Det är inte lika kul att plocka in pelargoner på hösten som det är att sätta ut dem på våren. På våren sätter jag dem i stora krukor för att jag ska slippa vattna så mycket men så på hösten rymmer jag ju inte en massa bautakrukor inomhus och då tvingar jag ner dem i trånga små krukor igen. Jag tror inte pelargonerna tycker det är så kul heller. De som stod i plåtburkar fick iallafall vara kvar, för de var så fina!

Det känns som en djungel inomhus innan jag vant mig. Jag gillar inte att ha fönstrena fyllda till bristningsgränsen så jag försöker pytsa ut dem lite utanför på små bord och piedestaler.

Jag vänjer mig ganska fort att se dem ockupera fönstrena iallafall. Snart älskar jag den ombonade känslan som blommor ger när det är mörkt och kallt ute. Det är en omställningsperiod. Ett slags vemodigt måste. Det är det yttersta tecknet att hösten är här när jag vet att sommarblommorna fryser ihjäl om de lämnas ute.

Pelargonerna har blommat ovanligt lite i sommar. Vi har ju haft en av de mest solfattiga somrar på år och dag här uppe i norr. Så nu när de får komma in i värmen och får lite behagligt omkring sig kanske de bjuder på lite blomkraft. Det borde finnas i dem.

En del pelargoner har jag valt för deras vackra blad och då gör det inte lika mycket om de är blomfattiga.

Andra har jag definitivt valt för deras blommor. Den här fläckiga är så vacker. Mörkt gröna blad till fläckiga blommor i rosa och rött.

Mormors pelargon (som härstammar från min mormor) har både fin blomma och fantastiska blad.

Den är min absoluta favorit.

Det finns relationer där en partner hindrar den andre att leva sitt liv fullt ut. Det kan vara saker som att den ene vill ha fler barn medan partnern säger nej eller att den ene vill flytta eller köpa hus medan partnern vägrar.

Jag hör ofta historier där den ene fått stå tillbaka med sina inre önskningar för att partnern inte velat.

Jag har haft turen att ha en livskamrat som följsamt ställt upp på alla mina projekt och drömmar. Jag tror att jag varit öppen för hans önskningar också. Vi har haft tur som strävat åt samma håll när det gällt de viktiga frågorna. Men ibland har vi haft det så urbota tungrott att jag har haft lust att bara ge upp. När vi strävat åt motsatta håll har det riktigt knakat i fogarna. Såna gånger har vi alltid kommit till en punkt där vi fått ifrågasätta varför vi håller på som vi gjort och så får vi antingen ta en helt ny riktning tillsammans eller så får man gå skilda vägar.

Hittills har vi valt nya gemensamma vägar. Sen har vi liksom lärt oss att se när den andres önskningar är så starka att de inte går att undvika att följa det spåret. Men ibland har det varit omöjligt och då har vi fått kompromissa.

Det är jätteokej att kompromissa. Det måste man göra på livets väg. Men inte för ofta!!! Och man måste turas om! Det är superviktigt. Turas man inte om är det ju en som får se sina drömmar flyga iväg ouppfyllda hela tiden. Jag tror att det i de flesta förhållanden är en bra balans. Men jag hör som sagt en del förhållanden där en fått stå tillbaka i allt för viktiga frågor.

Ta det här med barn till exempel. Det är rätt ofta jag hör kvinnor säga att de vill ha fler barn men att mannen inte vill. Det där har jag så svårt att förstå. Att önska ett barn är ju en så pass stark önskan. Avstår man barn för den andres skull kanske det blir en bitter längtan till slut. Skulle paret istället låta barnet komma tror jag inte mannen ångrar något när barnet väl finns där.

Jag tror det är viktigt att man är bra på att tala om hur viktigt något är för en. Att man inte håller inne med hur mycket något betyder. Kanske förstår partnern inte hur viktig ens önskan är. 

Min man ville inte ha några barn alls från början medan jag alltid önskat att jag skulle få många Jag tog det med en nypa salt eftersom vi möttes så unga. Jag antog att han skulle växa in i rollen som blivande pappa. Så blev det ju också och vår barnaskara på fyra är helt och hållet bådas önskan. Vilken tur! Vad hade jag gjort om han velat stanna på två?

Att köpa hus var vi båda med på också. Första huset var en kompromiss. Jag ville absolut inte bo i ett radhus på det området där vi hamnade, men ekonomin och tillfället gjorde att vi ändå hamnade där och jag trivdes från första stund. Hade inte Mannen varit envis och släpat med mig på visningen hade det ju aldrig blivit det huset. Det hus vi bor i nu var helt och hållet mitt initiativ. Mannen hade inte riktigt kunnat se sig bo på landet medan jag alltid närt en dröm om att bo ute på landet i ett gammalt hus. Jag lyckades måla upp livet på en gård med mycket plats för båtar och bilar så  lockande att han ändrade uppfattning och idag är han glad för det. Han trivs. En kompromiss som slagit väl ut.

Jag tror många gånger att det är rädslan som gör att en partner säger nej till olika förändringar. Rädslan att det som fungerar bra ska förändras.

Förändringar är nästan alltid av godo. Det är utveckling. Man ska inte låta rädsla för förändring hindra en att leva! Och man ska definitivt inte låta någon annans rädsla hindra en från att leva fullt ut!

Vill den man lever med aldrig kompromissa tror jag att man måste fundera om det är värt att leva ihop med den människan.

Fast det är ju aldrig så enkelt som det låter.

Jag är iallafall djupt tacksam för att jag sluppit kompromissa om saker som varit viktiga för mig.

Jag fick ett kreativt anfall igårkväll. Det blev ett par timmar med gamla tidningar, tapeter och klister. Såna anfall är roliga. Då försvinner alla tankar och jag bara ÄR. En väldigt skön känsla. Jag önskar att jag hade en atélje som alltid stod redo med allt material så att det bara var att gå in där när lusten föll på. Nu är det hela tiden en tröskel innan jag kan börja. Maten ska vara lagad, middagen bortdukad och så vidare. Då hinner ibland inspirationen flyga iväg till någon annan.Men igår fångade jag den.

Dottern kom och satt med mig. Hon hade köpt en ritbok under dagen. Ett köp jag försökt förhala i det längtsta. Dumma jag. Hon önskade verkligen den boken och jag lät henne vänta. Jag ville verkligen att hon skulle tänka efter och inte bara springa och köpa för att kompisar köpt. Det är en målarbok som heter Top Model och på varje bild är det två modeller som bara har underkläder på sig. Meningen är att man ska rita kläder till dem. Det är ju egentligen en bra idé där hon får använda sin kreativitet, men hela konceptet med  modeller med överdimensionerade huvuden och supersmala kroppar får mig att slå bakut. Nu önskade hon sig den så hett och betalade med sina egna pengar så vem är jag att hindra henne. Jag får sansa mig ibland. Hon hade kul och ritade den ena kreationen efter den andra och hon hade nog tagit mer skada av att tråna efter den där boken. Eller jag vet inte. Det är svårt att vara mamma många gånger. Man vill ge barnen de bästa idealen men så frontalkrockar det med verkligheten. Man får välja sina krig. Det kriget kanske kommer då hon själv vill se ut som en spacklad toppmodell i åtsmitande lätta kläder…? Jag får samla mig inför den striden. Om den kommer..?

Vi satt i flera timmar. Tysta mest, i våra egna tankar och var kreativa. Resten av familjen var uppkopplade mot sina datorer. En vet jag satt och läste nyheter och googlade runt på sånt han ville fördjupa sig i. Mannen har blivit en nyhetsknarkare. En son spelade online med en klasskompis, den andra satt och såg gamla Scrubsavsnitt på nån länk och den tredje vet jag inte riktigt men han brukar spela med kompisar och prata med dem på Skype. En fridfull lördag utan skjutsningar eller andra störningar.

Jag var riktigt riktigt förkyld igårkväll. Sådär så att det känns som att det spränger bakom näsan av allt snor som trycker sig genom huvudet. Som en varelse som intagit mitt huvud. I natt har jag frossat och haft feber och drömt konstiga drömmar som att Mannen fick någon sjuka som gjorde att han svävade. Jag hade visst sagt högt Du kan väl passa på att måla taken nu när du svävar. Mannen undrade förstås.

Vi satt flera timmar vid köksbordet och pysslade jag och dottern och jag kunde inte låta bli att fundera över varför det alltid blir hon och jag som gör saker tillsammans.

Jag har precis läst ut Dotter Önskas av Katerina Janouch. Jag gillade inte den boken. Jag brukar annars tycka om hennes böcker men den här blev jag bara irriterad när jag läste. Jag vet faktiskt inte om det beror på att jag inte alls känner igen mig i huvudpersonens desperata önskan efter en dotter fast hon har två söner eller om det är någon undertryckt önskan jag också haft som jag inte vill kännas vid.

Vi fick tre pojkar efter varann. Jag kan ärligt säga att jag inte brydde mig ett skvatt om könet varken under graviditeter eller när de kom. Vi fick BARN! Det var faktiskt det enda som räknades. Herregud, vi som inte trott att vi skulle få barn fick barn efter barn. Fjärde barnet blev en flicka men jag var helt inställd på en pojke och hade till och med svårt att ta till mig att hon var flicka. Det kändes precis på samma sätt trots alla konstiga gratulationer och frågor om det inte kändes underbart att äntligen ha fått en flicka.

Jag förstod inte folks reaktioner och blev många gånger sårad å mina pojkars vägnar på de aningslösa och ibland uppenbart ohövliga kommentarerna. Det fanns till och med de som sa saker som Ja vi behövde bara skaffa två barn för vi fick båda sorterna direkt.

Jag blev totalt handfallen inför alla kommentar som fälldes över det faktum att vi fått en flicka efter tre pojkar. De flesta verkade anta att vi försökt ända tills vi fick flickan. En del sa saker som Vad skönt, nu behöver ni inte skaffa fler!

Sånt tänkte jag på i natt när jag vaknade av snorvarelsen som gjort allt för att förstöra nattsömnen.

Dotter önskas handlar om önskan efter en dotter. Kvinnan som så hett önskar en flickbebis suger åt sig allt om detta fenomen och stöter på det både här och var. Det ska tydligen vara något vanligt. Jag har faktsikt inte varit medveten om att det är en så stor önskan hos många kvinnor. Jag förstår det nu när jag minns alla kommentarer om vår dotter. Kommentarer som ALLTID irriterat mig enormt.

Lika förolämpad och irriterad som jag blivit av folks klumpiga kommentarer, lika förvånad blir jag när jag läser boken att det kanske är så att det finns en hel skock med kvinnor som faktiskt önskar sig en dotter så hett att de skaffar en massa barn i väntan på rätt kön.

Jag har verkligen försökt rannsaka mig själv och lyssna inåt om jag haft någon sådan önskan, men jag är nästan helt säker på att det inte finns en gnutta av såna känslor i mig. Jag hade definitivt varit precis lika lycklig om fyran blivit en pojke. Nu blev det ju inte det utan vår dotter föddes och bara därför är jag ju totalt glad och lycklig. Det var ju hon som kom och lyckan är stor men inte på grund av hennes kön, utan på att det är HON. Just hon. Just den MÄNNISKAN.

Jag blev helt tagen på sängen av den hausse som blev hos släkt och vänner. En dotter. Halleluja. En dotter.

Jag tror och hoppas att de flesta blev glada för att det kom en annan sort. Om vi hade haft tre flickor och fått en pojke inbillar jag mig att det skulle blivit en lika stor glädje. Men några av dessa lyckönskare uttalade saker som visade att de var glad för min skull. För att jag som kvinna fått en dotter. Antagligen hade de då fokuserat på pappan och gratulerat honom att han äntligen fått en pojke, en like. Det här verkar faktiskt vara djupt rotade åsikter. Så djupt rotade att de okunniga tror att det är en genetiskt företeelese. Det är det INTE hävdar jag.

Det är komplicerat. För med facit i hand, om jag bara tar gårdagskvällens pysselstund som exempel, så har jag och dottern mer gemensamt verkar det som. Vi umgås mer, hon vill följa med mig mycket mer än sina bröder. Jag har försökt tänka att det har med åldern att göra och det faktum att hon är yngst. Inte bara det att hon är flicka och jag är kvinna.

Jag vill ju inte tro att jag behandlat henne annorlunda för att hon är flicka! Jag vill ju inte ha fallit i alla de klassiska fällorna. Men det har jag tydligen gjort? Annars skulle väl någon av pojkarna velat hänga med mig hela tiden också??? Jag har kanske inte inbjudit dem på samma sätt???

Okej, som små pysslade vi alla tillsammans. Vi gjorde en massa saker alla tillsammans men ju äldre de blivit desto mer har pojkarna dragit sig undan. De har inte lika kul vid min sida som min dotter? Eller förväntas de dra sig undan? Gaah! Jag hatar att skärskåda mig själv och min familj och se sånt här!

Beror det verkligen då på att dottern och jag är av samma kön? Morr!!! Jag vill inte acceptera det. Det beror isåfall på att vi fallit i de klassiska fällorna och fått henne att bli mer lik mig…!

Grr. Det här är inte kul att tänka. Jag vägrar acceptera att intressen ska vara könsbundet. Jag vägrar. Men jag är ju verkligen en produkt av en klassisk flickfostran, medan Mannen är en produkt av klassisk pojkfostran. Så hur skulle vi ha kunnat vara helt befriade från felaktigt tänkande när det kommer till pojk och flickfostran? Naturligtvis har vi gjort fel på en massa sätt trots att jag hela tiden försökt tänka och se hur jag beter mig.

Jag kan ju inte bara stöta bort dottern från min sida för att hon är flicka. Det är förbannat komplicerat när man börjat tänka på det.

Skönast är kanske att inte tänka så förbaskat. Det här blogginlägget skulle bara varit ett inlägg om att vi pysslade och hade mysigt men istället blev det en hel genusdiskussion.

Men så där håller mina tankar på. Rannsakar, söker meningar, försöker se bakom ett invant beteende. Kanske blir det bra folk av mina barn också. Med bra genustänk i ryggmärgen. Men tyvärr har jag ju inte ensamrätt på uppfostran av dem, eller tack och lov kanske är ordet? Barn blir också präglade av kompisar, kompisars föräldrar, släkt, skola, samhälle, och framför allt den största påverkaren, media. Så vad har en liten mamma för chans kan jag ibland känna…En mamma som själv går i fällorna hela tiden…!

Vad blev det av pysselkvällen då, förutom en massa genustänk? Jo det bidde en liten tavla.

Vi lever upp till myten att vi bor i ett pippihus. Golvplattorna som var tvungen att efterbeställas kom igår och idag blev rutiga golvet färdigt. Många spillbitar blev det och då fick jag en idé! Sparkbrädan under köksskåpen har vi lääääääänge tänkt åtgärda med att sätta dit en lång planka och måla. Men hemmablindheten slog till eller om det var latmasken så vi har haft det så här vidrigt gräsligt fult länge. Tittar man nära på den svarta spånskivebrädan är den full av cementerad skit. Jag har verkligen försökt allt, men det sitter som berget. Det kan också vara nåt lim från någon korkmatta eller något liknande. Men min idé gjorde att vi nu slipper se skiten.

Det blev klart bättre. Det får åtminstone sitta tills jag målar golvet. Alltså i typ 25 år…?

Jag har en gråblå vacker färg färdigblandad. Allt som saknas är ork, tillfälle, samarbetsvilja från övriga familjemedlemmar då köket blir avstängt i flera dagar och sist men inte minst inspiration. Har jag bara den kommer jag över alla andra hinder. När jag fotade Hägnans golv (ett kulturhistoriskt museum i nämnda Gammelstad) som målats i precis min blandning, då fick jag nästan den inspirationen som behövdes. Men så blev jag däckad i höstens obligatoriska skolstartsvirusattack, så då har jag ju det att skylla på. 60 procent av familjen är smittade. Det var snabbt jobbat av viruset. Det brukar dröja något längre in på terminen vill jag minnas. Fast denna sommar har vår nordliga befolkning inte fått så mycket sol som vi brukar få så det kan ju bero på det.

På Hägnan har de en målad trasmatta på golvet. Det vore något för vår familj som har en hund som är mästaren av att korva trasmattor.

Ibland tar jag bilen för att gå på hundpromenad någon annanstans än hemma. Bara för att både Pommac och jag ska få omväxling.

En av de mysigaste promenadstråken jag byter av med är den i Gammelstads kyrkby. Det är mina marker och mitt hjärta slår några extra slag för de trakterna. Där lekte jag som barn. Jag och min bror och alla våra kusiner sprang omkring och upptäckte världens alla mysterier där bland de faluröda stugorna. Min mamma och hennes tre systrar hade alla tre varsin stuga bredvid varann. Rena bullerbyidyllen alltså! Jag avgudar den här gamla miljön. Sist hade jag med mig kameran så nu blir det gamla hus och detaljer i mängder.

Här och var bryts stugparaderna av vanliga bostäder. Mest gamla hus och det ser så otroligt mysigt ut!

Kanske blir de lite extra inspirerade att ha tidstypiska detaljer på sina hus?

Jag betedde mig som den mest aningslösa turisten och böjde mig in på en gård och fotade. Att låtsas vara turist är en bra skyddsmantel för att få vara nyfiken.

Många butiker ligger insprängda bland stugorna. Hantverkare och turistshopar.

Stugorna ligger tätt tätt. Jag kan inte låta bli att fantisera om hur det kanske var när bönder och pigor och drängar kom in till kyrkbyn från sina byar för att gå i kyrkan. Lediga någon dag från slitsamma jobb och kanske i sina finaste kläder. De var nog väldigt pirriga. Lite frisläppta innan de trädde in i kyrkan. Tänk om två som var småförälskade hamnade i stugorna mittemot varann. En sån pirrig lycka.

Tänk om väggarna kunde berätta!

De kanske inte skvallrar om stulna kyssar eller hemliga supar men de talar ändå till mig. Stockarna är så ofantligt vackra! Så vackra att kameran inte lyckas fånga alla de nyanser som finns i den röda avskavda färgen. Jag kan stå och glo på en sån här vägg hur länge som helst. Tur jag har Pommac som rycker mig ur transen.

Det finns omkring femhundra små stugor som står tätt tätt. Som barn vågade vi oss längre och längre bort från vår egen stuga men det finns ändå massor av outforskade ytor. En oupptäckt byggnad hittade jag sist. Fönsterlös med en låg tjärad dörr. En slags lada eller ett förrådshus.

Men taket! TAKET!!!

Har ni någonsin sett ett så vackert tak??? Jag blev alldeles lyrisk och lycklig. Det här är nog bland det vackraste jag fått se i hela mitt liv. Jag ÄLSKAR verkligen gamla hus och det här huset var nog den största höjdpunkten i min husbeundrarhistoria.

Tänk att jag aldrig sett det här förut!!! Huset stod bakom en rad med stugor. Jag gick in där bakom för att fota hur tätt två stugor stod och fick då syn på det extraordinära taket.

Jag vet inte om jag är ensam i världen om att falla i trans över ett rostigt gammalt plåttak? Det är liksom gjort av utstansade stora plåtmynt som sammanfogats i fiskfjällsteknik. Jag har aldrig sett nåt liknande!!!

Jag tror jag måste bli turist på riktigt och ta den guidade turen. Kanske berättar man om detta tak?

När min ene son gick igenom bilderna i kameran utbrast han spontant: Men mamma, du fotar ju bara gammal skit!!!!

Oh, no my darling. Det här är så nära högvinst man kan komma. Total jackpot!

Min exaltering är kanske i proportion till en fågelskådares lycka att hitta en ny ovanlig art att bocka av i sitt fågellexikon.

På väg mot bilen såg jag denna villaträdgård. Själva villan var en modernare älvsbyhusvilla. Men trädgården såg ut som en riktigt gammal trädgård. Mycket vacker!

Jag vill gärna ha en sån där gammal gärdsgård runt vår tomt.

Kloka ord som gäller än.

För ett år sen skrev jag ett inlägg som förjänas att läsas igen. För jag tycker precis så ännu. Lite har ändrats i inredningen. Skåpluckorna i hallen är inte gula längre, kaklet i köket är rosa och den vita byrån står i garaget i väntan på lite uppfräschning. Dessutom har vi kastat in handduken och köpt platteve. Den fina tjocka gick sönder.

Min son var inte bara på bild tre. Han var på förstasidan! Det var överraskande att slå upp tidningen i morse!

Bara så ni vet: skateboarding är också en sport! Det finns de som hävdar motsatsen.

Jag slank in på Myrorna som ligger granne med mataffären och ramlade över två fynd. Det ena var ett par jättetuffa stövlar. En slags jaktstövel tror jag eftersom den under sulan är märkt med en älg. Precis så stora att jag får plats med både tjocka sockar och knölar på tårna. Jag tror att jag kommer att använda dem mycket i vinter.

Knappt använda var de. Sen fick jag ögonen på en kommod. Inget märkvärdigt alls. En avlutad trist historia med sprucken skiva. Men så fort jag såg den fick jag en idé. Jag visste precis vad den skulle passa till. Tack vare att den inte var i bästa skicket, såldes den för nästan ingenting.

Förutom matkassarna kom jag alltså hemsläpande med denna möbel. Den har ett lock och därunder hade man förr ett handfat. Det är ett slags tvättställ kan man säga. I skåpet under stod oftast en kanna med vatten. Nu tänkte jag inte sänka badrumstandarden hemma, nej jag såg ett helt annat användningsområde.

Jag skruvade bort fronten på locket.

Borrade hål på baksidan stora nog att dra genom en kontakt med och så satte jag förstärkaren med cd-spelare i öppningen som blev. Ovanpå fick vår gamla klenod, Regaspelaren med glastallrik stå. Äntligen kan vi spela vinylskivor!!! Jag fixade en stereokommod!

Taadaa!

Kanske piffar jag möbeln och målar den, kanske inte. Den ser bra ut som den är och den står liksom bakom soffan och gör inte så mycket väsen av sig.

Där bakom ryggstödet står numera vår stereo. Det var längesen den var framme. Den har gömt sig bortglömd i ett skåp oinkopplad under flera år. Det blir att lyssna på musik på datorn istället. Men nu ska här spisas vinyler! Älskar knastret från en vinylplatta! Det är grejor det. Barnen tycker att vi är så antika så det nästan blir coolt…fast bara nästan! Hmpff!

Sen har jag testat linoljefärg på plastfärg. Det går! Halleluja! Jag ÄLSKAR verkligen min linoljefärg. Den biter på det mesta! Så nu ska här blandas kulör. Den där gröna blir det nog inte. Tror jag. Jo, jag har bestämt mig för budgetvarianten! Jag dras till den som en fluga till en sockerbit. Jag kan inte motstå att göra något eget. Klart som korvspad att jag ska måla egna blommor eller nåt. Jag har tusen idéer som spinner i huvudet. Inte ens jag vet på vilken pinne lyckohjulet stannar.

Sen får förhoppningsvis någon ett brev i morgon. Håll utkik Någon! Och du Kicki som gissade på orten i min  tävling för nåt tag sen. Du kanske inte läst i kommentarsfältet att jag tyckte att du gissade rätt. Även om ena orten var fel så var ju gissningen rätt eftersom statyn med gubben och geten fanns på fler orter. Så vill du ha en liten tavla är det bara att mejla adress till mig. persiljekvist@gmail.com

Sist men inte minst är min skejtande son i lokaltidningen imorrn. Iallafall i nätupplagan. Det är han som har lila tröja på bild tre.

Jag hade precis sansat mig och tänkt att jag kanske borde måla väggen i lilla hallen med nyrutiga golvet istället för att lägga ut tvåtusen kronor på tapeter. De vackra blomtapeterna från 60 och 70-talet kostar 850 kronor rullen och så tillkommer frakten och så på det gipsskivor eller masonit.

Jag vill ju faktiskt budgetrenovera! Vi har inte obegränsat med pengar (säg vem som har det) och varje sådan utgift gör ju att något annat får stå tillbaka. Jag hade som sagt sansat mig och nöjde mig med målning.

Då slår min allra käraste syster till och skickar två bilder där hon redan tapetserat åt mig och jag faller som en kägla. WOAW! Jag tror jag skulle dö av lycka varje gång jag kom hem till den här väggen!

Jag älskar det. Det är jag så det skriker om det och mannen gillar det också. Han gillar den övre bäst. Jag gillar båda och kanske mest den nedre…

Men, för det är det inte sagt att det blir så här. Kanske nöjer jag mig med att ha dessa bilder att titta på. För en sak med mig är bra. Jag älskar visserligen inredning. Men jag måste inte ha fint till varje pris. Jag kan drömma om hur jag skulle göra om jag kunde satsa obegränsat. Men sen kan jag utan den minsta bitterhet eller deppighet välja en rejäl budgetvariant. Tvärtom kan jag bli ännu nöjdare bara därför. Det är det där med sporten. Det är väl ingen konst att inreda sitt hem med stor börs! Med liten är det så mycket mera. Det gör att man lägger manken till, att man använder fantasin mer, att man gör mer själv och framför allt blir det nog mer personligt. Lite Pippistil och i mina ögon är det bland det finaste som finns!

Nu ska jag njuta av de här två bilderna och så ska jag förmodligen ändå välja att måla. För panelen är ju fin. Det är ju faktiskt bara kulören vi inte gillar. Jag kan kanske måla lite blommor själv! Varför inte. Tänk så mycket roligare det känns om någon säger Oj så fint och så har jag målat det själv…!

Sommaren är på väg att gå över i höst och jag försöker tappert göra det bästa av det. Helst vill jag skrikande hålla fast vid sommaren, men jag behärskar mig motvilligt. Jag försöker se det som är positivt istället. Jag kallar det sensommar, trots att vi definitivt fått höst rent temperaturmässigt.

Höga tankar?

Jag har precis raderat ett milslångt inlägg om att vara ytlig. Jag försökte analysera min rädsla för att vara ytlig. Men det blev så enormt många ord och så många sidospår än hit och än dit att jag fann det för gott att radera hela inlägget. Jag tror inte jag hade fått fram vad jag menade ändå. Nu ska jag försöka säga samma sak med lite färre ord. (Inte min starka sida!)

Jag tycker det är läskigt att vara för ytlig. Jag föraktar mig själv när jag skriver för mycket om inredning eller dagens outfit eller liknande. Jag vill vara djup. Jag vill ha ett djupare budskap.

Men så började jag fundera på VARFÖR jag vill det. Varför är det sämre att skriva om ytlighet än om djupa saker? Varför tycker jag så? Att ha en blogg där man framför sina politiska ståndtaganden eller sina vetenskapliga betraktelser eller ironiserar och hånar de som är ytliga och fåniga är alltså mer värt? I mina ögon? Varför tänker jag så?

Nu råkar ju inredandet av vårt hus och inredning i allmänhet vara något jag brinner för. Det är mitt största intresse. Jag tycker det är så himla kul helt enkelt. Det är inte ens ett intresse, det är en livssstil. Allt går igen i inredningen. Intressen för annat syns i inredningen, lagar jag mat finns det estetiska alltid med. Allt jag gör tangerar inredning hela tiden eftersom  inredning för mig är allt som har med livet att göra. Jag blir mycket gladare om kudden jag vilar på är vald med öga och hjärta. Jag tycker om och blir glad av att ha det fint omkring mig. Det är sån jag är och sån jag alltid varit. Så ska jag skämmas för det, ja då skäms jag ju för den jag är!

Jag förmedlar saker jag tänker på. Jag försöker förmedla glädjen i att följa sitt hjärta. Att våga ha en egen smak. Att våga vara personlig. Främst handlar det om inredning, men det här sättet att se på inredning spiller även över på övriga delar av livet. Att vara ärlig, personlig och sig själv i alla lägen är viktigt. Jag försöker vara sann och ärlig och därför kommer det såna här tankar ibland då jag ifrågasätter mig själv och mina syften.

Jag måste liksom ha koll på mig själv. Kolla att jag är med. Att JAG är med. Att jag inte far iväg och försöker vara någon annan. Så alla dessa grubblerier och navelskådningar jag bjuder på ibland har ett slags syfte. Att dra mig själv i nackskinnet. Att strama upp mig. Att sluta klanka ner på mig själv. Att vara den jag är och lita på att det räcker.

Nu har jag under en tid känt mig för ytlig och om jag då borrar ner mig lite i den känslan kommer jag fram till att jag är den jag är. Jag är ytlig. JA. Men jag har ett djup också. Jag har till och med ett bråddjup. Jag låter det skymta ibland, men oftast svävar jag uppe i ytlighetens land.

Jag hoppas att jag inte uppfattas som enbart ytlig. Att det någon gång emellanåt märks att jag faktiskt har ett djup också. Fast egentligen spelar väl det ingen roll? Varför bekymrar jag mig om hur jag uppfattas?

Jag tror jag försöker säga att jag erkänner att mina intressen är ytliga, att de gör mig gott, att de har en funktion och att jag är djup också. Balans kallas det visst. Jag är nog ganska välbalanserad.

Som de flesta.

Amen.

Och för att balansera upp den långa texten som kanske många inte ids läsa så kommer här ett gäng bilder på både inredning och outfit. Allt från gårdagen.

Gårdagens lite färglösa outfit. Men vänta bara…jag kommer snart att spraka!

Fast jag läst alla de där böckerna känner jag mig ytlig ibland.

Då kan jag lika gärna slänga mig i soffan och råkonsumera inredning. Liksom ge mig själv en överdos.

Och jag njuuuuter hejdlöst!

Jag insuper atmosfärer och lär mig onödiga men roliga fakta som att Dali gjorde en soffa som såg ut som en mun och att Poul Henningsen designade en lampa efter en matematisk kurva. Mest njuter jag bara av de personliga hemmen där man ser att någon lever. Jag njuter. Av det ytliga ämnet inredning.

Jag är GLAD och tacksam att jag faktiskt har något som gör mig exalterad och upprymd och uppslukad. Jag älskar inredning, jag älskar trädgård, jag älskar film, jag älskar böcker. Och en massa annat. Ytligt eller ej. Det är ju bara att tacka och ta emot! Det finns säkert de som inte har något alls som de blir glada och lyckliga av. (Märkte ni nu hur jag slog ner den där klankaren i mig som försöker förringa allt jag gör.)

Nu får det snart vara slut på mitt eviga evinnerliga analyserande!!!! Tror ni att det kanske är en annalkande femtioårskris på gång???

Näääää! Knappast. Det är ju ljusår dit!