I underlandet.

På samma sätt som en dekoration kan kännas för mycket, onödig, larvig så kan ett inlägg också kännas. OM MAN LÄGGER RIBBAN FÖR HÖGT. Jag har aldrig riktigt lagt ribban för min blogg, vilket ni som följer den säkert märkt. Inget är för smått för att nämnas och larvigheten och onödigheten är hög. Men jag tycker det är lite av poängen. Vill man läsa en blogg där livet rullar på i turbofart och de häftiga upplevelserna staplas på varandra, ja då läser man inte den här bloggen med särskilt mycket nöje. Ibland glömmer jag det. Då skummar jag igenom min egen blogg och rodnar lite av tomheten och onödigheten i den. Tänker att jag måste sluta bums. Att jag inte har något att förmedla. Men efter ett tag tänker jag om. Inser att mitt mål inte är att förmedla så mycket mer än att se det stora i det lilla. Livet, alltså mitt, går lite ut på att finna glädje i alla stunder. Stora som små. Att SE ljusglimtarna. Att leva smått och ändå vara lycklig. Eller att ta till mig att det verkligen inte är en motsättning utan kanske en förutsättning. För mig. Jag är en liten vardagsprinsessa som trivs allra bäst i min egen lilla vardag. Det lilla livet passar mig ypperligt. Bra så.

Så därför kan mina blogginlägg präglas av en hel del vardag. En hel del fjuttigheter. En hel del av sånt som kanske många inte ens anser  vara värt att nämnas. Men i min värld är det guldkorn. Vardagsguldkorn.

Som att min make fastnade med tån i en glaslampa från Ikea så att det sa klirr och krasch och halva lampan låg krossad på golvet medan den andra höll och till och med glödlampan klarade smällen. Och hur den plötsligt faktiskt blev ännu finare i sin trasighet.Iallafall i min värld där skruttighet sätts på piedestal och trasigt blir personligt. Jag har liksom helt andra referensramar än normalt. Inför skolstarten nästa vecka kände jag att sommarlovsstöket måste få ett slut och så städade jag hallen. Ehm. Jag tyckte att den blev ett under av ordning och perfektion och väldigt (hahaha) stilren. Men genast insåg jag att det är mest om man jämför med hur den såg ut innan. Med mina ögon och mina referenser kan den få den beskrivningen. För den som verkligen har en stilren och ordnad hall framstår väl vår som rena bombnedslaget och kaoset. Men det spelar ju ingen roll. I mitt underland är det nystädat och fantastiskt tjusigt! Skor skor överallt. Men det är nyrensat. Alla som står framme används. Det är badtofflor och trädgårdsskor och joggingskor och gå på stan bland folkskor. Till sex personer. Typ 6×3 alltså 18 par skor. Plastpåsberget som syns i spegeln är sopsorterat som är på väg till återvinningen men vi har så glada och spralliga skator här så det går inte att sätta ut på bron förrän vi verkligen ska iväg med det.

Proppskåpet är så fint. Det är alltså bakom den rosa luckan med grön knopp. Det fanns när vi flyttade in men fick bara lite favoritfärg på sig liksom stockarna som var laserade i någon mörk guldbrun färg som slukade allt ljus.

Dörren har hängande handtag. Det är en defekt som blivit ett signum. Vår dörr är inte vår dörr utan hängande handtaget. Liksom.

Vi har fått en ny tennisplan i byn och vi har cyklat dit massor i sommar. Det är sååå kul. Pommac är bollkalle och han lämnar lydigt ifrån sig bollen och får massor med motion då han försöker sno den mitt i spelet hela tiden. En tennisvariant som sommarOS missade totalt. Skohyllorna med snirklar är från Indiska.

Och det var dagens rapport från landet FJUTT och SKRUTT. Underlandet där inget särksilt händer men där allt som händer ändå får bli stort och viktigt.