Jag lever med en man, fyra barn, en hund, två undulater och trehundrafyrtiosju dammråttor i ett gammalt hus inrett med loppisfynd, massor av färger, för många lampor och än så länge för lite mönstrade tapeter.
Jag kan aldrig motstå böcker och tapeter och möblerar om nästan varje gång jag städar. Jag driver eget företag som inredningskonsult och hantverkare och bor långt upp i norr i den finfina kuststaden Luleå. Min hjärna bubblar ständigt över av idéer som jag inte alltid hinner förverkliga. Vill lära mig virka, dreja och svetsa och drömmer i hemlighet om att jobba som scenograf.
Jag älskar vårt hus. Det är inget märkvärdigt hus alls. Det har egentligen en massa minus om man börjar skärskåda det. Det är ett skruttigt gammalt och inte särskilt charmigt hus. Objektivt sett. Men i mina ögon är det det finaste huset på hela jorden. Det är vårt och det tillåter mig att experimentera och göra fel och vila och känna mig säker. Det kräver inte det omöjliga av mig. Det omfamnar mig och håller mig varm och trygg och ibland ger det mig makalösa njutningar när allt är i ordning och vi har nystädat och ställt till med kalas.
Det är som ett riktigt bra och tryggt kärleksförhållande. Det var helt och hållet slumpen som förde oss samman. Det var inte så att vi sökte efter det rätta huset i lång tid och gick på visningar och ratade en massa andra i väntan på det perfekta. Nej, det var mer så Nu måste vi flytta till Luleå och vi har fyra barn som ska ha varsitt rum och vi vill gärna ha ett äldre hus som ligger bra till. Få se då, hur många finns det att välja på. Jaha ett. Jamen då tar vi det. Typ så.
Och ändå inte. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det enda hus vi rymdes i som fanns på marknaden i december 2006 på ett ställe som vi kunde tänka oss flytta till just då råkade också vara det hus som fick mitt hjärta att smälta. Det var det hus som så fort jag klev in på gården gav mig känslan av att ha kommit hem. Det var extremt fult inomhus. Den värsta inredningen ever liksom, det var fult renoverat på utsidan med ful panel med billigaste fulaste plastfärgen. Knappt någon gammal genuin inredning kvar, som jag alltid hade drömt om. Det var rustat på 70-talet av någon som tagit vad de havit.
Men jag såg förbi allt det. Jag kom dit och jag kände. Det stämde. Det var ett hus som i smyg viskade hej och välkommen till just mig av alla spekulanter. Det var ett hus som visade mig alla sina hemliga skrymslen och som lovade en massa. När andra såg ett fult och orustat hus såg jag ett hus som skulle passa oss. Ett hus som skulle bli min vän, min färdkamrat, min trygghet.
Så känner jag för det här huset. Det är fortfarande efter att vi ägt det i snart fem år skruttigt och orustat. Vi har bott och mest bara piffat det. Några egentliga ingrepp har inte skett. Det är så mycket som skulle behöva göras men det är inte bara tid och pengar som saknas. Det är också ett medvetet val. Det får inte gå för fort. Det här huset ska hysa våra drömmar. Det ska vara oömt och användas. Det ska gå att studsa bollar och jaga stora lurviga hundar genom det. Det ska inte bli för fint. Och framför allt, det ska inte bli klart.
Visst blir jag trött på det ibland. När det gör sitt bästa för att kyla ut mig när temperaturen sjunker utomhus. När det ger mig stickor i fötterna eller bara visar sig från sin mest oattraktiva sida med obefintlig tvättstuga, litet och unket badrum och sitt lapptäcke av fula sjuttiotalsgolv. Men vilket kärleksförhållande är perfekt? Det är ju just de här skavankerna som göder drömmarna.
Det är ett hus som passar mig eftersom jag inte heller är ett dugg perfekt. Jag är en skruttig gammal Persilja med en massa skavanker i själen men med hemliga skrymslen fyllda av löften. Jag är en människa som bubblar av drömmar och önskningar och idéer. Huset och jag är som tvillingsjälar.
Som en hyllning till min operfekta tvillingsjäl tog jag kameran och tog 15 bilder på promenad genom huset. 15 bilder som visar både sånt jag är nöjd med men även sånt som ska åtgärdas någon vacker regnig dag då ork och tid och lust infaller samtidigt.
