Jag lever med en man, fyra barn, en hund, två undulater och trehundrafyrtiosju dammråttor i ett gammalt hus inrett med loppisfynd, massor av färger, för många lampor och än så länge för lite mönstrade tapeter.
Jag kan aldrig motstå böcker och tapeter och möblerar om nästan varje gång jag städar. Jag driver eget företag som inredningskonsult och hantverkare och bor långt upp i norr i den finfina kuststaden Luleå. Min hjärna bubblar ständigt över av idéer som jag inte alltid hinner förverkliga. Vill lära mig virka, dreja och svetsa och drömmer i hemlighet om att jobba som scenograf.
Idag tvättade jag håret och gick sen på långpromenad med Pommac. Det blåste ordentligt med härliga ljumma vindar. När jag kom hem såg jag ut så här. Håret blev omfångsrikt fluffigt och stort. Jättestort. Jag köper INTE volymshampoo. Basattnivet. Jag kör med nopoo. (No shampoo.)
Ett barn på affären vände sig om och sa Mamma! Vad STOOOOOOORT hår hon hade! Jag är glad att Jessika finns. Hon och jag liksom.
Hurra för dåligt väder. Då kunde jag fokusera på att göra klart Mollys rum. Hon flyttade ju upp för några dagar sen till brorsans gamla rum men sen har allt blivit stående i påsar och väskor och lådor och det har blivit stökigare och stökigare och eftersom solen lyst och vi haft fullt upp med att hålla på i trädgården så har inte jag kunnat hjälpa henne heller. Men idag har jag överraskat henne och gjort klart och piffat med tända ljus och perfektstädat och när hon äntligen fick komma upp höll jag för ögonen på henne och så när hon äntligen kikade blev det både WOAW och ÅH och glada skratt från henne. Så jag lyckades. En hel del småpiff återstår, som att klä om sängen, fixa någonstans att ha kläder och lite annat men det är iallafall mycket mer beboeligt än det var i morse. Hennes rum är så himla kul att hålla på med också eftersom hon älskar roliga, söta prylar. Nu kommer en bildkavalkad och som vanligt kan jag inte välja (bort) utan bombarderar er med massor av bilder. Så varsågoda då: En tolvårings rum, i Norrbotten, Sverige, Europa, världen 2012. Ett rum inrett av idel loppisfynd och ärvda saker. 
Mitt liv är just nu präglat av lyx och överflöd. Kolla bara. 
Ser ni? Världens godaste bär, åkerbär! Vi har massor i stugan i år. Vi åkte enkom för att plocka dem idag då jag såg en annan som skrivit att hon plockat idag. Jag hade helt glömt bort att vi hade massvis med åkerbärsblommor längs stranden i stugan och om inte jag blivit påmind hade vi kanske missat att plocka! (Tack Catti!) Rubus Articus, så heter den, åkerbärsblomman och jag tror det är vår landskapsblomma faktiskt. Det latinska namnet sitter nog hos de flesta vuxna i norrbotten eftersom det i många år stod på mjölkpaketen. 
Inget doftar heller så gott som dessa bär! Finns det åkerbär söderut? Måste googla sen och se.
Lyx, sannerligen, är också att kunna plocka in stora fång av pioner. Gudars skymning vilken svulstig och vacker blomma! Den ber minsann inte om ursäkt. Den slår bara ut och tar plats och breder ut sig i ohejdad lust och fägring. Jag försöker lära mig av pionerna. Sån ska jag också vara. Vill vara. En äkta vardagsprimadonna!
Jo nog har vi lyx och överflöd så det räcker för en hel vinter. Just nu har vi också haft ett stadigt och fint soligt väder. Lite svalt men som vi arbetar i trädgården är det bara bra. Vi håller oss mer än varma och njuter av den där känslan av stadigt högtryck. Nu ska det visserligen regna en stund imorgon men det är också lyx för då slipper vi vattna och alla rabatter kommer bara att bli ännu vackrare när högtrycket fortsätter på måndagen. 
Och så de mörka timmarna på natten. Det är också lyx. Efter en hel lång ljus sommar känns det så ombonat att behöva tända lampor igen. Det blir ett annat skimmer över rummen när de måste lysas upp av glödlampor istället för dagsljus. 
Jag är ju lite av en belysningsnörd. Lampor är en liten passion jag har. Konstiga lampor, personliga lampor. Jag kanske måste ha ett lampinlägg snart. Knäppa lampor och alla historier om hur de hamnat hos mig…vore kanske nåt.
Men nu ska jag gå ner och joina la familia framför dambasketen. Jag är ingen sportfantast men basket kan jag se, och glädjas åt. Det är sååå sällan basketen får ta plats i teverutan så även det är ju en slags lyx.
Färg är märkligt. Har man inga färger omkring sig kan minsta färgklick kännas övermäktig. Eller…öh…jag tror det kan vara så för själv har jag inte fått den känslan men jag försöker leva mig in i en färglös värld nu. Jag tror att i en vit miljö som är så vanligt idag kan en röd kudde skrika högt.
Men i min värld måste jag ta i så det knakar för att det ska kännas färgstarkt. För att färgen ska höras. Eller synas, ja ni fattar. Mitt öga, vårt hus, har vant sig vid färger och jag kan förvånat titta på vårt kök när någon som besöker oss för första gången utbrister Men GU va mycke färger!
Va? Vars då? tänker jag. (Vars då= norrbottniska för vart då uttalas varschdå) 
Jag ser inte vårt kök som färgglatt. Inte alls faktiskt. Snarare lite färglöst. Så förmodligen föder mycket färg längtan efter mer färg. Eller så blir man färgblind? Tänk om jag är lite färgblind? Att jag ser färger som milda och vackra medan andra tycker att det skriker…?
Nej, jag tror inte det. Det finns färger som jag tycker skriker också. Jag har svårt för att ha svart blandat med gult, som typ mekonomens färger, eller bjärt orange eller neongult som ett av barnen vill måla sitt rum i. Där går min gräns. Jag dras mot mer starka men mättade färger. Men färg är onekligen intressant. Varför skyr en del färg? Varför dras andra till den? Vad är det som gör att vi ser så olika på färg och färgkombinationer?
Jag funderar allvarligt på att få in någon fler färg i köket. Det känns lite…färgfattigt…
Plötsligt händer det! Alla barn får fnatt på samma dag.
Idag (och igår och iförrgår) har vi haft rena arbetslägret här. Vi jobbar som galningar i trädgården. Sliter och släpar så att vi bara vandrar in i huset om kvällarna och suckar belåtet över dagens insats och somnar som stockar i våra sköna sängar totalt fysiskt utmattade med värkande muskler. Fler och fler familjemedlemmar har anslutit sig till arbetslägret och jisses vad mycket man får gjort när man är sex än om man är en eller två. Det blir strålande resultat. Ibland kan en familj på sex kännas betungande när det kommer till handla hem mat, tvätta, städa och annat som blir så mycket mer ju fler man är. Men när alla de här människorna hjälper till och gör saker då känns det som värsta resursen. 
Alla ni som har tonåringar i huset, eller haft, eller själv varit en, ni vet ju hur mycket annat det kan vara som drar då och att hjälpa till med trädgårdsarbete kanske inte så ofta ligger högst på deras prioriteringslista. Men de gånger de väljer att faktiskt satsa sin tid på att vara med oss och göra det vi gör till och med en sån här dag då det är så trist som rensningsarbete och inte sova, vara med kompisar eller sitta vid datorerna då känns det som högsta vinsten!
Idag har det varit särskilt bra. Alla har jobbat med att riva nässlor, rensa sly, spetta upp sten, köra jord, skotta grus i timmar. 
Solen har gassat och helt plötsligt när vi står där och jobbar med svetten drypande kommer den mest förföriska doft från köket och det var nästan som i en tecknad film att vi alla bara svävade iväg i luften efter den ljuvliga doften av stekta kotletter. Då hade dottern smygit iväg till köket och satt på ris, stekt kotletter och dukat fint och helt plötsligt fick vi sätta oss till dukat bord och det var sååå gott och hon som aldrig egentligen lagat något annat än fiskpinnar överraskade oss totalt. 
Och som om inte det var nog hade en av sönerna (som vi trodde gått in och gjort nåt mera tonårsaktigt som somnat framför teven eller fastnat vid datorn) skurat hela kylskåpen och ställt allt i den finaste ordningen man kan tänka sig och dessutom kastat ut mattorna och dammsugit köksgolvet.
Ja denna dag var verkligen en högstavinstendag!!!
Vad vi håller på med därute i trädgården? Jo, vi tar oss an delar av trädgården som vi kallat skämsdelar. Såna som varit fullständigt översållade av meterhöga nässlor, vildsint växande hallonsly som inte gett särskilt många hallon och bråteshögar som bara växt ihop med ogräsen. Nu har vi rensat och sett att vi har finaste platsen i hela trädgården just där. Vi kommer nog att försöka göra (ännu en) mysig sittplats just där och försöka hålla öppet och fint i fortsättningen. Det känns himla skönt att minska ner på de där fula fläckarna och göra dem till fina mysiga oaser istället.
För mig är det nödvändigt att ändra perspektiv då och då. Helst ofta. Gärna alltid. Jag kan inte riktigt se på en sak från bara en synvinkel utan vänder och vrider på allt från alla de håll. Säger en människa mot mig och visar sitt perspektiv kan jag tvärvända och plötsligt se en sak på det helt nya sättet. Det är intressant om än jobbigt ibland. Det vore skönt att vara mer tvärsäker som så många människor verkar vara. Fast å andra sidan vore det tråkigt och det skulle passa mig dåligt. Det är det här draget hos mig som gör att jag inte skulle kunna bli en politiker, trots att politik faktiskt intresserar mig väldigt. En politiker måste stå fast vid de riktningar partiet bestämt sig för och inte svänga i debatterna. Men visst vore det uppfriskande med en partiledardebatt där de lyssnade på varandra och tog in varandras åsikter och till och med ändrade sig. Uppfriskande men kanske förvirrande…?
Att ändra perspektiv är nödvändigt för mig. Vissa perspektiv vill jag dock aldrig ta mig an även om jag försökt som till exempel homofober eller rasister eller djurplågare. Jag vill förstå men jag gör det inte. Jag förstår att det kan vara rädsla ibland, och okunskap. Det går väl hand i hand. Men hur kan man inte informera sig och ta in och upplysa sig och övervinna sin rädsla? Varför gör man inte det? Det förstår jag inte. Djurplågare, kanske en sort för sig, de måste nog ha varit med om många kränkningar eftersom de väljer att kränka de som redan står under oss.
På vår kylskåp hänger sen några dagar en bild från DN som drabbade mig. De där ögonen!!! Bilden påminner mig om allt lidande i världen. Om krigsdrabbade som inte har möjlighet att påverka sin situation ett endaste dugg. Den utsatthet och sorg som den här blicken visar gör ont men jag vill se och bli påmind för det är viktigt att inte glömma ens för en dag om hur priviligerade vi är här i vår del av världen. 
Tacksamhet. Ödmjukhet. Medkänsla. Och en gnista att försöka göra något bra. Att ta vara på vårt privilegium och inte bara shoppa loss och leva dåraktigt utan verkligen ta vara på det vi har som inte är självklart. Friheten. Lugnet. Tryggheten. Valmöjligheterna. Glädjen. Lyckan. Jag får inte slarva bort det och drunkna i oväsentligheter. Att ha det för bra kan ibland få mig att glömma. Hur bra jag har det. Den här bilden påminner. Den gör ont. Men då tänker jag på hennes onda och inser skillnaden. Mitt perspektiv ändras i ett svep.
Just nu blommar det i vår trädgård. Precis överallt. Det har varit en kall och ynklig sommar så trädgården har liksom hållit igen men nu verkar det som att den inte klarar av att stå emot längre och allt bara tokblommar och det är så vackert och magiskt och jag blir glatt överraskad över hur fin trädgård vi faktiskt har. Woaw liksom. Dubbelwoaw. Jag njuter verkligen. Ser. Vandrar. Sitter. Njuter. Och ändå är det rätt ynkligt jämfört med andra somrar. Lite försiktigt och behärskat liksom. Men ändå! Tänk vad alla de där nedgrävda plantorna blev bra. Många många köpta på plantreor under de fem år vi bott här eller fådda av generösa trädgårdsvänner. En del har åkt genom hela Sverige för att hamna på just denna plätt på jorden.
Tänk att den blålila rabatten faktiskt blev så vacker, den som var så gles och ynklig i fjol våras när den var ny. Nu är dne lummig och tät. Tänk att de där rosorna som jag köpte på en höstrea för halva priset faktiskt växt så snabbt och blommar som attan redan efter några år. Tänk att syrenerna som vi fått tar sig och växer så man kan se det för varje år. Tänk att just vi får bo här och stiga upp varje morgon och titta ut över den här magiska trädgården.
Jag tänker faktiskt så här! Jag är så himla tacksam och glad över ynnesten att få leva med trädgård. Jag kan redan när första knopparna börjar visa sig känna en rädsla att det ska gå för fort och när något blommar ut är det med vemod jag ser på de avramlade kronbladen. Underbart är kort. Så heter det visst och så rätt det är. Därför går jag runt och fotar framstegen. En ny knopp här, en ny där. Nu öser jag bilderna över er kära läsare oavsett om ni är trädgårdsintresserade eller ej. Det här är min passion just nu. Underbart och kort. 
En vän som faktiskt har kontakter med andra världar, jo, så är det nog, han säger att vår trädgård har goda andar. Då växer det och frodas. Vår trädgård är god och den trivs med oss. Och banne mig om jag inte börjar tro att han har rätt. För det blir så bra så bra vad vi än petar ner här. För vi har väl inte så gröna fingrar. Eller har vi? Goda andar, mullrik jord, lite smått skönjbara gröna fingrar, en hel del tur och så en himla massa kärlek plöjs ner här i jorden. Och så har här spatserat höns i långa tider så det är säkert finfin näring kvar överallt. Snart måste det spatsera fina hönsflickor här igen. Jorden ropar! En stolt och högdragen tupp också som jag kan reta gallfeber på när jag uppviglar hönorna lite mot honom. För jag kan tala med hönor! Det är dagens sanning det. Och jag kommer att tala om för dem att de ska tro på sig själva och veta att de är minst lika viktiga och värdefulla som tuppen. Det ska jag. Den dagen de flyttar in. Måtte det bli snart!
Å vad jag trivs med min nya utsikt! Tänk det visste jag inte när jag steg upp att jag skulle somna på ett nytt ställe samma kväll.
Fort var det hänt. Två av barnen ville byta rum. Den ena har tjatat ett halvår på att övertyga syskonet om förträffligheten med det egna rummet och helt plötsligt blev det ett Okejrå och då var det bara att smida medan järnet var varmt. När vi ändå var igång inledde vi operation trippelbyte. Vårt sovrum flyttades till grannrummet, 16årings sovrum från övervåning till vårt fd sovrum och 12-åringsrum till övervåningen. Vi bar och bar och bar. Jag och min 16-åring har samma sinne när det kommer till sånt här. Vi ser inte hindren, bara målet. Vi kroknar inte. Vi bara kör på och tycker det är roligt. Som vi fick köra. Vi höll på i tolv timmar och blev inte klara men alla kunde iallafall bädda ner sig i sängar som stod där de skulle. Det är bara finlir kvar nu och utrensningar och lite ommålningar och omfördelningar men det är ju själva nöjesbiten så det värsta har vi bakom oss.
En bonus jag inte tänkt på var den perfekta utsikten från huvudkudden. Jag kan inte tänka mig en mer trygg, stimulerande, mysig, vacker, fin utsikt. 
Jag har sovit som en stock i natt efter allt bärande och vaknade till min nya utsikt och kände en sån fröjd. Allt är bara snabbt intryckt för att få allt på plats så när tid ges ska jag sortera lite finare så att det blir den ultimata bokhylleutsikten.
De andra är också nöjda. Nu ska vi bara färdigställa allt.
Och beslutet är taget. Ingen utbildning. Det känns skönt att ha fattat beslutet. Det blir bra. Jag kan förkovra mig ändå. Sen. På andra sätt. Och hela tiden. Hela livet är fyllt av lärostunder och förkovran om man bara håller sinnena öppna. Säger vi.
Jag har verkligen försökt. I flera månader har jag hållt emot. Jag har motstått alla impulser. Verkligen kämpat. För jag trodde att det var bra.
Men idag föll jag. Och insåg direkt att det var bra. Att falla. Att sluta upp med att försöka vara som någon annan, eller som andra. Att sluta upp med att inte tillåta mig själv att vara den jag är.
Än sen att jag får pikar. Än sen att några kanske tänker nedvärderande saker om min svaghet för min last. Jag föll och jag är stolt över det. Det är den jag är.
Men det vet ni ju redan. Ni som läser här, ni vet ju att det här hör till mig. Ommöbleringar. Gud så jag ommöblerade.
I flera timmar knuffade jag möbler och lade pannan i djupa veck för att komma på lösningar så att allt skulle rymmas och ändå fungera och se bra ut. Och visst gick det. Den här gången också. Och om ni visste så bra jag mår nu när jag släppt ut den där energin jag hade inom mig. Som pyste och puttrade där under beslutsamheten att försöka låta bli. Jag har i flera dagar känt det komma. Jag har blivit tröttare och tröttare, ledsnare och ledsnare och till slut kände jag det som att allt skulle rasa och DÅ tog min kropp över och började utan mig och det blev så bra så bra. Snart insåg jag vad som höll på att hända och då hakade jag på min kropp och vips hade vi möblerat om hela vardagsrummet och dammsugit och gjort jättefint och allt kändes plötsligt så bra och den där tröttheten och håglösheten var som bortblåst. Jag noterade min förändring och bestämde mig för att jag från och med nu slutar upp med såna dumheter som att försöka avstå från den som är jag. Det som får mig att bli hel och stark.
Så var det med det. Jag är en ommöblerare och kommer alltid att vara. Det skadar ingen. De som eventuellt har någon åsikt om det kan ju få ha det. Jag tänker inte låta det påverka mig någonsin mer. Min familj tycker det är uppfriskande och själv är det en ren förutsättning för min existens. Utan ommöblering, ingen Persilja. Så är det bara. Halleluja.
Sen att ni kanske inte ser någon skillnad är ju en annan femma. Jag var alldeles för snabb för att ta några förebilder. Men det är ju efter som räknas. Alltid efter.
Det är viktigt att vara sann mot sig själv. Hur pinsamma ens laster än må vara. Det kunde ju varit värre. Mitt ommöbleringsberoende är i många kulturer bland det bästa man kan ha. En gammal kinesisk visdom är Vill du lära dig nåt nytt och komma fram i livet, flytta hundra saker varje dag. Eller nåt sånt.
Det kanske är persiljiansk visdom men det funkar. För mig.
