag den där kommentaren som jag inte vet hur den var menad egentligen. Det var en arbetskompis som spontant utbrast Vilken tur du har fräknar Pernilla! Annars skulle du vara onödigt vacker.

Woaw. Han var raffinerad den killen!

Men den kommentaren gav mina fräknar en mening. Jag kunde plötsligt tänka, jamen de har jag för att annars är jag onödigt vacker. Jäkligt bra för självförtroendet!  Han anar nog inte hur väl hans ord gjorde. Jag minns det fast det är minst 25 år sen. Jag tror det var en komplimang men det kan ju också ha varit en omskrivning för dina fräknar är verkligen fula. Eller nåt.

Fräknar har aldrig varit ett skönhetsideal. Det blev man matad med på 60 och 70-talet. Det har vänt lite nu. Rödhåriga riktigt fräkniga modeller förekommer ofta i modereportagen. Det är kul att se. I julinumret i ELLE hade de ett modereportage med en riktigt stor och rund kvinna. Utan att kalla det mode för storvuxna eller liknande. Det var ett modereportage som alla andra som visade nya kläder fast på en storvuxen tjej istället för en supersmal. Det är variationer som behövs. Runda, smala, fräkniga, mörka, blonda. Tänk om det faktiskt är en förändring på gång. Det vore skoj.

För det vackra har ingen mall. Det finns inget facit för det som är vackert. Vi är alla olika och har olika sätt att uppfatta omvärlden. Jag är så trött på att någon ska diktera vad som är snyggt  och fult.

Allra bäst vore ju om vi kom dit där ytan inte betydde något. Dit kommer vi alla när vi blir äldre. Men tänk om de som är unga idag slapp passera utseendekontrollen innan de accepteras i samhället. För nu har utseende betydelse. Tyvärr.

Man får inte avvika för mycket åt något håll. Allt avvikande beaktas skeptiskt. Man måste bevisa mer än den som finner sig inom ramen. Normen.

När ska mäskligheten sluta vara så idiotisk??? När?

Jag ser att ni gillar djur!

Besökaren tog mig på sängen.

Va? Jo. Men hur kan du veta det?

Tro mig, det märks.

Ja, ta mig tusan, det märks nog!

Whoops. Vi har visst låtit en hel hoper djur flytta in. Det har bara blivit så.

Jag lyckades bara fånga en bråkdel på min korta fotosafari. Nån gång ska jag seriöst inventera djurbeståndet.

De viktigaste djuren har jag iallafall full koll på. De är för tillfället fyra stycken. De tre raraste fåglar och den finaste hunden i hela universum.

Scottie Pippen sjunger så rart att Ollie tar en liten mikrolur.

Jag hoppas att många många fler djur flyttar in här. Kanske snart några hönor och en tupp. Det har jag sagt i tre år nu. Fast man ska inte skaffa djur utan att vara helt säker på att man har ork, tid och lust att sköta dem som de bör skötas.

Tills dess får det vara en längtan i mig. Det är härligt att längta!

Ja, såna rubriker blir det när jag måste sätta rubriken först. Jag vet inte vad jag ska skriva förrän exakt när jag sitter framför det tomma inlägget. Så då kan det bli såna klyschor där i allt kan rymmas.

Jag och dottern tog en tripp till grannstaden igår, den där dagen i mitt liv. Bara hon och jag. Vi strosade och kikade runt. Vi råkade anlända precis när militärstaden sköt salut för Victoria. Det lät precis som om någon bucklade stora plåtskivor.

I grannstaden har de fått en ny galleria. Den inrymmer alla tråkiga kedjor som finns överallt. H&M, Lindex, KappAhl, Hemtex, Bokia med flera. Varför ska det snart se ut på samma sätt i vilken stad man än kommer till??? Överallt verkar små pittoreska, personliga butiker ersättas av stora kedjor och så samlar man allt i opersonliga köpcentra. Jag fattar inte varför? Är det jag som börjar bli en gammal stoffil som vill ha allt som det var förr eller finns det fler som tycker att det är omysigt och oinspirerande med dessa jättekomplex med samma kedjor vart än man kommer? De enda butikerna som nuförtiden ser unika ut är loppis och antikbutiker. De förmår överraska och har ofta en mysig atmosfär.

I Boden var endast en secondhandbutik öppen men där fanns mycket fint. Jag köpte inget men ögonshoppade desto mer. En grön sammetsoffa med tillhörande fåtölj kittlade mitt habegär. Jag är sååå svag för såna här soffor och fåtöljer. Som tur är luktade denna fränt och konstigt så jag behövde inte ens fundera på att bygga ett nytt hus till den.

På det stora köpcentrat hittade dottern fina coola shorts och fin cool jeansskjorta på rea. När vi åkte hade hon en outfit och innan vi for hem hade hon svidat om till den nya. I bilen. Så nöjd var hon med sitt fynd. På det stora, och i mina ögon tråkiga köpcentrat finns ett konditori som hetat Opalen så länge jag kan minnas. Förut var det mysigt, nu var det omvandlat och inlemmat i ett vitt kalt slamrigt öppet utrymme med trista vita bord, slamriga plåtstolar och totalt opersonligt inrett. Jag blir faktiskt riktigt deppig av såna här förändringar. Från ett anrikt, personligt kafé till detta. Någonstans måste det ju vara att folk vill ha det så? Kaféer som är trendiga, kalla, slamriga, hårda, med serveringspersonal i svarta t-shirtar med vit logga och ett litet svart förkläde till svarta byxor. Likriktat. Opersonligt. Man vet inte om man sitter på ett kafé i Boden, Strömstad eller Avesta. Det spelar ju heller ingen roll. Var man sitter alltså, eftersom när man går på stan ser den likadan ut och om man ska storhandla på Coop eller Ica Maxi så är konceptet detsamma i alla städer. Tryggt och bra. Inget får störa hjärnan. Man ska bara vara inställd på att råkonsumera och inte hålla på att fjanta och beundra inredningen eller fundera på vilken personlig stad man hamnat i. Nej nej, shoppa shoppa.  Mest vinner. Shop until you drop så att du slipper tänka på hur deprimerad miljö du befinner dig i. ELLER???

Fika för mig är annat än vila benen från shopping, det är en helhetsupplevelse och då vill ögat ha sitt också. Jag ska banne mig öppna det där mysigaste kaféet i världen! Hm…där skulle den där gröna soffgruppen göra sig fint!

Nåväl, efter fikapausen där vi mest var ute efter en toalett, gick vi vidare på vår vandring i den lilla grannstaden. Vi hamnade på Åhléns där Molly fyndade en basker. Jag också. Vi köpte varsin faktiskt.

Innan vi styrde kosan hemåt i den stekheta bilen hade vi iallafall sett en butik som hette nåt annat än vad vi är vana att se. Men sortimentet såg lite väl färglöst och trist ut för min spretiga smak så vi gick inte ens in. Men namnet var ju himla bra!

Pionerna blommar! Årets trädgårdshändelse. Det är verkligen magiskt. De är SÅ vackra. Så så så vackra! När vi flyttade in hade jag ingen aning om vad som skulle dyka upp i trädgården, men jag hoppades på pioner. Mina förhoppningar infriades med råge. Det fanns två stora buskar med pioner. Två olika sorters rosa, en mörkare och en ljusare. Två stycken av de ljusare rosa med den fina gula mitten slog ut igår och dansar nu  i vinden, stora och mäktiga. Hela trädgården är vansinnigt vacker nu efter värmen vi haft några dagar. Jag är just nu PASSIONERAT förälskad i min trädgård.

Jag går runt så ofta jag kan och bara njuter av prakten. Tittar och sprängs nästan av lycka. Allt är sådär busigt, vilt och färgglatt som jag vill ha det. Alla ni som inte är roade av trädgårdsbilder och trädgårdssnack kan sluta läsa nu, för nu blir det trädgårdsfrossa!

Mina röda små blommor som liknar jordgubbsplantan dansar eldigt tillsammans med gula vallmos. Den fina käringtanden i lila blandar sig villigt in i dansens virvlar.

Några riddarsporrar sticker upp mitt i allt virrvarr. Ståtliga långa sträcker de sig mot himlen.

Blad i olika former och gröna nyanser samsas fint. Här gullspirans kraftiga gröna stora blad med löjtnantshjärtats mindre ljusare.

Krassen har växt sig stark i koppartunnan och kommer snart att börja blomma och välkomna gäster i vackraste orange.

Hela ingången skriker välkommen med sin prakt! Åååå om ni visste vad jag njuter av att gå igenom här!

Framme vid trappen in i huset, eller bron som vi kallar det häruppe, har jag blandat perenner och krukor och resultatet är en färgprakt som gör mig varm i hjärtat.

Daglilja, gräslök, lammöron och pelargoner prunkar ikapp. Snart slår temyntan ut också. Idag satt jag här på det översta trappsteget och drack kaffe och Mannen kom också och satte sig. Jag bad honom att titta på och ta in blomprakten och han såg! Annars kan han faktiskt underligt nog passera utan att se. Men nu tror jag att han såg det jag såg.

Långt ner i trädgården blommar buskrosorna ikapp med vitklövern i gräset. Det dignar av rosa rosor och vita klöver. Det är så vackert!

Till och med nyponrosen som egentligen har blommat ut blir inspirerad till lite mera blomning.

Borta vid uteplatsen verkar blommorna i korgen ha blivit inspirerade av tyget för se så lika varann de har blivit nu. Det är helt oplanerat. Min blandning bara råkade bli som tygtrycket.

Jag hittade till min stora glädje rosa marguritas. De brukar annars vara vita men rosa var ju så mycket finare tycker jag!

Jo nu är jag minsann nöjd med min trädgård. Trots att det överallt växer tonvis med nässlor och annat ogräs så tycker jag att jag har den vackraste trädgården i hela världen. Fast det tycker nog de flesta om sina trädgårdar!

Jag skyndar mig ut det första jag gör om mornarna och så går jag omkring i min lila morgonrock och spanar in alla rabatter. Har det slagit ut något nytt? Har blandningarna ändrats sen sist? Hur faller ljuset nu? Hur många humlor och bin och myror kryper omkring bland kronbladen idag? Allt tas in och registreras och allt ger mig så mycket energi. Mina batterier laddas och vällusten lagras till den långa vintern då inget växer och blommar. Men allt jag insuper nu kan jag liksom plocka ut senare. Det är som att det lagras i mig. Som i en bank där man sätter in när det finns i överflöd för att kunna plocka ut när nöden kommer.