Jag lever med en man, fyra barn, en hund, två undulater och trehundrafyrtiosju dammråttor i ett gammalt hus inrett med loppisfynd, massor av färger, för många lampor och än så länge för lite mönstrade tapeter.
Jag kan aldrig motstå böcker och tapeter och möblerar om nästan varje gång jag städar. Jag driver eget företag som inredningskonsult och hantverkare och bor långt upp i norr i den finfina kuststaden Luleå. Min hjärna bubblar ständigt över av idéer som jag inte alltid hinner förverkliga. Vill lära mig virka, dreja och svetsa och drömmer i hemlighet om att jobba som scenograf.
Min älskade kamera strular. Alla bilder blir bara svarta. Helt svarta. Jag är helt knäckt. Jag VET (eller hoppas och tror) att det bara är någon idiotisk knapp jag kommit åt eftersom felet hänt en gång förut och så var jag utan kamera ett tag i tron att den var trasig men så hämtade den sig igen. Jag vet inte då vad felet var och inte nu heller. Nu håller jag tummarna att den ska vara hel snart! Under tiden får jag nöja mig med den där lilla nikon coolpixen jag köpte som extrakamera. Jag är inte ett dugg nöjd med den. Blä usch och fy, så tycker jag om bilderna.
Fast den klarar ju både vidvinklar och närbilder så om den bara kunde hålla skärpan skulle jag väl kunna komma bättre överens med den. 
Nyss sa jag till sonen som ska på träning klockan åtta, klockan är halv åtta nu!
Han fnös och svarade Klockan är 19.27 mamma!
Så låter det alltid här. Jag rundar av och de rättar sekunder. De har väl rätt. All tid är värd att räknas. Kanske är det därför min tid går så fort. Jag rundar av än här, än där och rumphugger mina timmar.
Jag vet, jag försökte bara vara positiv.
Hmm minns den perioden när alla ord märktes. Jobbigast var det när jag berättade något för någon och barnen kommenterade…så sa du inte förra gången du berättade den där historien. Det är nog en period dom ska genom märknings och rättningsperioden. Jag kan sakna den ibland.
*fniss* Jag tycker också att hellre suddiga än inga bilder, dina är roliga ändå!
TygoOtyg: Jo men jag har en kärleksrelation till min kamera och tänk själv när offret för din kärlek bara lämnar ifrån sig svarta och intetsägande signaler. Det är som att kärleken kraschar.
Äsch, inte gör väl det nåt. Brukar inte du alltid skriva att hellre suddiga bilder än inga alls?