Persiljas Hus

Arkiv för februari, 2012

En kärleksförklaring.

Jag älskar vårt hus. Det är inget märkvärdigt hus alls. Det har egentligen en massa minus om man börjar skärskåda det. Det är ett skruttigt gammalt och inte särskilt charmigt hus. Objektivt sett. Men i mina ögon är det det finaste huset på hela jorden. Det är vårt och det tillåter mig att experimentera och göra fel och vila och känna mig säker. Det kräver inte det omöjliga av mig. Det omfamnar mig och håller mig varm och trygg och ibland ger det mig makalösa njutningar när allt är i ordning och vi har nystädat och ställt till med kalas.

Det är som ett riktigt bra och tryggt kärleksförhållande. Det var helt och hållet slumpen som förde oss samman. Det var inte så att vi sökte efter det rätta huset i lång tid och gick på visningar och ratade en massa andra i väntan på det perfekta. Nej, det var mer så Nu måste vi flytta till Luleå och vi har fyra barn som ska ha varsitt rum och vi vill gärna ha ett äldre hus som ligger bra till. Få se då, hur många finns det att välja på. Jaha ett. Jamen då tar vi det. Typ så.

Och ändå inte. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det enda hus vi rymdes i som fanns på marknaden i december 2006 på ett ställe som vi kunde tänka oss flytta till just då råkade också vara det hus som fick mitt hjärta att smälta. Det var det hus som så fort jag klev in på gården gav mig känslan av att ha kommit hem. Det var extremt fult inomhus. Den värsta inredningen ever liksom, det var fult renoverat på utsidan med ful panel med billigaste fulaste plastfärgen. Knappt någon gammal genuin inredning kvar, som jag alltid hade drömt om. Det var rustat på 70-talet av någon som tagit vad de havit.

Men jag såg förbi allt det. Jag kom dit och jag kände. Det stämde. Det var ett hus som i smyg viskade hej och välkommen till just mig av alla spekulanter. Det var ett hus som visade mig alla sina hemliga skrymslen och som lovade en massa. När andra såg ett fult och orustat hus såg jag ett hus som skulle passa oss. Ett hus som skulle bli min vän, min färdkamrat, min trygghet.

Så känner jag för det här huset. Det är fortfarande efter att vi ägt det i snart fem år skruttigt och orustat. Vi har bott och mest bara piffat det. Några egentliga ingrepp har inte skett. Det är så mycket som skulle behöva göras men det är inte bara tid och pengar som saknas. Det är också ett medvetet val. Det får inte gå för fort. Det här huset ska hysa våra drömmar. Det ska vara oömt och användas. Det ska gå att studsa bollar och jaga stora lurviga hundar genom det. Det ska inte bli för fint. Och framför allt, det ska inte bli klart.

Visst blir jag trött på det ibland. När det gör sitt bästa för att kyla ut mig när temperaturen sjunker utomhus. När det ger mig stickor i fötterna eller bara visar sig från sin mest oattraktiva sida med obefintlig tvättstuga, litet och unket badrum och sitt lapptäcke av fula sjuttiotalsgolv. Men vilket kärleksförhållande är perfekt? Det är ju just de här skavankerna som göder drömmarna.

Det är ett hus som passar mig eftersom jag inte heller är ett dugg perfekt. Jag är en skruttig gammal Persilja med en massa skavanker i själen men med hemliga skrymslen fyllda av löften. Jag är en människa som bubblar av drömmar och önskningar och idéer. Huset och jag är som tvillingsjälar.

Som en hyllning till min operfekta tvillingsjäl tog jag kameran och tog 15 bilder på promenad genom huset. 15 bilder som visar både sånt jag är nöjd med men även sånt som ska åtgärdas någon vacker regnig dag då ork och tid och lust infaller samtidigt.

7 734 Kommentarer   Permalänk

Efter stormen.

Igår kväll var det stjärnklart och ett alldeles fantastiskt norrsken. Jag stod ute på bron (översättning för sörlänningar: trappen) och betraktade det rymdgröna skådespelet ett bra tag. Det är som stora glesa töjbara slöjor som vajar i vinden. Alldeles fantastiskt förtrollande om man bara kommer ihåg att vända blicken uppåt ibland.

Senare på kvällen ven vinden runt knutarna och på nätet varnade lokaltidningarna för extremt snöfall.

Jo, mycket riktigt. På morgon var vi insnöade. Det hade drivit så att det var meterhögt på sina ställen. Jag har skottat och skottat och skottat och skottat och ändå ser det ut som att jag knappt skottat. Maken är bortrest och jag skäms att erkänna att jag inte lärt mig att ploga med fyrhjulingen. Jag får nog ta en kurs snart för det är inte kul att använda den redan knappt tilltagna tiden som dygnet innehåller till långsam handskottning.

Vi har snö i kubik ska ni veta. Ingen snöröjning har hunnits med i byn idag så vi har plumsat omkring med Pommac som just nu är lurvigare än någonsin och i allt detta lurv byggs det på för varje steg han tar så  när vi kommer in har hans päls ungefär hundra stycken små isbollar som sakta smälter och ramlar av så fort han rör sig. Dessa små snöbollar blir små pölar som man oundvikligen trampar i hela tiden och är det något jag inte gillar så är det att kliva i blött med strumpor. Blä. Jag hatar det.

Så efter ungefär fem minuter efter att han kommit in från promenaderna fångas han in och så plockar vi isbollar från honom. Allt för att minimera pölarna.

2 140 Kommentarer   Permalänk

En dag.

Idag har jag lekt målarkludd.Känt mig som en italiensk matmamma och lagat en stor skål pasta carbonara till min familj.Druckit ett glas rött till pastan.Tänt ljus på matbordet.

Barnen drack mjölk. Eller vatten.

Jag har sytt fast ett svart band på min gråa kofta och fick en ny mycket finare kofta.Jag har också tagit ett kliv i min mentala utveckling. Jo, det händer ännu att jag riktigt känner hur jag tar ett steg framåt. Det är alltid välkommet.

 

1 227 Kommentarer   Permalänk

Bästa åldern!?

Elva är nog den bästa åldern att vara i. Det är en harmonisk skön period i livet. De flesta har utvecklats i tanken så att omvärlden är begriplig och kanske inte så skrämmande. Samtidigt är vuxenlivet fortfarande på betryggande avstånd

Det är en tid av fantasi, kreativitet, fingerfärdighet. En ålder då man kanske lärt sig att behärska olika tekniker som att sticka, sy, snickra, måla, ja helt enkelt skapa och det blir riktigt bra. Man kan förmodligen skriva och uttrycka sig hyfsat bra och läsa lite mer avancerade böcker. Ofta är man inne i bokslukaråldern precis då. Sen finns det ju så skön inställning till kläder bland många i den åldersgruppen också. Lösa, sköna kläder med utrymme för att klättra i träd, spela innebandy, rumla i snön eller bara slappa i soffan. I elvaårsåldern kan man fortfarande ha täckbyxor på rasterna och varma vinterskor. I elvaårsåldern har man inte börjat spegla sig i en halvtimme på morgon innan skolan börjar. Det är helt enkelt sista utposten innan livet som objekt börjar och man är lyckligt ovetande om det. Alla elvaåringar har det inte så obekymrat förstås, varken här i Sverige eller i resten av världen. Men i den bästa av trygga världar är nog elva år en väldigt bra ålder.

 

4 235 Kommentarer   Permalänk

Jag och halva Lule

Igårkväll var jag och halva Luleå kändes det som på Ljust och Fräscht, Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms två timmar långa  ironiska, humoristiska talkshow om inredning, tomhet, statusjakt, ängslighet, strävan och insiktsfullhet. Vädigt rolig med en intelligent och allvarlig underton, precis så som en bra ståuppshow ska vara. Nästan hela hockeyarenan var full med folk. Fantastiskt hur två män i grå kostym som står och babblar i två timmar kan locka så många. Fast det förstås. Som slukläm tog de på sig vita kostymer och kom in barfota för att knyta ihop showen med början då de erkände att det här med att resa runt och prata inredning inte varit deras förstahandsval som unga. Helst hade de ju blivit rockstjärnor. Vilket de blev i ett ögonblick. Och sist av allt klev de in med lulehockeytröjor på sig och dååå steg jublet från alla hockeypatriotiska lulesjälar långt ovanför hockeyarenans tak.Full pott från början till slut. Jag hoppas det spelas in så att jag får njuta och se allt igen och kanske se deras ansiktsuttryck och så att jag kan pausa och backa och höra det roliga igen. Jag hann ärligt talat inte höra alla skämt för att jag var upptagen med att ta in det roliga som sagts sekunden innan.

Nu väntar jag sms från barn som är 25 mil bort  på basketläger. Han har inte svarat på mina sms sen igår eftermiddag och SÅ roligt får man faktiskt inte ha. Snart ringer jag sjöräddningen och luftvärnet och underrättelsetjänsten och kanske till och med CIA om han inte svarar snart!

472 Kommentarer   Permalänk

Hur gör ni?

Jag undrar jätteofta hur andra hinner med såna där omvårdnadssaker som är utöver det vanliga. Som att städa kylskåpen. Jo, jag vet, jag hinner ju då och då, men det kommer aldrig en stund som heter perfekt tid för kylskåpskurning. Det är mer panik av typen städar jag inte kylskåpen nu törs jag inte öppna den längre för då hoppar maten på mig. Typ.Än är inte maten i anfallsställning. Men jag hör hur det mullrar av stridsförberedelser. Missnöjet gryr och de halvfulla dressingtuberna och de påbörjade ostarna ligger bara och samlar styrka. Jag känner vibbarna och vet att jag snart kommer att städa och rensa. Men när är frågan? Kanske det blir ett lördagsnöje. Om man nu kan kalla det nöje. Men känslan efteråt är skön. Skafferiet skulle också behöva en genomgång. När vi har fem burkar bakpulver men ändå skriver bakpulver på inköpslistan, då är det dags för städning.Hur hinner man sånt här? Var finns städa skafferiettiden?

Den har jag inte hittat ännu. Men plantera om alla stackars pelargonertiden hittade jag häromdagen. Eller det var mer ett tydligt hot. Planterar du inte om nu DÖR vi.

En tid jag aldrig verkar hitta är rensa alla grejor som inte går att slänga men ändå inte har någonstans att botiden. Ja, alltså JOXET. Kollijoxet. Kollijox kanske måste finnas i ett hus. Vad ska annars alla mucklor göra? Det är ju kollijoxet de tar hand om och lever av. Ni vet väl vad mucklor är?!

Nå, jag fann iallafall sy ny gardin till badrummettid.Men jag undrar alltså helt seriöst, när tusan är det meningen att allt sånt där utöverjobb ska  utföras? Hur gör ni? Tar ni semester från jobbet? Tar ni av sovtiden? Hm. Det kanske är bara jag i hela vida världen som tycker det känns svårt att hitta den tiden. Vi har svårt nog att hinna med den vanliga skötseln. Planerar ni in att vecka 12 och vecka 28 ska ni skura kylen? Eller är det spontanstädning?

3 520 Kommentarer   Permalänk

Kakmonster.

Min 15-åring är en hejare på att baka. Han får bakperioder då han har lust att baka varje dag. Idag när jag kom hem luktade det himmelskt och på bänken stod ett fat bågnande av kakor med chokladbitar i. Mmmmmmmmm! Supersmarriga.

Den här veckan har innehållit vääääldigt mycket mumsande på godsaker (igår var det hiiimmelska valnötskakor) och så semlor i tisdags.

Imorgon ska banne mig kakfatet se ut så här:

1 599 Kommentarer   Permalänk

Jiihaaaa!

Jag hittade felet! Kameran funkar igen!!! Jiiipiii!!!!

Hela Sverige verkar hört och är så glada att de skjuter salut i hufvudstaden! Ja, jag fattar att alla gläds med mig! Det är underbart!

Förutom att jag rört till alla inställningar i jakten på felet att inget funkar som jag är van. Men det funkar iallafall. Nu får jag väl ägna några dygn åt att hitta hur in i h%G&€**%&F-e allt ska vara inställt. Grr. Hatar elektronik. Men är slav under den.

Har dammsugit och således flyttat bordet någon meter. Och bytt taklampa. Den här har hängt i förrådet länge med fel kontakt. Nu har jag bytt till rätt och den lyser. Fast jag hade bara en glödlampa hemma. Jag ska också piffa den lite till . Tror jag. Det räcker nog inte med att jag sprejmålat den röd. Nej, lite mer personlighet vill den ha.

 

2 656 Kommentarer   Permalänk

Tid är pengar, eller är iallafall dyrbar.

 

Min älskade kamera strular. Alla bilder blir bara svarta. Helt svarta. Jag är helt knäckt. Jag VET (eller hoppas och tror) att det bara är någon idiotisk knapp jag kommit åt eftersom felet hänt en gång förut och så var jag utan kamera ett tag i tron att den var trasig men så hämtade den sig igen. Jag vet inte då vad felet var och inte nu heller. Nu håller jag tummarna att den ska vara hel snart! Under tiden får jag nöja mig med den där lilla nikon coolpixen jag köpte som extrakamera. Jag är inte ett dugg nöjd med den. Blä usch och fy, så tycker jag om bilderna.

Fast den klarar ju både vidvinklar och närbilder så  om den bara kunde hålla skärpan skulle jag väl kunna komma bättre överens med den. Nyss sa jag till sonen som ska på träning klockan åtta, klockan är halv åtta nu!

Han fnös och svarade Klockan är 19.27 mamma!

Så låter det alltid här. Jag rundar av och de rättar sekunder. De har väl rätt. All tid är värd att räknas. Kanske är det därför min tid går så fort. Jag rundar av än här, än där och rumphugger mina timmar.

4 985 Kommentarer   Permalänk

Kanindille.

Jag har startat kaninfarm. Plöstligt ville en massa kaniner komma till mig. Eller ur mig. Eller hur jag ska säga.

1 210 Kommentarer   Permalänk