Jag lever med en man, fyra barn, en hund, två undulater och trehundrafyrtiosju dammråttor i ett gammalt hus inrett med loppisfynd, massor av färger, för många lampor och än så länge för lite mönstrade tapeter.
Jag kan aldrig motstå böcker och tapeter och möblerar om nästan varje gång jag städar. Jag driver eget företag som inredningskonsult och hantverkare och bor långt upp i norr i den finfina kuststaden Luleå. Min hjärna bubblar ständigt över av idéer som jag inte alltid hinner förverkliga. Vill lära mig virka, dreja och svetsa och drömmer i hemlighet om att jobba som scenograf.
Har ni läst om labradoren som rymde från dagmatte och tog tunnelbanan och hoppade av vid rätt station?
Hundar är kloka djur, det har jag vetat länge, och det är alltid lika kul när det gör nåt som bevisar det. 
Bild lånad från DN. Läs hela historien här.
Nu håller vi på att spela in andra programmet i Budgetfixat. Idag har vi varit i vår grannstad Boden och hälsat på världens sötaste lille Ralf som ska få sitt rum fixat. Han är bara 7 månader och kommer nog att bli min allra nöjdaste kund!
Här kan du läsa mera.
Igår stormade det i Luleå med omnejd. Det var kastvindar som lyfte soptunnorna och dansade med dem innan de släppte ned dem för vila. Båtar sjönk, träd ramlade. På vägen till vår by föll tallarna som bowlingkäglor. Det berodde nog mest på att det nyss byggts en ny fin cykelbana längs vägen och att det då grävts av en massa långa starka tallrötter. Nu när stormen kom orkade inte tallarna klamra sig fast med sina avhuggna tår. Rakt över vägen och ledningarna föll de stackars träden. Som följd blev det förstås strömavbrott. Jag som satt och sydde blev alldeles ställd men tänkte jamen då passar jag på att göra något annat som behövs. Hm, svara på mejl…oj då behövs det ström. Jamen dammsuga kan jag göra! Nähä, det gick inte heller. Sätta på en tvättmaskin var tämligen lönlöst och inte kunde jag skriva ett blogginlägg heller. Shit jag kunde inte ens koka mig en kopp te och njuta av det ofrivilliga avbrottet. Nä, jag är helt enkelt alldeles för strömberoende!
I över två timmar höll det nyttigt upplysande strömavbrottet i sig och till slut bestämde jag mig för att åka och handla. Då slank jag in på Röda Korsets Kupan som ligger vägg i vägg med mataffären.
Eftersom jag anade att strömavbrottet skulle hålla i sig vilket det oftast gör i byarna (lägsta prioritet hos energibolaget) strosade jag i sakta mak genom butiken. Tog tid på mig och kikade i varje liten låda och varje litet hörn. Jag provade till och med kläder, något jag sällan brukar ta mig tid till. Detta långsamma shoppande resulterade i en hel hög med fynd. 
Jag drabbades av tröstshoppande! Men trots den enorma mängden bra att ha prylar blev det inte mer än en liten lätt vindpust i börsen. Knappt något läckte ut. Så mitt samvete mår inte allt för dåligt. Varken miljösamvetet eller familjeekonomisamvetet. Däremot kan man ju undra om hussamvetet mår så bra. För här behövs ju verkligen inte en endaste pryl till.
Har ni också såna här diskussioner med er själva så fort ni köper något? Det ska alltid rättfärdigas och granskas in absurdum. Fast det kanske är bra. Samvetet håller mig på mattan. För där inne, djupt instängt bor nog en förfärligt slösig hollywoodfru som bara vill shoppa loss. Men jag håller henne hårt bunden med samvete, stränga ekonomiska ramar och miljötänk.
Inför denna stränga granskningsnämnd måste jag nu rättfärdiga varje inköp. Så här kommer en redovisning av nyttan.
Jag köpte två fina saxar av slipbart stål samt en brödkniv i mindre format. Brödkniven vi har skär snett och orsakar ofta skärskador och inte minst kaskader av fula ord och saxarna kändes som ett smart miljöval eftersom de kan slipas av min eminenta pappa som är så bra på att slipa saker. Då behöver jag aldrig mer släpa hem billiga saxar i trepack som blir slöa inom några månader.
Detta fina broderade brickband kommer att komma till god avvändning. Jag såg det och fick en strålande idé på användningsområde. Jag ska visa snart! Sen var det ju fantastiskt snyggt också, eller hur!!!
Ramarna ska användas i ett kommande projekt. Det var jag på jakt efter och fann dem till det ytterst humana priset av 2 kronor styck. I love secondhand!
Elefanten är till ren lyst. Totalt onödig. Jag erkänner. Men ni menar väl inte att jag ska lämna en stackars ensam elefant kvar i butiken när den så tydligt vädjar till mig att få följa med hem? Nu bor den med de andra elefanterna i huset och bara myser av lycka. Så det var en ren humanitär elefantär handling!
Med tyger är det så att om man mest syr av återanvända tyger så kan man inte vänta tills man ska sy och då ge sig ut på jakt efter ett passande tyg. Det funkar inte så. Istället slår man till när man ser ett snyggt tyg och så bestämmer man vad man ska sy efter tyget istället. Det blir liksom omvänt tänk. Alltså köper jag alltid tyg som jag gillar. Jag är kräsen så det blir inte så mycket ändå.
Det här låter kanske konstigt men för oss är det billigare att köpa böcker än att låna på biblioteket. Vi är HOPPLÖSA på att lämna igen i tid och här i stan ska de ha typ nio kronor per bok och dag som de är försenade. Eftersom vi är ett gäng av en art som kallas bokslukare här i familjen kombinerat med en defekt i form av borttappad minnesgen, så blir det många kronor i förseningsavgifter. Vi kanske lånar 20 böcker varje gång och så blir de minst en vecka sen. 20x7x 9=alldeles på tok för mycket pengar. Vi har därför slutat att låna böcker och så köper vi alla böcker istället. Ibland nytt men många gånger begagnat. Igår hittade jag ett gäng fina till bokslukardottern. 
Nä, vi behöver egentligen inga galgar eftersom vi knappt har några garderober utan får vika det mesta och stuva undan i lådor och skåp, men när Rödakorspersonalen går runt med en kartong och stoppar den under näsan på folk och frågar om vi vill ha gratis galgar och jag ser dessa fina, ja då är jag inte mer än en människa utan karaktär så jag norpar till mig dessa fina utan en tanke på alla de galgar vi redan har.
En supefint arbetad grå blus med volanger och mycket tyg och massor med plats för egna volanger (en del av er fattar nog precis vilka volanger jag menar) och så en klänning med fina tyger som jag nog syr om till en kortare tunika och ett förkläde i finaste blomyget kom jag också hemdragandes med. Den grå blusen tog jag på mig direkt och vi blev bästisar på en gång.
Nu har vi kommit till det som är totalt och hopplöst helt onyttigt. Inte en endaste funktion har den och inte fyller den något praktiskt behov heller. Den här lastade jag med mig med tvekan och inte så lite i ett shoppingrus, ni vet ett sånt där rus som man kan få om man överskridit ett visst hinder, när man redan har köpt så mycket att man inte längre orkar bjuda motstånd. (Någon som fattar vad jag menar?) Likväl var den attans snygg och precis så nött och tjusig som jag vill ha mina fynd. 
Den här lyktan ger mig härliga asscociationer om vindpinat hav, regn och storm och en fiskare med pipa, sydväst och orange regnrock. Under skymtar man en norsk ylletröja och fiskarstövelbyxor. Han kommer gående i mörkret med lyktan svajande i vindbyarna. Det luktar fisk och är nästan lite skrämmande. Allt det ser jag framför mig när jag tittar på lyktan så någonstans har den kanske sitt berättigande…?
Som om jag inte konsumerat tillräckligt fanns det ett stort paket framför dörren när jag kom hem. Den snälla lantbrevbäraren hade klivit ur bilen i stormen och kämpat sig fram till bron för att lämna paketet. Det kallar jag service!
I paketet fanns en ny vattenkokare. Den jag köpte i april fick en kortslutning och den trevliga webbutiken skickade en ny när de fick höra om det! Det kallar jag också bra service!!! Till min glädje hade färgen ändrats från korallrosa till vanlig rosa och det tyckte jag var mycket snyggare! 
En som blev iivrigt glad över paketet var Pommac. För i lådan fanns ett stort ark BUBBELPLAST. Här har ni hunden som är livrädd för vatten, men älskar när det smäller. Han är en konstig prick. Att smälla ballonger och bubbelplast är nog det roligaste han vet. Det är med skräckblandad förtjusning han spräcker plasten och varje gång hoppar han upp i luften av förskräckelse. 
Blir han riktigt exalterad skäller han ut plasten lite också. 
Nu håller det här långa inlägget på att ta slut.
Det gör det faktiskt precis NU.
Om någon av er som läser här bor i Luleå med omnejd så kan ni ansöka om att jag kommer till er och budgetfixar! Har du en toalett, en klädkammare, ett vardagsrum, ett kök, en hall, ett sovrum, ett arbetsrum, ett hobbyrum, ett lekrum, ett tonårsrum, en tvättstuga, ja vilket rum som helst som du behöver lite hjälp med så är det bara att mejla lite bilder och berätta lite om det rum du vill ha hjälp med. Sen måste du förstås våga vara med på teve. Så vad väntar du på? Kolla i slutet av programmet om hur och var du skickar ansökan.
Igår satt jag och såg första avsnittet av den dansksvenska serien Bron. Den verkar lovande. Älskar att huvudrollsinnehavaren har någon form av diagnos. Jag hoppas att man under seriens gång ska behandla karaktären med respekt och visa att även människor som inte är som alla andra har en given plats i vårt samhälle och att de kan vara duktiga på sina saker ändå. Jag hoppas till och med att man ska lära sig älska hennes karaktär och skapa en förståelse för hur en del människor är och vilka problem de stöter på. Det är ju faktiskt lite så att det inte är den med diagnosen som har problem utan alla runtomkring. Om alla förväntar sig att alla människor ska vara likadana och veta exakt hur man ska uppföra sig i alla lägen, ja då är det bäddat för konflikter, för så ser det inte ut. Det finns många som inte kan alla regler och normer utan att för den delen vara onda, dåliga eller ouppfostrade. En del kan helt enkelt inte ta in sociala koder på samma sätt som de flesta kan.
Tyvärr har jag redan läst alldeles för många elaka kommentarer om den ”störiga människan” i teveserien. Det gör mig ledsen. Jag upplevde henne inte alls störig. Bara annorlunda och det kändes faktiskt mest positivt och uppfriskande med en människa som inte var så anpassad och cool. Det är coolare att vara ocool tycker jag!
Åsså har jag äntligen vågat spika i min nymålade panel. Ja, ny och ny. Det var väl i vårvintras jag målade den? Så det har tagit sin lilla tid innan jag fick lust att göra spikhål. Men nu känns det som hemma igen, när alla familjebilder är på plats. Det var bra att ta ner dem ett tag. De känns som nya nu. En del ramade jag om med gamla tapeter som bakgrund. Det kommer mera. Långt i från alla är upphängda. Jag ska pytsa ut dem långsamt.
Hallen är vårt stökigaste rum. Där man enligt alla läror ska ha finast för att första intrycket ska bli bra. Nå, vi ger iallafall ett ärligt intryck, för kaoset som alltid blir i hallen fortsätter lydigt in i alla rum.
Men idag kan man inte tro att här bor en slarvig familj. I söndags hann jag organisera och städa hela utrymmet. Och det har hållit sig hela dagen idag också! Fantastiskt. Kanske har vi blivit ordningsmänniskor över natten? Tänk, plötsligt händer det bara!
När jag städade möblerade jag förstås om. Det behöver jag inte säga va? En (som alltid) ultimat möbleringslösning. For now. 
I den hurtsen har jag viktiga papper som hör till alla föreningar vi är aktiva i och så skolpapper och sånt. Vi lever ju i ett pappersamhälle fortfarande trots internets intåg. Om några år kanske vi får ett helt papperslöst samhälle. Fast det är betydligt bättre än för några år sen. 
Telefonen börjar ha antikvärde…
Den funkar alldeles utmärkt. Det är min allra första egna telefon från 80-talet. Den ingick när man skapade ett nytt abbonenmang. På den tiden fanns det bara telia. Det hade nog nyss blivit telia istället för televerket förresten. Jag valde förstås blått skal. Jag tror det fanns grönt, senapsgult, brunt och rött. Nu har den fått en egen telefonhylla också. Mitt senaste loppisfynd. 
Jag vet inte varför jag är så förtjust i rotting. Det verkar inte vara nåt material som andra vill ha för de möblerna kostar ofta ingenting. Jag älskar rotting. Jag känner mig som Karen Blixen i Mitt Afrika.
Det ska bli spännande att se om hallen fortsätter att vara i ordning resten av veckan…! Man ska aldrig ge upp hoppet om mirakel!
När vemodet lagt sig, efter sommarens avfärd, inser jag alltid hur mycket jag älskar hösten. Det finns nog inget dåligt med höst. Det är det bästa. Jag har alltid enormt mycket kreativitet i kroppen och en glöd som sällan är lika intensiv under andra årstider. Kanske är det en kombination av sol, vind och ledighet som gör att alla depåer är välfyllda. Både kroppsliga och själsliga förråd har fått påfyllning.
Det känns nytt och härligt att tända lampor och ljus. Man boar in sig och eldar och dricker te som aldrig någonsin smakar godare än på hösten. Lapptäcken och plädar åker fram och filmstunderna haglar tätt. Tjocksockar och stickade tröjor åker fram.
Det är nog så att hösten vinner.
Nä, jag måste slänga in ett nytt inlägg bara för att slippa se den där falukorven! Fina undulater är ett mycket bättre motiv! Nu har båda vågat sig till trädet, eller lampträdet.
Jag kikade in på omröstningen av Svergies charmigaste hem (det går inget bra alls) och blev lite småsorgsen då det i den beskrivningen står att vårt hus befolkas av en mamma, en pappa, fyra barn, en hund och tre fåglar. Nu är det inte så längre. Bara två fåglar.
Nå, de verkar glada och friska. Det är bra.
Jag gjorde ett sista försök att ragga nya röster genom att be en facebookvän be alla sina nästan 800 vänner rösta på mig. Jag såg framför mig ett mastodont uppsving men det resulterade i sju nya röster. Så kan det gå med storvulna planer. Den 28/9 är tävlingen slut. Jag vinner inte.
Visst hade det varit helt galet skoj med 30 000 att spendera på möbler eller liknande!!! Just det där att det skulle vara något till huset tyckte jag var kul. Annars hade ju 30 000 kronor i pengar förmodligen gått till alla de där hålen man har som måste fyllas. Tråkiga behov som måste gå före lyx.
Att det bara går att plocka ut som presentkort på någon inredningsrelaterad butik är härligt!
Jag glömmer inte när jag för många många år sen vann 10 000 kronor på en skraplott och så behövde vi verkligen nya vinterdäck. Det är inte många saker jag ångrar i mitt liv, men det där är en sån sak som gnager lite irriterande. Hur tusan kunde vi vara så förnuftiga att vi köpte vinterdäck!!!???
Om det blir någon nästa gång blir det IDEL LYX!
Men jag tror inte jag får någon mer chans till lottvinster. Visar man inte större tacksamhet till ödet än att köpa vinterdäck, då tycker nog ödet att det är roligare att slå ner hos någon mer fantasifull vinnare. 
Om 11-åringen skulle vinna på en lott blir det resor för hela slanten. Hon är en klok vinnare tycker jag! (Hör du det fru Fortuna!?)
Nu finns reportaget som var i lördagstidningen på nätet, samt några av bilderna. Det kan man se HÄR.
Och som för att förta all eventuell professionalism ska jag nu hålla mitt löfte och härmed presentera FALUKORVEN. Jag är inte den som är den. Har jag lovat falukorv så har jag. Håll till godo. Förlåt alla mjukisoverallstillverkare om jag nu förstör eran image.
Det där med mjukisoverall kanske inte alltid är så lyckat…?
Hejdå falukorven! Kom snart aldrig tillbaka!
Efter en heldag på basketarenan som hejande förälder kände jag behovet av nåt skapande. Så istället för att bänka mig i soffan tillsammans med övriga familjemedlemmar startade jag ett kreativt projekt istället. Ett av mina favoritprojekt, tapetsering. Den här gången blev det en 40-talsbyrå som fick den äran att bli uppiffad.
Den ska stå i hallen och rymma sjalar, sockor och strumpor. Sånt som ständigt flyter omkring annars. Att sortera alla familjemedlemmars strumpor och bära runt känns nog som ett av de meningslösaste uppdrag man kan hålla på med eftersom de används i rasande fart, hamnar i tvättkorgen lika fort och så om igen i en evig dans. Nä, svarta strumpor till så många som möjligt, gärna i enhetlig form och storlek och så inget arbete med att para ihop makar utan svart strumpa till svart strumpa och så ner i en och samma byrålåda lägligt placerad i hallen där alla passerar efter duschen. Sen kan ju då själva lådan få vara lite snygg! 
Jag har hållt mig till en viss färgskala. Tror jag. I min värld är det en färgskala här, i andras kanske det är många olika färger…?
Den passar bra med hurtsen till höger som jag tapetserade i våras. Min tanke är nog att samla ihop de olika förvaringsmöblerna med detta gemensama uttryck.
Elefanten kom till av att den grå tapeten var av så gammalt datum att trycket försvann när jag torkade bort överflödigt tapetlim som alltid tränger ut. Det var först på 60-talet som tapeterna började plastas in för att tåla avtorkning. 
Joråsåatt…så såg mitt lördagsnöje ut. Kunde inte bli bättre…
Precis vad jag behövde.
Förresten, nåt annat jag behövde, tillika ett sant nöje, har varit alla snälla underbara kommentarer som droppat in via bloggen, mejl och facebook. Tack alla för er generösa respons. Världen är god! Sanna mina ord!!!
