Funna skatter och blivande smultronställen.

Vi stagar upp vinbärsbuskar och rensar sly. Skottar jord och river brännässelrötter. Vi skördar och saftar och syltar. Det är ljuvligt med augusti på så sätt. Fast vemodet över att sommaren är slut finns där ändå. Vi har somriga varma dagar men växterna, nattkylan och kvällsmörkret gör allt för att påminna om att det är höst i antågande. Här i norr är sommaren så tydlig med sina ljusa nätter och ljumma vindar. När hösten kommer i mitten av augusti med lite gult i träden och den råa fuktiga nattluften vet man att det är över. Oavsett värmen på dagarna. Det ÄR vemodigt för sommaren är alldeles alldeles för kort. Men nej, jag vill inte flytta. Jag trivs här och det är här jag valt att bo och vi lägger ner kärlek, arbete, gemenskap och omsorg i och omkring vårt hus. Vi har vår plätt på jorden och en vecka hit eller dit mer sommar skulle inte få mig att flytta. Det är annat som skulle påverka isåfall. Jag kan absolut röra på mig, det är inget problem, men att flytta för väderlekars skull, nej det är inte så aktuellt. (Bara så ni vet, alla rara sörlänningar.) Sen, när vemodet lagt sig, då tycker jag om hösten. När skolan börjar, när luften blir klar och hög och krispig. När jag accepterat att det krävs skor för att inte få värk i benen, när jackan självklart måste vara med då det plötsligt kan komma isvindar vinande från ingenstans. Då, när jag lagt sommaren bakom mig, då är hösten alldeles underbar.

Men nu är jag mitt i vemodet. Nu, mitt i brytningstiden. Stenmuren har fått nya stenar och slät jord framför sig. Nästa år kan vi sitta nära och se på alla vackra stenar.

På bilden ovan var det förr ett brännässelhav. Eller en ocean. Vackert, men inte så plockvänligt. Det var värsta jobbet att tvingas plocka vinbär och vi gruvade oss så att fåglarna ofta hann före oss.

Vårt hönshus ska målas. Men det få bli nästa år. Vi kommer mest troligt att anlägga en uteplats där presenningen ligger. Den har vi lagt för att kväva ännu mer brännässlor för där har vi haft vårt andra brännässelhav. Man såg knappt byggnaden för allt grönt. Men nu. Efter många veckors slit, nu ser vi att det är finaste platsen på gården och jag ser redan hur fint det kan bli med ett litet glest spaljétak där det kan få växa nåt slingrande och med stolar och bord och en murad grill kanske och…

Vi har en hel vinter att skissa och drömma.

Men visst ser ni potentialen?

Sen har jag hittat mitt försvunna lapptäcke! Utan spåtanter eller kloka gubbar. Det låg i en korg tillsammans med en hel del annat som försvann vid samma tillfälle inför något tillfälle då vi hade middagsgäster och vi som vanligt väntat in i det sista innan vi tog tag i saneringen städningen.

Jag blev så glad när jag hittade mitt blivande lapptäcke att jag satt uppe flera timmar längre än jag tänkt och sydde färdigt det för hand. Eller tråcklade det färdigt. Nu ska jag sy fast alla operfekta rutor med band så att det sitter och så ska jag se om min tanke om det operfekta lapptäcket höll. Går det att göra ett lapptäcke utan raka linjer, utan att välja samma tjocklek, utan att sammanfoga det på vanligt sätt? Det ska bli spännande att se hur långt min från början obstinata tanke bär.