december – 2011 – Persiljas Hus
Persiljas Hus

Arkiv för december, 2011

Istället för att julstäda…

…kan man blogga om att städa så känns det kanske ändå som att man städat…?

Njae, ingen bra metod tror jag. Men jag kan iallafall visa vilken städning jag gjorde igår. Skulle jag skurat lika många kvadrat härhemma hade jag verkligen inte behövt ens fundera på att städa mer. Men här hemma är fortfarande ostädat. Tänk vad bra att vi har en dag i morgon också. Då ska det städas, handlas mat, lagas en massa mat och samtidigt ska man ta det lugnt ha uppesittarkväll och vara glad och längta och inte stressa…Hm. Joråsåatt.

Nåja, Jul blir det iallafall. Med eller utan dammråttor och fingeravtryck på speglar och hårstrån i tvättfatet…

Igår skurade jag och två andra mer än tusen kvadratmeter inför skejthallens nyöppnande efter ombyggnation. Byggdamm och betongdamm så vi var tvungna att byta skurvatten hundratals gånger. Det räckte att doppa moppen en gång så var vattnet mättat med damm. Men oj vad fint det blev och oj vad lätt det är att skura när det inte är en massa möbler och prylar i vägen!!!

Eftersom det bara fanns tre moppar och tre hinkar hade dottern legitimt ledigt. Hon låg uppe på en ramp och fotade. När jag nyss börjat moppa tänkte jag jisses det här kommer att ta tid, men sen kom jag in i en lunk och det gick som en dans. Bokstavligen tog vi oss en svängom då och då.

Pommac fick vara med och han kutade omkring och njöt av vidderna.När han inte saboterade min skurning förstås.

Sonen dansade också loss ibland. Det är som att moppning framkallar danslust.Pommac blev till slut less och låg mest och glodde.

Och när jag kom hem och laddade in bilderna i kameran förstod jag vad dottern hade så väldans roligt åt hela tiden. Jag hörde allt hennes fnissande!!!Hm. Det verkar som att hon har lite förbjudna drömmar…Hjääälp!!!

Nu ska jag gå och göra ett ryck så att inte allt arbete är kvar i morgon. Skura lite rentav…? Annars kanske jätten sprättar iväg mig!

1 495 Kommentarer   Permalänk

Min julklapp blir er julklapp.

Jag fick en tidig julklapp med mejlen i morse. Som jag har längtat efter att hela sommaren och hösten ha fått små ledtrådar här och där om hur inredandet framskridit. Idag har jag målat röda väggar, nu har vi målat blått golv, idag blev det knallgrönt. Såna små hintar har det kommit och jag har svarat Skicka bilder skicka bilder skicka bilder! Jag kan inte leva en sekund till i denna nyfikenhet.

Och så kommer det som en tidig julklapp! Vilken lycka! Jag har dansat lyckodans här på golvet i morse, så glad blev jag. Nu hoppas jag att ni blir lika glada och lyckliga över att översköljas av denna färgglädje. Varsågoda, världens gladaste finaste konstnärligaste hem; Ellens.

Föräldrasovrummet, urmysigt!

Ett härligt barnrum.

Ett annat lika härligt barnrum.

Underbara kökshyllor. Notera att även de som inte är så långa och ser allt i ett underifrånperspektiv också får sitt!

Ack, vilken färg och mönsterglädje! Det bara spritter i mig!

Jag DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!!!! Det här MÅSTE jag härma! Randiga luckor. Var ska jag måla det? Måste genast fundera! Tänk hon påstår att hon är inspirerad av mig. Men nu blir det minsann tvärtom!!!!

En ÄKTA Pippi långstrumpdörr, måste vara en av jordens snyggaste!

Gudomliga rosa väggar ihop med böcker och en hemmagjord finfin mobil.

I ett av barnrummen ståtar ett träd.

Och tänk att välkomnas av detta! HELT underbart!

I köket behöver man inte laga mat. Man kan nog leva på glädje!!!

 

Vuxensovrummet igen med en smart rumsavdelare.

Och mer färg och glädje!

Nä, vet ni vad. Jag tror jag måste gå och stänka mer färg i mitt eget hem. Jag bor ALLDELES för färglöst!!!

 

 

902 Kommentarer   Permalänk

Små små ord av kärlek.

Kärlek och omtänksamhet visas ofta i små små gester. Som när mannen rattar in P1 när vi åker 20 mil tillsammans fast han egentligen vill lyssna på Bandit hela vägen. Eller när mamma kommer med två påsar färdiga hemmagjorda köttbullar och lägger i min frys utan att säga något. Eller att mannen alltid går ut och hämtar tidningen till mig eftersom jag är så frusen på morgnarna. Eller andra saker som kanske inte ens märks men ändå utförs lite i det tysta. Som att jag varje morgon tänder alla myslampor och lägger fram den varma morgonrocken till den som först ska stappla upp ur sängvärmen till duschen. Något de inte tänker på utom när jag inte gjort det. Då ropar de förvånat hallå? för att huset är nedstläckt och ogästvänligt.

Att upptäcka de där små tecknen i vardagen är ljuvligt.

Fast lika ofta ser man ju de andra tecknen, som är motsatsen till all omsorg. Tippade klädhögar, mjölkpaket framme, håriga tvättfat eller indragen snö som blir stora pölar på golvet. Är man på det humöret och det blir för många sådana tecken är det lätt att känna sig snuvad på kärlek och omsorg. Därför är det viktigt att själv tänka på att lämna små omsorgsspår efter sig. Hela tiden. Små små spår av kärlek.Det är bara att ösa på!

Det har hänt att jag hängt en påse knäck eller lussebullar på brevlådan och skrivit till brevbäraren. Men bara att skotta och alltid se till att brevlådan är lätt att komma åt glädjer nog alla brevbärare och ses som omsorgsfullt. Att vända streckkoden mot kassabiträdet eller se till att pricka papperskorgar i offentliga lokaler är också en slags omsorg. Att aldrig tänka äsch det är ju någon som får betalt för att plocka efter mig.

Små små spår av kärlek.

Sen kan man ju ta till stora spår också. Men om man tycker det är för svårt eller pinsamt eller jobbigt så börja med de där små. För varje liten struntsak gör faktiskt skillnad!

Det var allt från kärleksprofeten idag. Love på er!

3 302 Kommentarer   Permalänk

Marie Antoinette.

Mitt nästa projekt i serien Budgetfixat är ett vardagsrum där mamman i huset älskar Shabby Chic. Ni vet vita möbler som skavts lite, änglar, zink, spetsar och vitt vitt vitt.

Jag är ingen shabby chic älskare. Väggord är väl så långt från mig man kan komma ungefär och vita avskavda möbler…njae…jag går inte igång på det. Så hur ska jag tillfredsställa en som älskar detta utan att tappa min egen glöd på vägen? Jag vill ju göra något som gör henne glad och nöjd. Jag har grunnat rätt mycket och kommit fram till att jag inte klarar att ge henne shabby chic. Tänk om jag skulle ge henne lite Marie Antoinette istället?Deras tapeter är nämligen grå och eftersom hon älskar shabby chic har hon en hel del vitt som jag kan använda som bas. Jag tillsätter massor av pasteller i härliga nyanser.

Ja, det är min tanke just nu. Det här jobbet ska jag göra efter nyår så jag hinner grunna lite till. Men jag är rätt sugen på att genomföra den här tanken. Naturligtvis kan jag inte fixa sånt här överdåd med en budget på en tusenlapp, men med tyg och färg kommer jag ändå långt…Mmmm, jag är riktigt sugen på detta.

844 Kommentarer   Permalänk

Å nu blir det reklam!

Än finns det chans att hitta unika julkappar. Kika in på min lilla shop och se om det finns nåt som passar.

Armband, väskor och kuddar finns inne nu. Senast imorgon måste det postas för att posten ska garantera att det är framme innan julafton.

Välkommen till Persiljas Verkstad.

225 Kommentarer   Permalänk

Vi tackar idag för vårt överflöd.

Denna jul rättar vi mun efter matsäcken. Det blir inga dyra klappar. Ändå många klappar. Många små. Det har haft en tendens att accelerera det här med dyra julklappar ju äldre barnen blviit. Klassikern Jag önskar mig BARA en snöskoter har varit en stående en fras här i några år, en önskan som dock aldrig uppfyllts. När vi ett år uppfyllt önskningar som dyra spelkonsoller, teveapparater, mobiler, kameror eller datorer så är det lätt hänt att det nästa jul upprepas för att allt som inte är av samma kaliber känns futtigt. Så har vi faktiskt hållt på. Men nu bromsar vi. Tidigt har vi deklarerat att i år kan vi inte lägga så stora pengar på julklappar.

Det har inte varit något problem alls. Önskelistorna har varit modesta och innehållit saker som sportsockar, färgpennor, böcker, vantar och till och med hemstickade yllesockar. Våra barn börjar bli stora och mogna och har fattat att det hysteriska klappjämförelserallyt som startar direkt efter jul inte betyder ett skvatt. Det känns fint.

Jag vet att många familjer får ont i magen den här tiden för att de så gärna vill uppfylla barnens alla önskningar. Många handlar på kredit eftersom marknaden vimlar av erbjudanden om att handla nu och betala i februari.

Våra barn visar en betydande mognad och tacksamhet för vad som ändå bjuds.

Lite får man nog tacka Harry Potter för denna inställning. För vem vill vara som Dudley, Harrys kusin som vrålar Jag fick BARA 36 presenter!

 

Vi lever verkligen i ett exceptionellt överflöd när jag ens reagerar över att vi ”bara” har lite julkappar i år.

LITE!!!???

 

140 Kommentarer   Permalänk

Plötsligt händer det!

Pepparkakorna lossnar precis så lätt som de borde och går att lyfta helt utan problem till plåten.Saffransdegen jäser precis som den ska.Bullarna blir perfekta.

Det blir faktiska kakor och all deg försvinner inte ner i barnens magar. Plåt efter plåt med pepparkakor färdigställs och saffransbullarna bakas lika effektivt. Jag anar en viss idyll stundtals.Knäcken blir lagom hård. Av formarna tippar en (1) endaste. Smeten räcker till EXAKT det antal formar jag ställt upp på brickan. Jag bränner mig inte en enda gång!

Det är banne mig så att jag börjar tro på tomten!!!

Förresten, exakt hur skadad är man när man sorterar knäckformarna i färgordning?

13 Kommentarer   Permalänk

Gissa rummet.

Jag undrar om det finns en vinkel från mitt hus som jag inte fotat och visat? Det är ju inte för att jag tycker att jag har världens finaste hus in i minsta vrå, utan mer för att jag tycker synd om er läsare och vill ge er variation.

Så igår hittade jag en vinkel som ni kanske aldrig sett. Jag förstår att ni hoppar högt av iver nu!

Så i vilket rum står jag i?Den här dörren står sällan öppen för då kommer man inte förbi den smala passagen in till kök och vardagsrum.Vill ni ha ännu en fråga att svara på denna fjärde advent då ni säkert har oceaner av tid att sitta och närstudera mina bilder? Ni vet väl förresten att det bara är att klicka på dem så blir de stora och härliga. (Ja ehm,åtminstone stora, iallafall de som är i liggande format, är de stående blir det ingen större skillnad.) Nå? Vad skiljer de två bilderna ovan? Det är något som skett mellan bilderna! Någon?

För att ni inte ska dö av spänning får ni här några ledtrådar till vilket rum jag befann mig i. Vi kan leka att det är på spåret och att bilderna ger er olika poäng. Det blir lättare och lättare och ger mindre och mindre poäng.

Nu börjar ni ana va? Gud vad ni är uppmärksamma och duktiga!Det är inte bara det ni tror utan också skadade koppars viloplats. Här hamnar alla favoritkoppar som tappat öron, spruckit eller blivit ihoplimmade. Här får de värdiga (nåja) uppdrag utan att de behöver utsättas för det slitsamma diskmaskinsrallyt varje dag.

Och det var sista bilden och YES ni gissade rätt. Vi var i badrummet!

Svaret på den andra frågan, vad som skiljer de båda bilderna åt kommer senare. Lite hjärngympa skadar aldrig. Själv ska jag gå och göra en pepparkaksdeg. Det är väl ungefär tre veckor senare än alla andra men så är jag osedvanligt trögstartad i år. Knäck hoppas jag och andra familjemedlemmar också att vi ska hinna med idag. Så vad sitter jag här för. Mot spisen kwinna!

193 Kommentarer   Permalänk

Because I´m worth it!

Det är jag VERKLIGEN!

163 Kommentarer   Permalänk

Inlandsbanan eller X2000?

Ibland kan jag känna det som att jag stannat i utvecklingen. ”Alla andra” (världens knäppaste uttryck, men ni fattar ju hur jag menar) verkar haka på allt som sveper förbi i en rasande fart. Jag strävar mot och spjärnar och undviker allt vad jag kan att svepas med. Så känns det.

Jag känner det som att samhället och världen är ett skenande tåg och jag är en av få som står still bredvid banan. Alla andra är på tåget i sina svarta kläder med en iphone mot örat och en öl i handen. De skrattar och pratar och sms:ar och facebookuppdaterar och springer på den ena tillställningen efter den andra. De reflekterar inte så mycket, för de hinner inte. De kastar sig snabbt in i nästa happening och nästa och nästa.  De klättrar hela tiden uppåt och når framgång efter framgång, som ivirigt applåderas av alla andra på tåget. Det är de som är på tåget som räknas. Skulle någon från sidan vilja hoppa upp på det där snabbtåget är det svårt. Det gäller att ha hoppat upp på rätt perrong. Du kan inte bara hoppa på från ingenstans,  för det här tåget stannar inte.

Jag vet ju att det inte är så här. Vi är många som lever det lilla livet. Vi som hinner se fågeln i trädet och höra vindens sus. Jag har medvetet valt att inte åka snabbtåg. Det är inget för mig. Jag åker istället en bortglömd landsbygdslinje som puffar fram i sakta mak. Ett tåg som stannar och väntar om en vacker växt valt att blomma just på spåret. Då stannar tåget tills blomman blommat klart och under tiden slås det upp ett tält och delas ut tältstolar och kanske några börjar måla av blomman medan andra tar stärkande promenader i skogen. Vi slår läger helt enkelt och låter saker ta sin tid. Det blir som det blir. Vi har ingen direkt plan utan låter livet bjuda på de överraskningar som kommer i vår väg.

Jag trivs med landsbygdståget, men kan likväl ibland drabbas av en slags undran varje gång snabbtåget dundrar förbi. Hur är det att åka med där? Skulle jag trivas? Är det något att sträva efter?

Jag håller fast vid det gamla. Det har jag nog alltid gjort. Ta bara i köksregionerna. Jag vill ha en rejäl gjutjärnsgryta istället för moderna nonstickpannor. Jag har aldrig släppt in en teflonpanna i vårt kök. Nä,  det  som dög åt mormor duger åt oss. Det ger mig en slags helig tillfredsställelse att hålla fast vid sånt. Jag behöver ingen kitchen aid i vacker pastellnyans. Nä, jag gillar att knåda degen själv.

Plast skyr jag när det gäller byggmaterial. Jag mår fysiskt illa när jag ser folk lägga enorma pengar på sina gamla hus genom att klä in dem med stora sjok byggplast och så smackas det på frigolit som tilläggsisolering och därpå kostas det på ny panel som målas med äkta praktisk plastfärg. Aj, det gör ont i mig! Stackars hus.

Skulle det bara hänga på mig hade vårt elektronikinnehav varit av betydligt äldre art och allt hade behållits till den dagen det gått sönder. Men med tonåringar i huset har det uppdaterats med både platteves och andra moderniteter. Jag är inte emot teknisk utveckling, bara lite motsträvig.Alternativ julgran på Kostens hus i LuleåAlternativ julgran på Konstens Hus.

Att vara på shoppingtur där jag får bestämma innebär oftast att slinka in på konstens hus, biblioteket och något café.På biblioteket finns en fin julkalender där varje lucka är ett fantasifyllt rum som skolklasser gjort.

Jag är så malplacerad i de flesta butiker nu för tiden. Jag vill ha små mysiga personliga ställen men släpas mest med till stora elektronikjättevaruhus, kala sminkbutiker och flashiga shoppingcenter. Så jag känner mig ur led i tiden. Är det bara jag som inte trivs i svartvita, moderna, spotlightsupplysta miljöer?

Jag önskar det fanns mer variation. Vi har fått ett nytt café i stan som vi provade häromdagen. Jag hade hoppats på nåt nytänkande (läs gammeldags och puttinuttigt) men fann det vanliga. Modernt, fräscht och lite kyligt kal miljö. Visserligen med dämpande heltäckningsmatta och visst färginslag men likväl lite opersonligt. Som vilket nyöppnat café som helst i vårt avlånga land. Personalen slapp visserligen de vanliga standardtshirtarna i svart med liten logga, men hade istället knalloranga tröjor som knappt någon klarar bära upp. Här vimlade av folk. Så det är förmodligen jag som inte hänger med.Jag har nog stannat i utvecklingen!

MEN. Jag tror att vi är fler som bromsat. Jag tror vi är fler som faktiskt tycker att det behövs mer själ och hjärta och olikhet omkring oss för att trivas. Så jag har förvisso stannat, men kanske är det jag och några till som är FÖRE vår tid? Börjar inte snabbtåget tappa resenärer? Säljs det allt mindre årskort till dessa turer? Är det inte fler och fler som drar i nödbromsen och hoppar av och smyger sig fram och spanar in det där landsbygdståget?

Ja, vem vet? Kanske är det bara inbillning att det finns snabbtåg och landsbygdståg. Men om det finns, då väljer jag det där långsamma tufftufftåget. För vägen är minst lika viktig som målet, om inte viktigare. Så säger ju alla som vet. Och en sak är klar. Vi är alla på väg.

506 Kommentarer   Permalänk