Persiljas Hus

Arkiv för januari, 2011

Dille på lila.

Jag har fått dille på lila.

Egentligen handlar det om att det blev kvar en del färg när jag blandade och jag vill använda upp den eftersom jag gillar nyansen så mycket. Så nu målar jag lite här och lite var.

En grej jag målat är mitt lilla grå skåp. Det har varit ljusgrått ända sen det flyttade in här för över tio år sen. Eller inte här, utan i en lägenhet i Kiruna. Sen har det hängt med på alla flyttar.

Jag har alltid tyckt om det trots att det är lite…grått.

Fast grått har nog varit mitt alternativ till vitt. Jag har alltid varit förtjust i grått.

Men NU är det inte grått längre. Jag tycker grått och lila passar ypperligt ihop och är jättenöjd. Möjligtvis får prickarna ett tredje varv för att framträda lite bättre.

Jag börjar bli som Carl Larsson. Allt ska jag sätta penseln på. Där upphör alla likheter. Mitt amatökludd går ju inte att jämföra, men känslan av att vilja dekorera och sätta personlig prägel delar jag med CL och hans Karin.

639 Kommentarer   Permalänk

Potatis i plural!

Igår när jag lagat middag ställde jag mig i hallen och vrålade DINNER IS SERVED BIIITCHES!!!!

Se filmen så fattar ni.

De här filmerna går varma hos oss just nu.

SE FILMEN NU BITCHES!!!!!

55 Kommentarer   Permalänk

Det här funderar jag nästan jämt på.

Vissa saker är alltid aktuella. Jag grubblar jämt och ständigt på det här med varför feminism har blivit ett sånt skällsord. Sanna Lundell upplever samma sak.

Varje gång någon skriver om sina feministiska tankar kommer det horder av män som har googlat ordet feminism och dyker ner som en asätarfågel och skriver okvedsord. Ofta utan att läsa texten verkar det som. Det är faktiskt riktigt fascinerande. Samtidigt tycker jag det är otäckt och rätt så ointressant så därför använder jag aldrig ordet feminism i rubriken på mina blogginlägg. Det håller de här obehagliga orden borta. Läs kommentarerna till Sannas krönika också, bara för att få en bild av hur hätskt det är.

Vågar man säga högt att man är feminist åker man på verbal misshandel. Det är en simpel taktik från dessa motståndare. Det blir så genomtydligt att de som kommenterar bara har en sak i tanken och det är att kväsa alla som vågar stå för att de är feminister. Jag fattar inte hur det är möjligt att motståndet är så stort. Jag fattar faktiskt inte! Varför blir det så många upprörda?

Det här är dock ett fenomen som är som det är. Lite sorgligt, löjligt och ganska ointressant.

Det som är mer sorgligt är dock den utbredda uppfattningen i samhället att feminism är nåt obskyrt och dumt som bara en viss typ av kvinnor ansluter sig till.

Bland vanliga människor, som aldrig kommenterar ilsket och hatiskt på framgooglade feministbekännelser, finns det ett konstigt subtilt motstånd. Ett slags passivt avståndstagande.

Det är mycket mer dämpande att stöta på människor som nedvärderar feministiska åsikter på ett subtilt sätt. De tystnar. De suckar. De börjar prata om annat. De kan på sin höjd säga nåt kort och hånfullt att feminismen är överskattad och pratar sen inte mer om saken. Så jävla effektivt! Man får lust att skrika och slåss och sjunka lika lågt som de kommenterande feministmotståndarna på Sannas blogg men man blir bara matt och tyst.

Otaliga gånger har jag hört kvinnor som jag tycker är vettiga annars säga saker lite skämtsamt som Man är ju ingen jobbig feminist hehehe.

Är man en ”jobbig feminist” får man ingen respekt. Inga killkompisar. Inga bra jobb. Man blir en ensam outsider som bara kan finna ett liv i marginalen bland andra ”jobbiga feminister”. Är det lite så man tänker? Man måste vara streetsmart. Den som säger sina femnistiska åsikter högt är bara pinsamma och inte smarta. Är det så man tänker? Jag vet inte. Jag fattar inte.

Alla som har en position i samhället svarar självklart ja på frågan om de är feminister. Män som kvinnor. Något annat är oacceptabelt. Vill man vara med är det totalt politiskt inkorrekt att säga att man inte är feminist.

ÄNDÅ vill ingen bli förknippad med att vara en aktiv feminist?

Jag fattar liksom inte grejen.

Okej, jag fattar att ordet har blivit nedsmutsat. Inte av arga, fundamentalistiska feminister som en del vill göra gällande utan av den arga bottenlåga mobben som hatar allt som har med feminism att göra. De har smutskastat och skitat ner hela begreppet.

Feminism är samma sak som subba skriver Sanna och det är huvudet på spiken. Så har det blivit.

Men jag fattar ÄNDÅ inte grejen.

Än sen att några försöker skita ner ordet. Än sen att feminism är detsamma som subba.

Ordet står ju för något oerhört viktigt. Hur kan man vara kvinna och inte feminist??? DET är mer svårt att fatta.

Jag är feminist och jag är stolt över det. Jag är stolt över alla kvinnor som vågar stå för att de är det och inte låter sig tystas av obehaget att bli likställd med en subba. Än sen liksom!

Jag tycker att alla kvinnor i första hand borde ta sig en funderare varför de inte vill bli förknippade eller betraktade som en feminist.

Varför är det så hemskt?

Hotar det vår kvinnlighet?

Stöter vi oss med vår omgivning?

Vad lägger ni för värderingar i ordet feminist?

Är du feminist men talar inte högt om det?

Har du funderat på varför?

Det vore väldigt intressant att höra lite tankar kring detta!

Jag är övertygad feminist trots att jag till ytan kanske inte alls betraktas som en sådan. Det finns en så konstig mall kring ordet feminist.

Kanske ser den ut så här:

Manshatare?

Hennafärgat kortklippt hår?

Bh-lös?

Klänningsfri?

Lesbisk?

Håriga ben?

Orakade armhålor?

Bitsk?

Högdragen?

Okvinnlig?

Ful?

Intellektuell?

Arg?

Tråkig?

Humorbefriad?

Det finns på nåt sätt en färdig bild av en feminist. En schablon. En nidbild.

Lyft bort den där påhittade schablonen! Skrapa bort smusten från ordet och putsa bokstäverna så att de glänser.

Ta fram ordet rätta betydelse.

Enligt ordlistan är betydelsen denna:

Feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen. 

Hur kan man INTE vara feminist och kvinna???

1 Kommentar   Permalänk

Alice i underlandet.

Senaste tillskottet i det persiljanska huset är denna Alice i underlandetlampa. Mannens mamma är i rensartagen och när hon grävde fram denna enorma lampa ur skrymslena i kattvinden såg jag direkt att det kunde vara något för vårt hus.

Alldeles vansinnigt galet stor och överdimensionerad. Dallas i kvadrat liksom. Den är också från Dallasepoken det vill säga tidigt 80-tal när allt skulle vara stort och svulstigt.

Jag var bara tvungen att släpa hem den för att testa den i vårt hus.

I vardagsrummet rymdes den inte. Jag provade vid matplatsen också, för det tycker jag hade varit kul och oväntat att hitta en typisk skinnsoffsgruppslampa vid en gammal kökssoffa och i köksmiljö, men den tog för stor plats. Först efter att ha möblerat om ordentiligt i Mollys rum hittade den sin plats. Mot hennes turkosa väggar blev den gröna nyansen särdeles vacker. Och hon älskar Alice i underlandetkänslan den ger.

Uppe i 14-åringens ceriserosa rum kan den också tänkas göra sig fint. Säkerligen kommer den att göra en tur dit också. Den är lite grann som en julgran kan jag tro. I början är det nyhetens behag och man tycker den är underbar. Sen efter en tid känns den mest irriterande stor och i vägen. Den kräver minst en egen kvadratmeter i golvyta. Inget för compact living.

Tänk denna lampa i en lägenhet i en industrilokal. Med massor av space och lite rå betongmiljö. DÄR skulle den göra sig allra bäst.

Jag gillar den i allafall och det känns som en rätt oväntad pryl i ett barnrum. Men helt perfekt!

Jag gjorde den lite 2011 med de turkosa blommorna.

Den ger mig precis det rätta pirret!

Och sen är den bra att gömma sig under också!

Himla bra när någon ropar Molly! Städa rummet!

794 Kommentarer   Permalänk

Lila verkar vara min färg.

Oj så nöjd jag är med det lila! Totalt nöjd. All tvekan är borta. Det är sååå rätt och min mage, mitt öga, ja hela jag är nöjd. Det är på nåt sätt färgen som binder ihop alla andra.

Ni som gillar vitt kanske tycker att jag är alldeles galen nu, men så känns det. Det lila är inte ytterligare en färg, det är färgen som binder ihop.

När man använder mycket färg och, som jag tycker om många färger och helst blandat, får man ändå en känsla för vilka färger som funkar ihop. Alltså enligt mig. Det är många som tolkar min färgglädje som totalt okontrollerad och kanske rentav kaosartad, men det är fel. Jag har en väldans smal flaskhals som färgerna ska passera. Jag ratar så många nyanser så ni anar inte. Jag känner direkt om jag gillar en färg eller inte. Sen kan det ta längre tid att få färgerna att trivas ihop. Det är därför det kan bli lite justeringar innan jag är nöjd.

Nu börjar jag känna mig nöjd med lilla hallkorridoren.Nu är den harmonisk i mina ögon. Trots att där vimlar av nyanser…

Det ska bli kul när jag fått klart vardagsrummet också. När det nu blir. Jag har ju inte ens börjat. Inte ens tänkt börja. Det är ett sånt stort projekt att tömma rummet.

Men tänk när alla golv och väggar är i precis de rätta färgerna. Det ska bli spännande.

Tänk vad många som målar allt i vitt. Kritvitt från rum till rum. Det förändrar husets karaktär att tillföra färg. Vitt skulle definitivt förstora och ljusa upp huset, det hade onekligen varit intressant att se effekten. Men jag VET av erfarenhet att vi inte trivs i vita miljöer.

Jag har fria händer i vårt hus, bara jag inte målar vitt.

Mannen och även barnen protesterar endast då jag målar vitt.

Lila är verkligen min färg. Jag känner att den färgen och jag är allra bästa vänner.

Jag googlade och hittade en del om färger och en mening fastnade: Människor som älskar lila är ofta konstnärliga, inspirerande och artistiska. Det köper vi!

Det fanns andra meningar också som: färgen lila bärs ofta av folk med mental störning men den meningen skiter vi i. 

På många ställen stod det att lila är en andlig och lugnande färg och det tycker jag känns. Så påverkar den mig iallafall. Jag tycker om lila som är lite som blåbär och mjölk. Den är varm och mild.

Jag har målat lite annat lila också av färgen som blev över. Men det får jag visa en annan dag.

Imorgon har jag inga måsten förrän klockan 12. Det betyder SOVMORGON! Jippi!!!

På övervåningen pågår just nu LAN. En massa 14-åringar och datorer och spelkontroller samsas på övervåningen. Deras plan är att vara uppe hela natten, men det är ovanligt tyst däruppe. Jag tror att de kroknat redan.

Jag känner definitivt att jag kroknar just precis NU.

1 014 Kommentarer   Permalänk

Persilja bakar. Uncut.

Se filmen med Leila, Ernst eller något annat teveproffs i huvudet och filmen blir knasrolig. Jag filmade mest för att se hur jag gjorde när jag bakade och det är fan i mig heeeelt omöjligt att se något recept. Mina gissningar är helt värdelösa. När jag säger några deciliter ser det ut som att jag häller en halv påse och lite salt ser ut att vara tokmycket salt. Jag har tittat på den ett par gånger och jag skrattar så jag gråter åt mig själv. Dottern också. Fast det är mest för att vi väntade oss nåt mer…proffsigt.  En son tycker den är pinsam Lägg inte ut den! 

Men jag lägger ut den.

Det flyger mjöl och jag liknar nog mest en parodi på en tevekock även om mitt försök är seriöst.

Varsågoda. Skratta gärna eller gråt. Eller bara gäspa och klicka vidare. Kanske, kanske någon enstaka blir bakinspirerad…!?

Varsågod. Persilja bakar. Enligt tagervadmanhaverprincipen.

Och brödet blev lättegott och INTE för salt. Tro´t eller ej.

Som vanligt måste man dubbelklicka för att se hela filmrutan.

722 Kommentarer   Permalänk

Förintelsens minnesdag.

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det är hemskt att det ska behövas en minnesdag egentligen! Fast det är bra att den finns så att man åtminstone en dag per år levandegör det ofattbart grymma som skedde under andra världskriget som många är på väg att glömma idag.

Det finns unga människor idag som inte vet vad förintelsen är. Snart finns det inga överlevande kvar som kan berätta om fasorna.

Det finns unga som aningslöst säger Jag har hört att det är påhittat.

Därför behövs det en minnesdag. Jag hoppas att ALLA skolor tar upp det här idag.

Jag har hört vuxna människor förringa händelserna i nazitysklands utrotningsläger genom att jämföra grymheten och dödstalen med alla andra liknande händelser, som utrotningen av intellektuella i Kambodja till exempel. Som att det ena gör det andra legitimt? Bara för att historien är fylld av grymma utrensningar ska vi inte prata om denna specifika? Jag förstår inte såna argument. ALLA folkmord är lika avskyvärda, men det gör ju inte att förintelsen ska tystas ned. Istället ska de andra plockas fram i ljuset.

Att hålla minnet av dem alla levande är ju vårt enda sätt att inte upprepa galenskaperna.

Det gäller att hålla detta hemska vid liv för att få nu levande och verksamma människor att förstå hur illa det kan gå. Vi är inte smartare eller mer upplysta än människorna som gjorde sig skyldiga till det här. Det gäller att inse att det kunde ha hänt idag. Det kan hända imorgon.

Vi måste vara på vår vakt. Främlingsfientligheten får inte växa sig för stor.

Vi enskilda människor kan göra en insats genom att inte vara så fördomsfulla och främlingsfientliga hemma i vår egen familj. Höj nivån! Tillåt inte ordval som svartskalle, bonnläpp, stockholmsjävel, hora, ginger eller vilka som helst nedsättande ord om andra. Vi måste höja nivån lite, och hemmet är ju det första stället som vi kan sanera på ett enkelt sätt. Accepterar vi sådant språkbruk av våra barn, eller ännu värre använder de orden själva är det ju samma sak som att säga att det är okej att förtrycka. Orden är makt. Glöm aldrig det. Allting börjar med ord!

Varje människa bör tänka på sig själv och sina fördomar och värderingar och försöka höja sig ett snäpp. Granska sina beteenden kritiskt och försöka bättra sig själv. Ett lätt steg att ta. Ett nödvändigt steg!

Är jag naiv om jag tror att alla innerst inne är goda? Att alla fördomar och värderingar är felaktig inlärning…eller rentav bara en slarvig inställning?

Antagligen är det naivt. Men jag tror det stämmer på många av oss.

Smygrasism finns lite varstans. Skärskåda dig själv och finn fördomar. Om inte mot de klassiska objekten så mot något annat. Fördomar har vi alla mer eller mindre. Fördomar är enbart okunskap och de begränsar våra liv.

På samma självklara sätt som att vi ska borsta tänderna morgon och kväll borde vi skärskåda våra fördomar och missuppfattningar och rena våra nedsmutsade tankegångar.

Borsta bort misstro, avund, misstänksamhet, intolerans och rädsla för oliktänkande.

Jag vet. Jag är en obotlig drömmare. Men ibland känns världen så ofattbart korkad.

Idag minns vi förintelsens fasor. Vi ska aldrig glömma!

Folkmord genom tiderna finns inom alla falanger.  Oavsett politisk inriktning, religiös åskådning. Det gäller att inse att det kan hända igen.

7 912 Kommentarer   Permalänk

Skatebänk.

Skatebänk.

Så trist och tråkigt det blir när inte kommentatorsfunktionen funkar! Jag märker hur beroende jag blivit av responsen. Det är det som gör bloggandet meningsfullt, era alltid lika fina ord blir veden i min brasa, smöret på min macka, kudden i mitt örngott, kakan i min kakburk, mjölken i mitt te, ja ni fattar, helt enkelt det där lilla extra som gör det så mycket härligare och bättre!

TACK!

En av mina läsare, Helen, skickar ofta finfina bilder till mig. Alltid bilder som är mittiprick på min smak. Idag till exempel fick jag de här bilderna.

Skatebänken skulle vi kunna göra här hemma eller i skatehallen. Avbrutna brädor finns det alltid gott om och de blir alltid så vackra av nötningen så att det är synd att inte använda dem.

Skateinspirerat är detta kakel. Så läckert!

Det här inlägget gör jag mest med avsikten att kolla om kommentatorsfunktionen funkar. Blir det samma fel nu vet jag att det är nåt fel.

Tack ni som mejlat och påpekat felet!

4 678 Kommentarer   Permalänk

Blommor på väg.

Jag målar och målar. Eftersom jag använder linoljefärg kan jag måla och torka bort om jag inte blir nöjd eftersom linoljan torkar så extremt sakta. Mycket bra för mig som målar utan att ha en plan.

Jag målar mer så att jag tar penseln och frikopplar mig själv och låter handen gå på autofokus till min kreativa del av hjärnan.

Hahaha! Snacka om att omskriva saker!

Jag målar helt enkelt på måfå. Jag målar utan att veta exakt hur jag ska måla och provar mig fram. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Första målningsvarvet blev konturerna på tok för skarpa och det blev inte snyggt. Nu är konturerna bra i tjocklek men på nåt sätt är blommorna lite för diffusa ännu. Fast jag gillar det. Det är fint när det inte är så skarpa kontraster.

Det ser mer ut som en blekt sängkammartapet fast inte så naturistisk utan mer grafisk i sin form.

Det är inte klart. Tror jag. Jag kommer nog att peta i det mer och mer. Kanske införa en till färg. Jag vet inte ännu. Jag håller på tills jag är nöjd. Men det är frustrerande att vänta mellan torkningarna. Och samtidigt himla bra. Då hinner jag se det med vardagsögon. Funkar det. Gillar jag det jag ser?

Sånt ser man liksom inte med de kritiska målarglasögonen på. Då ser man bara skavanker och fel.

Sånt som vardagsögat inte ser. Vardagsögat ser helheten. Uppfattningen. Hur uppfattar mitt vardagsöga blommorna?

Kameran uppfattar inte alls det vardagsögonen ser. Det är stört omöjligt att fånga rätt nyans och rätt uppfattning. Jag är inte fotograf nog att fixa det!

Ni som gissade blommor hade alltså rätt. Fast ”vackra rosor” som någon trodde kanske var att ha för höga förväntningar. Det hade jag gärna målat. Men min kapacitet räckte inte dit. Det blev rosa hitttepåblommor. Typ penséer.

Vilket är gott nog.

Jag tror att jag på något sätt, helt utan att planera det, hamnat någonstans i närheten av mina drömmars tapet.

Mitt undermedvetna tog rodret.

Visst hade jag kunnat göra det lätt för mig och göra en schablon, men jag gillar lite känslan av att det är helt handmålat. Att avstånden inte är perfekta och att ingen blomma är den andra lik. Det är mer jag. Slumpen och jag är såna kompisar. Jag gillar slumpmässiga förhållanden.

3 031 Kommentarer   Permalänk

Vilket hus!

Jag fick ett mejl för någon vecka sen av min vän Ellen, hon med guldskorna i taket ni vet, och det i övrigt fantastiska huset som jag visade bilder från för nån tid sen. Hon tipsade om ett härligt hus som hon läst om i en norsk tidning. Nu i fredags var det en artikel om det huset i DN.

Det är så coolt!

Det finns i Åbo i Finland. Det stärker min (positiva) fördom om finska hus. Det är något extra med de finska hemmen har jag alltid tänkt. Finsk inredning är lite rå och cool. Lite rysk karghet. Lite mer tjärtabletter istället för geléhjärtan. Jag diggar den av mig utsedda unika finska stilen.

Jag bara älskar detta hem!

Lamporna i taket är en idé jag hade velat komma på själv. Jag har snuddat vid tanken varje gång jag varit in på en lampaffär inser jag nu. Många lampor tillsammans ger en skön effekt. Såååå coolt.

Jag gillar också att hammocken står inomhus. Det är ju så självklart! Varför bara njuta på sommaren?

Huset är lövformat och HÄR kan du läsa hela artikeln. Bilderna har jag lånat från DN och Aftenposten.

24 Kommentarer   Permalänk