När inspirationen behöver krusas.

Det här med inspiration är en naturkraft. Antingen har man den eller så inte. Jag har alltid varit tacksam över att jag fått så mycket. Jag känner mig i princip alltid inspirerad och de gånger jag inte gjort det har jag vetat ungefär vad som krävs för att få tillbaka den. Så nu när jag i några dagar gått omkring och känt mig inspirationslös har jag tänkt att det ska nog lösa sig som vanligt. Egentligen är jag lite rädd för det är en så ovanlig känsla att jag blir orolig och bekymrad för livet är så mycket tråkigare utan den där inspirationen som jag är van att bära på. Sekundvis snuddar jag vid tanken att den kanske aldrig mer kommer tillbaka till mig. Jag kanske från och med nu får vandra på jorden utan inspiration…!

Men så skakar jag av mig den dumma tanken och litar till tidigare erfarenheter. Ett sätt är att möblera om (jo, det har ni aldrig hört förr eller hur?) eller hitta en ny intressant blogg, läsa en bra bok, träffa någon helt ny människa eller umgås med någon som man inte träffat på jättelänge eller höra ny eller nygammal musik, se nya bilder. Det där med bilder funkar alltid himla bra på mig och inspirationen verkar till stor del komma in i min hjärna via ögonen. Hälsa på i nya hem är himla kul och alltid inspirerande men jag kan ju inte bara knacka på hos första bästa och säga ditt hem har jag aldrig sett och jag skulle verkligen behöva det just nu… Eller kan jag?

Det kan till och med räcka med att ta en ny promenadsträcka för att tända den där slocknade gnistan igen.

Det finns alltså många sätt. Men det går inte att vara självsäker och tänka nu går jag den här nya sträckan och då baske mig kommer du tillbaka Inspiration. Nej, man får minsann vara ödmjuk och lite smart och framförallt vänlig och tålmodig. Locka och pocka och låtsas mer nere och inspirationslös än man verkligen är, då kommer Inspirationen tillbakailande och krusar och ber om ursäkt att den försvann och är alldeles sprudlande glad för att behaga mig och se till att jag tar tillbaka den igen. Det är inte bara jag som tappar inspirationen, inspirationen tappar mig och det kan vara minst lika allvarligt.

Så för att blidka syinspirationen som känt sig lite bortglömd då jag mest sysslat med målarfärg har jag sorterat tyger och vikt fint och låtit flytta in i porslinsskåpen medan tygskåpen fick bli porslinsskåp i köket.Det är såna knep man får ta till för att få igång saker här i huset.

Sen måste man som sagt spela lite svårflörtad och samtidigt vädja lite. Vara lite ynklig och hjälplös för att väcka inspirationens medömkan. Jo så är det. Ett evigt spel. Samtidigt som jag försöker vara lugn och tålmodig och inte stressa på den bortsprugna inspirationen känner jag hetsen från min inre slavdrivare. Det känns nästan som om den hela tiden pekar på mig och säger DU! Ja just du! för att det inte skapas något. Jag förstår inte alls varför jag får såna känslor..!

Ps. Ni får gärna tipsa om mysiga bilder, filmer, bloggar, teveprogram. böcker, tankar, maträtter eller vad tusingen som helst. Eller bara säga hej och berätta vem just du är som råkade läsa här idag. Man vet nämligen aldrig exakt vad det är som triggar den för tillfället lite svårflörtade inspirationen.

Tillägg: Av en lyckad slump hittade jag detta på Sköna Hem, där jag bloggade för nåt år sen. Bra tips!