Jag vet. Det ÄR en slags sjuka. Men det är en sjuka jag inte vill bli botad ifrån för det ger mig så mycket tillbaka. Förutom den faktiska motionen är det dessutom såååå uppiggande och så uppfriskande och alla våra grejor blir också glada och nya och fina. Det känner jag. Alla barn gillar också alla omflyttningar. Det är kanske bara Mannen som inte är lika exalterad. Fast han har inget mot det. Mer att han inte ser det alltid. Fast när det blir riktigt fint kan han spontant säga Oj, det här blev mycket bättre!

Bruna gammelsoffans förflyttning igår föranledde fler omflyttningar. Det blev ju en yta ledig och eftersom jag länge tänkt flytta datorn flyttade jag den till vardagsrummet. Nu sitter jag mitt på golvet jämte bokhyllorna. Ett härligt ställe. Mitt i smeten. Med fåglarna kvittrandes bakom ryggen och spegelväggen och soffhörnan framför mig. På sidorna omges jag av böcker och öppen spis. Värme.  Very perfect indeed!

Nu såg ju inte baksidan så där himla snygg ut.

Lite shabbig sådär. Inte för att jag bryr mig så värst, men jag söker ju alltid efter potentiella tapetseringsobjekt och JIPPI nu fick jag ju en yta som bara MÅSTE tapetseras.

Ser ni vad diskret jag var! SAMMA tapet på båda ytorna när jag kunde valt olika! Hm. Även solen har sina fläckar.

Den HÄR gången har jag nog möblerat optimalt. Det är mycket möbler men ändå luftigt. (Fast luftigt i min värld liksom, jag har väl en annan definition av luftigt kan jag tänka.)

Men så säger jag alltid. Jag tror alltid att det är optimalt och att alla kombinationer är provade. Men se det finns ingen ände på uppfinningsrikedomen när det kommer till att möblera om. Det är min allra starkaste gren.

Ja jisses.

Såg i någon blogg att någon inte skrivit på en vecka eller två. Jag har inte något nytt att komma med så jag låter bli att skriva tills jag har något att säga skrev bloggaren.

Jag tänkte. Hjälp! Jag skonar verkligen inte mina läsare med att låta bli att skriva om jag inte har nåt nytt att säga. Jag tuggar samma samma hela tiden. Stackars er. Men nu är mitt liv inte särskilt variationsrikt. Jag lever mina dagar i samma värld dag efter dag. Intrycken varierar men inte mycket. Det som poppar upp i min skalle skriver jag. I´m sorry. Roligare än så här är det inte.

Fast jag försöker ha roligt ändå. Var dag har sin glädje liksom.

Idag har jag som vardagsvaritation haft fyra sextonåriga killar på övervåningen som hoppat och tjoat så att kristallkronan klirrat när de varit supportrar via datorn när Luleå slog motståndarna på bortaplan med 3-2. Snacka om livat! Heja Luleå. Vilket flyt!

En annan variation idag var att birdisarna satt på rad och sov. Så jädrans GULLIGT!!!

Over and out.

Jag är snart tillbaka med noll nyheter, noll spänning men möjligen någon ommöblering.

Ni kan knappt bärga er förstår jag!!!

Ja såna dagar är guld! När alla trouble seemes far away alltså! Det var en absolut magisk morgon med sol och vackra guldfärger ute. En magisk morgon på andra sätt också med nästan ingen morgonstress. De finns de morgnarna även om de inte visar sig så ofta.

Det kom rolig post. Bara en sån sak. Hur ofta händer det egentligen? Nu kom TVÅ roliga saker samtidigt. Fina handledsvärmare från Prickig Katt i ett fint kartpaket. De är tänkta att ha sån där rå kant som ska bli lite trashy. Men jag tänkte sy på ett färgglatt band istället så blir de persiljifierade istället för trashy.

Min förbeställda bok från Husmorsorna kom och höll alla löften. Supermysig. Kärleksmums heter den och innehåller 101 godsaker. Så fina bilder att man inte behöver baka för att bli nöjd.

Fylld med präktiga ordspråk också.

Eller bevingade ord. Med nya vingar liksom. Som grädde är tjockare än vatten. Bättre rådlös än tårtlös. Morgonstund har fruktsallad i mund. Ja, ni fattar!

Vi fixade en present och slog in paketet fast det bara var onsdag och kalaset är på fredag. Fatta. Det har planerats. Det har förberetts. Det är nåt lurt på gång här i huset!

Idol körde igång och jag…ärhm…körde igång. Det är fint med traditioner! Jag jagade fler speglar. Hittade en i växthuset men den hamnade efter en stund i köket istället.

Två nya speglar hittade till spegelväggen. Någon som kan identifiera dem? Duktigt Ulrika! Just precis den grå till höger samt den lille runda handspegeln. Och ja jag har rumsterat om dem lite. Nåt ska jag ju pyssla med när jag ser teve. Andra stickar kanske. Men jag rekommenderar varmt mitt handarbete. Lite störigt kanske men om du börjar redan när barnen är små så vet de ju inte annat och tycker att det är helt normalt tevetittarbeteende. Hm. Det kanske är därför de slår kullerbytor och står på händer när de ser teve?

Jag vet att känsliga tittare också såg att jag satt ljuskronan där. Jag tänkte att det skulle gittrra fint med lite stearinljus som speglar sig. Men det kanske var lite overdoing it?

Nej men hoppsan. Det där hörnet blev liksom magnetiskt! Soffan bara sögs dit.  Swoooooosh sa det.

Denna märkliga dag då allt lyckades bakade dottern en sockerkaka som blev…ja…man måste säga PERFEKT. Totalt perfekt.

Det tyckte Pommac också.

Sällan har han jobbat så intensivt med hypnotiseringen! Han verkligen stirrade på den och hummade och man såg riktigt hur han fantiserade om hur den flög genom luften och in i hans mun. Han gapade och tog emot och smackade och hade sig. Men kakan stod pall för all charm. Envist stod den där och doftade mitt på bordet. Men vilken tur att lillmatte ätit så mycket smet att hon inte orkade sin bit. Och OJJJJ den bara ramlade ner på golvet. Och oj hon bara råkade säga Pommac just då. Tänk hur det kan bli. För inte matar hon Pommac med sockerkaka inte. Nej nej. Bara tappade. Råkade.

Och snipp snapp slut så var onsdagen slut.

Jo jag var på arbetsförnedringen också. På ett möte. Det var riktigt roligt. Där var två riktiga bonntölpar som satt och fnyste högt åt allt. När föreläsaren så tappert föreläste för oss hur man söker jobb (som om det  berodde på hur man söker jobbet och inte ett dugg på att det inte finns några jobb att söka och när de finns så är vi 700 sökande och den som får jobbet har redan jobbat där som vikarie i elva år). Den stackars arbetsförnedraren kämpade på och de två bittra bonnläpparna fnös högt och sådär galghumorroligt åt allt.

De sa allt vi andra säkert tänkte men var för väluppfostrade och artiga och empatiska för att säga. Det är ju bara ett spel känns det som. Nu ska vi gjuta lite mod i dessa arbetssökare. En kurs med kurt. Hur man inte skriver sitt CV. Skriv inte att du är dålig på att passa tider. Skriv inte att du blev sparkad från ditt förra jobb på grund av slöhet. Skriv inte att du vill ha mycket i lön för så liten arbetsinsats som möjligt. Eller nåt.

Nä. Förlåt arbetsförnedringen. Ni gör så gott ni kan.

Det började bra. Middag med tända ljus. Lugnt och mysigt.

Sen kände jag hur det började liksom krypa i mig. Eller pirra. Eller bara liksom bubbla.

Jag försökte ignorera symptomen med att hänga tvätt och plocka lite allmänt.

Sen ropade dottern att Idol började och Snäääälla kan du inte seeee det!?

Jag satte mig med de bästa intentioner.

Idol.

Se det.

Sitta kvar.

Stå ut.

Det räckte med att se de första förhoppningarna grusas i en ung människas ansikte. Jag tycker verkligen inte om att den där juryn ska sitta där och säga elaka saker!!!! Ändå ska juryn vara snäll nu…?

När de sen hade ett inslag där alla dessa färgstarka glada människor skulle stylas för att hitta sin alldeles egna stil och alla bara såg i princip likadana ut när de var färdigstylade kände jag hur det började krypa i kroppen alldeles förskräckligt. I hate Idol! Jag älskar att se de glada fina artisterna som är så duktiga att jag får gåshud, men jag tycker inte alls om konceptet där man ska baka en artist i en färdig form. Blä! Man säger att man söker nåt unikt men vad man gör är att plocka bort det unika och stöpa alla i en form som man tror är säljande.

Så jag började snegla på mina tavlor. Hängde om nån. Fixade.

Satt en stund i soffan. Typ en minut. Lade ut mattorna kors och tvärs istället för att ha dem ihoprullade i väntan på dammsugning.

Satte mig. Försökte sitta ner.

Började titta på gamla skåpen. Gamla blå skåpen kanske skulle passa på en annan vägg?

Jag försökte verkligen motstå! Det var Idols fel. Idiols.

Jag var ju iallafall alldeles bredvid teven!

Jag var ju liksom med fast jag gjorde annat!

Jag baxade bokhylla.

Baxa baxa.

Flyttade hyllan till väggen bredvid teven.

Först rullade jag ner stora världskartan.

-Mamma!!! Vanliga mammor sitter faktiskt och dricker te och ser på Idol!

-Tror du? Nääääe! Det tror inte jag. Jag tror de baxar hyllor jag!

Nu fick jag en vägg tom. En vägg med ful tapet. För kort för världskartan. Aj då.

Vad göra då?

Hm. En tavelvägg kanske?

Tänka tänka. Oj, där låg Expressens bilaga Hus och hem från i söndags. Med världens snyggaste lila vägg full med gamla speglar.

Gamla speglar.

Är det någon som har många gamla speglar så är det jag.

En spegelvägg ska jag ha!

Banka banka. Hämta speglar. Ändra ändra. Prova prova.

Spika spika.

Se lite idol. Berömma alla. Säga fina saker. Vara motvikt till elaka juryn.

Heja heja. Fina artister.

Hm har jag fler speglar nånstans?

Ja, just ja. Ute i förrådet har jag ju en super fin, nej två, som har kraschat glas. Hm. Laga? Gå till glasmästaren?

VA? Är idol redan slut?

Har de börjat göra extra korta program?

Jag som precis börjat stoppa alla småsaker på ett enda ställe. I bröllopsskåpen. Som jag baxat ner från övervåningen.

Öh, när gjorde jag det?

Javisst ja, nyss.

Öh.

Är det redan läggdags?

Vart tar kvällarna vägen?

När jag var omkring nio år var jag kär i en kille med glasögon som kunde allt om världen. Han hette Tomas. Han brukade jaga mig och mosa in snö i ansiktet på mig så jag tror att han var kär i mig också. En gång skrämde han mig med en stor spindel och fast jag inte var ett dugg rädd för spindlar skrek jag och sprang så att han skulle jaga mig.

När jag var elva år och gick i femman var jag kär i Pär som hade sneda tänder och en lock i luggen. Han bröt benet en gång och bad mig känna på hans gips som hade gått av och gick att vicka fram och tillbaka. Jag kände och vickade men då skrek han aj, för det var hans tår jag vickade på.

På ett kalas blev det pussar bakom ett skynke, men jag fick pussa fel Per. Pär fick pussa en annan. Jag tror att Pär hade velat pussa mig istället för han torkade av sin mun med tröjan efter pussandet med fel tjej.

På sommaren mellan femman och sexan lärde jag känna en nyinflyttad kille i kvarteret, Tomas. Vi lekte och spenderade många timmar tillsammans och han var nog den snällaste kille jag träffat. Vi gungade och cyklade och spelade fotboll och kastade nypon på folk som gick förbi. Vi åt glass och pratade om allt. Så började skolan och han hamnade i min klass. Då låtsades han inte alls om att vi var kompisar. Då blev han kompis med alla killar istället och jag stod kvar och undrade vad som hände.

I sjuan fick vi en ny kille i klassen. Han var bullrig och stor, hade kommit i målbrottet och hette Daniel. Han retades mycket med mig och jag hade precis blivit politiskt aktiv och han ropade alltid Hellre död än röd åt mig. Det tog jag som en kärleksyttring och min dagbok var fullklottrad av hans namn Daniel/DANIEL/Daniel/DANIEL

Under de här åren var jag kär i en massa sporthjältar också. Björn Borg, Ronny Hellström och Ralf Edström. Björn Skifs och  Tomas Ledin fick sig också en släng av min beundran men det var sporthjältarna som jag samlade bilder på och fantiserade kring.

Så mycket kärlek det fanns att sprida! Att vara kär var liksom ett tillstånd. Föremålen för kärleken växlade stadigt, men kärleksruset var ett evigt tillstånd. Det var så okomplicerat! Jag var kär. Jättekär. Brinnande kär. Jag gick omkring i ett evigt lyckorus av kärlek.

Jag lyssnade på musik och läste böcker och drömde mig bort. Rusig av förälskelse.

Det var oväsentligt att de jag var kär i antingen inte hade en aning om min kärlek, eller att de inte besvarade den. Det var liksom en bisak. Den olyckliga obesvarade kärleken var lika rusig den.

Och egentligen inte särskilt olycklig.

Jag skrev löpmetrar med dagböcker på den här tiden. De är fullklottrade av namn och hjärtan och känslor.

I min rensningsiver har jag hittat lådan med alla dagböcker.

Enligt feng shui ska man kasta sånt när man gått vidare. Men det kan jag inte! De är fyllda av känslor. Glada, lessna, jobbiga, arga, lyckliga, rusiga. När jag läser blir jag påmind om hur jag tänkte och hur jag mådde och hur jag var.

Att få gå tillbaka till den där tiden är spännande och roligt och bara lite jobbigt.

Det är intressant eftersom jag har barn som är i den åldern nu. Kanske fungerar de lite på samma sätt som jag då?

Det är nyttigt att minnas. Hur viktigt det faktiskt är att få vara lite självcentrerad och gå upp i känslor och sig själv. Att sitta och glo på en massa serieavsnitt på datorn är lika mycket ett sätt att drömma som när jag var ung och skrev dagbok och lyssnade på musik.

Fast idag går allt fortare. En kärlek kan krossas på en sekund när en rapport på Facebook dyker upp som de kanske helst inte velat veta. Fler missförstånd? Mindre tid att våndas och undra?

Bra eller dåligt?

Jag är iallafall glad att mina dagböcker är skrivna i den form de är så att allt kärlekstrubbel fick förbli min hemlighet.

Innan jag blev kärlekskrank skrev jag ner lite mer vardagliga saker. Som vad vi åt och vad jag gjorde. Jag hade ett inredningsintresse redan vid 9 års ålder.

Jag har försökt få mina barn att skriva dagbok men det har gått så där. De har startat men inte fortsatt särskilt kontinuerligt.

Dagboksskrivandet kanske dör ut nu när det finns bloggar och facebook och andra snabbare medier?

Även om Pommacs blick säger Tyck synd om mig, ty jag har en sån klåpare till matte, så ska ni inte låta er luras. Det är HELT och HÅLLET hans eget fel att han ser ut som en bjärv eller nåt. Totalt ullig baktill, smal framtill och ett ben smalt och de andra lurviga. Han sprang nämligen iväg och VÄGRADE komma tillbaka. Sällan har han varit så envis. Jag orkade inte bråka med honom eftersom jag redan hade klippt i dryga timmen. Jag återupptar friseringen i morgon. Hm. Önska mig lycka till med den ovillige kunden.

OJOJOJ vad han tycker synd om sig själv när jag klipper honom.

Ha! Som om det är synd om honom. Jag får stå med böjd rygg eller sitta obekvämt medan han ligger precis som han har lust. Jag får klippa där jag kommer åt tills han behagar ändra ställning. Han är inte samarbetsvillig för fem öre och ofta ofta försöker han gå därifrån. Då måste jag vara arg och säga Nej! Stanna! Då tittar han på mig och ser ut som om jag är världens elakaste och hemskaste människa.

Stackars lille BORTSKÄMDA byracka!

Hmpff!

Tack vare mitt mentala utsläpp igår blev resten av söndagen en skön söndag. Med både kreativitet, glädje och återhämtning.

Jag satt och filosofisydde på en väska. Inget gör mig mer filosofisk än sömnad! Tanken svävar fritt när den tar avstamp i en avspänd och glad hjärna.

Jag har varit gräsligt okreativ länge nu. Jag saknar mitt skapande jag. Det måste bli bot och bättring här! Mer skapartid måste jag ge mig!!!

Basta!

Något jag inte skapat själv är dessa fina rosstrumpor som jag föll pladask för.

Sen har jag fått ärva ett par ingångna och därmed mjuka och sköna högklackade skor. Riktigt fina på min knotiga fot.

Imorse var världen vit. Eller iallfall genomskinligt vit. En frostig hinna klädde allt. Rejäl frostnatt har det varit. Årets första. Den kom ovanligt sent och tänk jag plockade in de mest bedårande luktärtor så sent som igår!

NU är sommaren och sensommaren definitivt förbi. Nu nalkas mörker och kyla. Nu känns det ännu viktigare att huset ångar värme från färger, levande ljus, eld och människor.

Hu, det börjar bli många såna inlägg nu. Jag känner allt oftare att jag får spader. Fnatt. Psykbryt. Kollaps. Atombombsutbrott.

Jag låter de inte brisera, stänger det liksom inne och låter det pysa ut i små doser istället. Men det är väl därför det inte försvinner. Men inom mig känns det som att jag skulle behöva få lyfta en bil och kasta den till grannstaden eller springa till skogs och stå vid ett stup och bara skrika i timmar eller bara boxa på en boxarsäck tills jag faller utmattad ner i en svettig pöl. Det senare är väl det mest vettiga och förmodligen en riktigt bra medicin men hur gör man när man är en notorisk latmask?

Oj, är hon galen kanske en del nu tänker. Ni som aldrig svajar som jag alltid gjort. Efter många år som rumskompis med pms:en i min kropp har jag vant mig vid såna här känsloyttringar. Det är inget konstigt alls och jag är inte särskilt galen. Jag vet ju vad det är och jag släpper inte fram den där galenheten även om jag har en förbannad lust ibland.

Jag tror, om jag analyserar det hela lite, att det är en blandning av att jag är mamma till fyra barn som alla är i eller på väg in i tonåren. Samtidigt som jag är i eller på väg in i klimakteriet. Sen beror det på några olösta dilemman som jag just nu brottas med i mitt inre och på det bara en ren och skär röra. Tokröra i huset helt enkelt. Allt det sammantaget gör att det pyser över ibland. När jag för hundrade gången försöker få upp tonåringen ur sängen för att han inte ska vara för pigg ikväll eftersom det är skola imorgon och han ändå bara somnar om som om klockan vore sex på morgonen, eller när Mannen frågar vad vi ska äta som om det bara vore mitt ansvar, eller när dotterns älsklingsjeans inte är tvättade och alla klagomål framförs till mig samtidigt som jag försöker skapa något kreativt i min syhörna och står och stryker sömmar med huvudet böjt under snedtaket och sen ska klippa till ett tyg rakt och så har jag inte tillräckligt utrymme på den där svajiga strykbrädan.

DÅ kommer den där explosionskänslan.

Gaaaaaaah!!!!

Åt helvete med det kreativa. Åt helvete med middagen. Åt helvete med tvätten. Åt helvete med väckningar. Åt helvete med problemlösningarna.

Helst vill jag hämta en stor monsterdammsugare och bara suga in allt som klagar, allt som dammar, allt som är fult, allt som är surt, allt som är tjatigt, allt som är irriterande, eller ja ALLT. Bara bort med allt. Nollställa och så börja från noll.

Eller jag kan nog stanna i det där nollet ett tag. Gud så skönt!

Ja, jisses. Alla som inte har dessa känslor nånsin tolkar nog in en hel del i detta inlägg.

Till er som har full koll och ordning på era liv kan jag bara säga; ta´t lugnt. Det här är bara en slags pysventil. Så fort jag skrivit det här mår jag bättre. Jag har då öst ur mig och får nästan samma känsla som om jag stått vid det där stupet och vrålat. Det här gör gott för mig.

Istället för att döva mig med alkohol eller mediciner som en del gör, eller bli en ordningsmänniska som lever efter fasta rutiner, måste jag få såna här små bryt ibland för att liksom kunna gå vidare. Det är ingen fara med mig.

Jag vill egentligen bara dela med mig av den här känslan för att jag tycker att den hör till bilden. Om jag bara visar bilder på våra myskvällar och vårt färgglada hem och allt gulligull kanske det bara blir knäckande för en del att se och läsa. Där är hon som har både hus och barn och man och husdjur och  kreativitet och ett färgtokigt hem och hon verkar såååå lycklig och här sitter jag och har inget av det och fyfan vad livet är orättvist. Såna tankar vill jag inte skapa. Jag vill gärna förmedla den glädje jag för mesta delen känner, all kreativitet och inspiration jag oftast bär på, men den sanna bilden är faktiskt sån att jag ibland drabbas av såna här övermättnadskänslor. Jag står inte ut en sekund till! Sen går sekunden och jag står ut! Jag till och med trivs.

Konstigt kanske för en del som tror på lyckomyten som finns lite varstans. Jag tror att vi ska passa oss för att sträva efter att vara lyckliga hela tiden. Livet är inte så. Vi har känslor av alla de slag och de enda man tydligen ska visa och vara stolt över är lyckan. Men alla som är lyckliga tror jag också känner olycka, lessenhet, dysterhet, deppighet, ilska, irritation, leda, avund och alla de känslor vi faktiskt begåvats med. Släpp fram de också. Låt de svepa över och förbi. Kan jag på något sätt hjälpa till att normalisera dessa känslor så är jag så glad för det.

Tänk, tack vare det här lilla psykbrytet mår jag bättre nu. Redo att kavla upp ärmarna. Ta dusten med sjusovaren, röja och städa en stund, säga åt Mannen att han faktiskt någon gång måste fatta att maten är även hans ansvar, även om jag förstås tar de flesta middagarna eftersom jag ändå är hemma men kanske just därför behöver få koppla bort helt från ansvaret ibland.

Och vad konstigt! Nu känner jag mig glad och inte ett dugg irriterad längre! Tack bloggen! Ibland är det så härligt att bara få ha en ventil rakt ut i rymden! Tack alla ni läsare som faktiskt finns därute och läser mina rader. Det är riktigt riktigt fint att ha er därute.

Jag ska nu röja! Rensa i röran. Med eller utan feng shui. Men med massor av energi!

Efter att ha läst om det länge och ofta bestämde jag mig och så slutade jag använda shampoo för några veckor sen. Jag trodde att det skulle vara bra för mitt hår men att det skulle vara SÅ bra hade jag inte anat.

Jag har alltid haft torrt hår. Så torrt att jag helst inte tvättat det mer än en gång i veckan. Att tvätta håret har alltid varit förknippat med besvär. Mitt hår har aldrig sett bra ut efter hårtvätt. Först in på tredje fjärde dagen har balansen återställts och håret börjat samarbeta och se ut som jag velat.

De flesta jag känner tvättar håret samma dag de ska göra sig fina. Jag har alltid fått tänka annorlunda. Få se nu om jag ska på fest på lördag, hm då ska jag nog tvätta håret på tisdag eller onsdag…

Så slutade jag använda shampoo.

Nu har jag kört utan i många hårtvättar och jag är för första gången nöjd med mitt hår direkt efter tvätten. Nytvättat eller inte, det är precis som jag vill ha det hela tiden. Det är blankare, följsammare, mjukare, mindre statiskt och framför allt inte torrt längre. Det blir inte alls fett på samma sätt som förut heller. Fast nu vill jag ju tvätta håret oftare eftersom det inte är förknippat med något besvär längre.

Det är så härligt!

Förut hade jag lite klåda i hårbotten men det är också borta nu.

Förut blev mitt självlockiga hår endast risigt. Ett fåtal gånger har jag varit helt nöjd med lockarna och det har alltid varit om somrarna när jag badat i havet och inte tvättat håret på annat sätt. Efter en veckas havsbad och självtorkning har jag alltid sett skitbra ut i håret. Stora mjuka lockar istället för det spretiga ris som annars måste stylas med diverse produkter för att över huvud taget se hyfsat ut.

Nu använder jag inga stylingprodukter. Det enda jag använder är balsam. Efter att jag stått under duschen och masserat hårbotten några minuter tillsätter jag balsam som får verka någon minut. Sen sköljer jag ur det och så är det klart.

Jag har provat att skölja med äppelcidervinäger som metoden förespråkar och det kändes visserligen skönt men jag tyckte inte om doften. Jag kände mig ofräsch när jag stank vinäger. Så jag kör utan. Kanske måste jag testa igen.

Mitt hår har alltid varit frizzigt med tusen strån spretande åt alla håll och visserligen är det inte helt platt nu heller men jag känner mig aldrig särskilt frizzig ändå. Det är som att stråna smälter in mer i håret även om de kanske spretar lite.

Jag är helt såld på metoden och ville bara berätta det. Har man torrt och lockigt hår och känner sig missnöjd är det definitivt värt att prova.

Jag känner mig lika ren i håret som förr. Första veckorna kändes det lite fett efter tvätten men den känslan har helt försvunnit nu.

Jag är mycket nöjd. Jag önskar att jag testat detta mycket tidigare. Då hade jag varit mer nöjd än jag varit. Nu har jag varit väldigt nöjd med mitt hår dagarna innan hårtvätt men väldigt missnöjd dagarna efter.

Nu är jag nöjd hela tiden!

Jag har som sagt bara kört utan shampoo i några veckor. Typ tjugo tvättar eller nåt. Jag tror resultatet kommer att bli ännu bättre ju längre man skonat håret från alla onödiga kemikalier.

Vill du läsa om metoden kan du googla nopoo. Det gjorde jag och hittade en informativ sida. Här.

Ni är många som frågat så nu ska jag försöka förklara hur jag blandar till en kulör av min kära linoljefärg.

Färgpryttlarna står jämt framme här. När jag ska blanda en kulör utgår jag från vit linoljefärg.

Igår blandade jag rosa.

Jag använde cinnoberrött torrpigment, några teskedar. Sen blandade jag i lite kokt linolja.

Rör om tills pulvret är helt löst.

Häll över blandningen i en burk med vit färg.

Jag hade redan en ljusrosa färg i burken som jag vill förstärka något. I burken ska det vara den mängd du behöver ungefär. Linoljefärg är drygt. Några deciliter räcker långt.

Rör om. Blanda. Rör rör rör.

Så här blev färgen. Jag har målat tvättbänken i badrummet med den. Den syns nästan aldrig för där ligger alltid högar med tvätt. Men det är klart vi ska ha en rosa tvättbänk!

Pottstereoskåpet fick sig också en strykning.

På luckan satte jag en tapet med korsstygn.

Bättre än före definitivt!

När jag hade tapetlimmet framme började det klia i tapetnerven. Ni som följt mig ett längre tag vet säkert att jag ett tag led av svår tapetseringsklåda. Jag var bara tvungen att dekorera allt möjligt med tapeter. Det blev nästan ett beroende som jag fick tvinga mig att sluta med för att spara några tomma ytor i huset. Men ni vet kanske hur det är att fresta en före detta beroende. Frestas man så trillar man kanske tillbaka lite. Det blev att jag tapetserade sidan av skåpstommen med korsstygnstapeten i blått.

Det blev fint!

Ska sanningen fram och det ska den ju alltid började jag med en fågeltapet.

Det gillade jag också. Det blev glatt och fint, men det är något med hur fåglarna är tecknade som stör mitt känsliga estetiska sinne så jag kände direkt att de där fåglarna kommer jag snart att irritera mig på om jag ska se dem varje dag. De är helt enkelt inte tillräckligt bra gjorda i mina ögon. Jag kan inte säga vad det är, bara en känsla jag har.

Men jag är inte den som klarar av att bara slänga en fin tapetbit. Snabbt tog jag ner den och funderade ut ett alternativt ställe där den kunde få hänga.

Det blev på insidan i  badrumsskåpen där vi har tvättmedel och sånt. Då kan jag bli glad när jag ser dem lite snabbt bara och när jag tycker att de är lite fult ritade är det bara att stänga luckan. Men jämfört med den äckelfula badrumsvåtväggen är den där fågeltapeten wuuunderbar.

Så allting är relativt.

När jag sa att jag tapetserade lite väl mycket ett tag kom jag plötsligt ihåg det här: 

mms://qstream-wm.qbrick.com/01829/norrbotten/bensbynWEBBTV_768K.wmv

(Klipp ut och klistra in länken för det går inte att länka på vanligt sätt)

På filmen pratar jag just om mitt kanske för myckna tapetserande. Det är jag och vårt hus på lokalteve för två år sen. Det ser rätt så annorlunda ut i vardagsrummet!

Jag tog kameran och gick runt och fotade. Allt är från nu ikväll.

Dagens outfit är auberginefärgad  empireskuren favoritklänning från Indiska, nyfyndad arméjacka, torgvantar i ull och bomullsmössa, allt från H&M dit jag följde sonen idag som köpte nya chinos.

Jag blir bara mer och mer nöjd med den gröna kulören. Listerna är inte målade ännu, nej.

Nu är vi uppe vid min syvrå. Där har jag blommat ut fullständigt. Det här är jag. More is more personifierad.

Jag huserar i Mollys rum och det här är hennes sida.

Dörren delar vi på.

Här sitter hon vid sitt datorbord.

Ni vet väl att de liggande bilderna blir mycket större om ni klickar på plustecknet. De stående förändras inte i storlek.

That´s all folks! Sweet dreams!