Alltså. Ibland önskar jag att jag bara lät bli att reflektera över allt som kommer i min väg.

Som den nya fru Gårmanskylten.

Den har kommit i jämställdhetens tecken. Och det är ju bra. Framför allt kommer många fler att reagera över skylten och släppa fram gående. Iallafall i början, eftersom det är en nyhet.

Men sen tänkte jag vidare. Varför har HON en kjol och HAN ett par byxor.

Det är ju bara ännu ett sätt att från samhällelig syn befästa att kjol endast är för kvinnor (och byxor då är för killar?)

Jag klagar inte nu. Jag bara reflekterar. Fenomenet med föräldrar (och andra) som hamnar i ett sånt bryderi och ibland förtvivlan över att små pojkar vill ha klänning lär ju inte mildras av en vägskylt som befäster traditionen.

Jag påstår inte att kvinnor och män är exakt likadana. Jag ifrågasätter bara varför klänning, kjol, rosa, blommigt, hästsvans, klackeskor och så vidare måste knytas så hårt till ett enda kön. Vi kvinnor kan ju ha byxor utan att någon reagerar. Så varför inte tvärtom?

Det känns som att den som fick i uppdrag av regeringen att utfärda en kvinnlig herr Gårmanskylt varit alldeles för fast i gamla schabloner. Jag känner en handfull kvinnor som aldrig i världen vill ta på sig klänning. De hatar plagget.

Och så känner jag några killar som avundas alla som kan ha klänning utan att sticka ut. Och allt är bara ett klädesplagg som laddats med kön.

Underligt. Underliga människor. Vad vi krånglar till allt!

Såna tankar väcker fru Gårmanskylten i min skalle.

Det är inte lätt att förhålla sig till det här med jämställdhetsåtgärder. Ibland är de klockrena och perfekta, men ibland känns det som ett steg tillbaka!

Jag vet inte om det varit bättre med en kvinnlig fru Gårman i byxor. Eller en herr Gårman i kjol. Kanske borde man ha gjort 25 nya skyltar som visade kostymklädd hästsvansmänniska, kjolklädd korthårig människa, rund människa med shorts och keps, pinnsmal människa med overall, byxklädd människa med flätor, klänningsklädd människa med skägg, knutförsedd volangprydd människa, sneakers klädd människa med tuppkam, kaftanklädd människa, hattförsedd klänningsmänniska, byxklädd krullhårig, shortsklädd kepsmänniska, osv osv osv osv osv osv

Amen.

När jag läser igenom det jag skrivit så inser jag att jag själv är offer för mina schabloner i huvudet. Vi har en skylt med en silhouettmänniska i klänning och en skylt med en silhouettmänniska i byxor. Varför utgår jag ifrån att den med klänning är fru gårman och den med byxor är herr gårman. Hahaha, förstår ni ett smack hur jag tänker? Kanske skulle regeringen inte bett någon ta fram en fru gårmanskylt. De skulle bara döpt om den. Herr gårman skulle blivit fru gårman och vi hade bara fått ändra våra tankar. Mycket lättare och mycket svårare.

Ja, jisses. Jag tror tyvärr att en sån här åtgärd kostar mer än den smakar. Vi behöver inte någon fru gårmanskylt. Vi behöver attitydförändringar!

Jag älskar att skapa. När jag skapar, om det så är middagar, rum, väskor, trädgårdsland, möbler, bilder, texter eller vad som helst så hamnar jag liksom i en annan dimension. Jag hamnar på något sätt utanför mig själv, ovanpå eller kanske bredvid, och jag tror jag svävar och tid och rum och hunger och törst blir något som försvinner i periferin. Jag mår aldrig så bra som när jag skapar. Det är mitt rätta element.

Det är mitt sanna jag.

Resten av tiden är jag vilsen. Ganska ordentligt vilsen. Jag fungerar förstås men mitt sanna jag är vilset. Jag fladdrar, söker, sjunker, tvivlar inom mig. Tills jag ger mig tid att skapa igen.

Jag kan, när jag är mitt vardagsjag som inte får tid att skapa, känna att jag skulle vilja resa mer, att jag skulle vilja vara mer social, att jag skulle vilja ändra på en massa saker i mitt liv så att jag blir mer som andra. Mer lik normen som människan idag ”ska vara”. Ja,  ni hör ju hur knäppt och konstigt det låter. Men så kan det många gånger kännas just för att jag är vilsen och borta från mitt rätta jag.

Så när jag återigen kommer ihåg och kommer i kontakt med vad som får mig att sväva och vara i nuet och må bra och bli den där hela människan som jag älskar att vara då kan jag plötslig tänka lite klarare och får insikten att jag kanske inte alls vill resa mer. Jag kanske inte alls vill vara mer social. Jag är kanske precis som jag är för att jag VALT det. Jag kanske är den här människan som jag är precis för att jag passar att vara sån. Jag kanske har valt hela mitt liv väldigt undermedvetet medvetet? Allt det där jag TROR att jag borde leva upp till kanske bara är mina förvirrade tankar då jag inte är i mitt rätta element?

Förstår ni mina tankesprång här?

Vi människor ska alltid mallas in. Konstnärer, tänkare, filosofer, musiker, författare, idrottare, familjemänniskor, vindflöjlar och så alla så kallade vanliga strävsamma människor som inte ifrågasätter så mycket utan bara lever och inte komplicerar allt så mycket. Alla vi olika kategorier hamnar i olika fack och hittar våra likar än här och än där. Vi verkar ha ett behov av att etikettera oss?

Men det är där det blir fel tror jag! De flesta människor är väl mycket mer komplexa än vad en etikett kan fånga in.

Själv har jag alltid haft extremt svårt att placera in mig i någon grupptillhörighet. Jag är ingen konstnär. Ingen idrottare, ingen musiker, ingen filosof, ingen tänkare, ingen vanlig strävsam, ingen vindflöjel. Och ändå är jag allt det. Jag känner mig konstnärlig, jag filosoferar jämt, jag tänker så det knakar mest hela tiden, jag älskar musik och sjunger en massa, jag skriver för brinnande livet varje dag, jag är en extremt strävsam och vanlig människa och om någon kan kalla sig vindflöjel så är det jag och familjen är ALLT för mig.

Ibland kan jag längta efter att hitta den där gruppen som är som jag. Men är det hela bara en feluppfattning av mig? Det finns väl ingen grupp som är som jag? Alla människor kanske känner så här? Det är så lätt att tro att det är så mycket lättare för alla andra. Ibland kan det kännas så. ALLA andra hör till en kategorisk grupp och blir så mycket starkare tillsammans.

Men även där kanske allt är ett tankefel.

Jag kanske VALT att vara solitär. Jag är den jag är för att jag är den jag är och vill vara precis den jag är?

Utan grupp. Utan att göra våld på min personlighet.

Jag kanske passar alldeles perfekt att vara en familjekär, vindflöjig, musikalisk, konstnärlig, skrivande, filosofiskt lagd, promenerande, ensamvarg som tycker om att ha mycket folk omkring mig men ogillar att hamna i fack och inte alls vill tillhöra en snäv grupp.

Ja, jisses. Detta navelskåderi kanske var precis vad ni behövde er till livs denna försommardag?

Jag har precis snurrat in mig i mina snåriga tankar som är så typiska för mig och jag vet vad jag menar men jag är osäker på att jag kan få någon annan att fatta vad jag egentligen menar. Tant Grön! Var är du när jag behöver dig? En kort kristallklar översättning/sammanfattning tack.