Pommac for president!

För fem år sen flyttade den här skurken in hos oss. Då en liten svart krabat med vit tofs, nu en stor svart krabat med vit tofs. Så svart att han är svår att fota. Han har tagit oss med storm. Jag brukar säga att han är det bästa som hänt den här familjen och det håller alla livligt med om. Än idag, fem år senare, kan jag överfallas av en enorm glädje och tacksamhet över att han bor hos oss. Vilken ära. En sån lycka! När han självklart går till sin matskål och äter, eller när han druckit vatten och går och torkar sig på närmsta matta. Det är som att han tänker att vi lagt ut en massa handdukar åt honom att torka nosen med. Han har sin egen säng som han ligger i långa stunder på natten men han hoppar gladeligen upp i barnens sängar också. Vår säng är förbjudet område, men någon gång har jag fallit för hans bedjande blick och låtit honom hoppa upp och då blir det maktkamp i några dagar då han anser sig ha rätt att ligga där och står och blänger idogt på oss i hopp om att vi ska vekna för gott. Efter några dagar ger han upp och slutar tjatblänga och lufsar iväg till någon med mer generös inställning till hundar i sängen. Jorå. Nog är han husets populäraste invånare alltid. Mest pussar och kramar får han. Mest skink och ostskivor och mest glada tillrop. Han är helt enkelt nummer ett.