Rhodos del 8. Ömkligt.

Rhodos vimlar av vildkatter. Många vildhundar också men katterna syns mest. Precis överallt är de. Fick till och med se hotellpersonal som försökte håva in dem. Det här skär i hjärtat att se. Visserligen har de det betydligt bättre där i värmen än här i vårt kalla land där det tyvärr också finns övergivna katter som blivit vildkatter men ändå. De är ju inte riktigt vilda heller utan söker sig till människor.

En del människor verkade mata dem och många turister såg jag som stack till dem ätbart och drickbart.

Hundarna var skyggare. Slank iväg på gatorna i rasande fart och aldrig viftade några glada svansar. Svansen rakt ner, målmedvetna, skygga tittade de rakt fram. Sökte ingen kontakt. Som om att de var vana att bli ivägkörda. De gick inte att fånga på bild för de svischade hastigt förbi utan att stanna. Men på nätterna verkade de samlas i flock för att sova och ibland blev de störda eller rädda och började yla högljutt. En hel del tamhundar fanns det också. Många var mer än välmående och led kanske av andra saker, som värmen till exempel.

Nedanför vår balkong upptäckte vi snart en vit katt. Vi började slänga till den lite mat och snart var den där mest hela tiden. Ynkligt jamande tittade den upp mot oss så fort vi fanns på balkongen. Jag tyckte den hade så ledsna ögon och snart började jag tänka på den när vi handlade mat och köpte sardiner som den fick hela veckan. Det kändes dumt att vänja den men jag kunde inte låta bli. När vi reste hem satte Molly upp en lapp på balkongväggen där det stod ”please feed the white cat every day, his name is Nilsson”.

Jag tror katterna fick bra med mat då de sällan var magra. Däremot hade de många skavanker som kliande utslag och krokiga svansar och annat som tydde på ett hårt liv. Man hörde dem slåss om nätterna och förloraren skrek hjärtskärande.

Annat som skar i hjärtat var barnen som tiggde. Ett knep som många hade var att ha en liten liten valp med sig. Turisterna ooohade och aaaahade över det gulliga i scenen men det blev mindre gulligt om man mötte blicken på de tiggande barnen eller tänkte på hur små och ofärdiga valparna var. De hade skiljts eller lämnats av sin hundmamma alldeles för snabbt. Och vad hände när valpen inte längre var liten och gullig? Nej, de här barnen och valparna förtjänar ett bättre liv. Värst var det nog för de här barnen som fick sitta i trettiogradig värme (i högsäsong är det ju ännu varmare) iklädda dessa vita polyesterdräkter med vitmålade ansikten. Blickstilla satt eller stod de timme efter timme. Som statyer. Och många turister tyckte det var pittoreska inslag och ställde upp sig leende bredvid dem för fotografering . Och visst funkar det med tiggande barn. De får säkert mycket mera pengar än en vuxen. Ena halvan av mig vill ge dem allt jag äger för att jag får sån hjärtsnörp medan andra halvan tänker kritiskt att ju mer de får desto effektivare tycker man att det är och desto fler barn sätts att tigga. En ond cirkel. Jag såg de vuxna som bar omkring på de små hundvalparna och placerade ut det tiggande barnet strategiskt på turisttäta områden. Det var en slags business vilket på nåt sätt gör det än mer hjärtsnörpande.

Det är baksidan av turistandet. Inte så att jag inte vill se för att det ”stör” min semester. Men det ger mig en bitter smak i munnen och jag känner att mitt priviligerade liv stör mig. Varför ska jag ha det så bra när andra människor lider. Och djuren, vad har de gjort för ont. Världen är en skitplats och allt är totalt snedvridet. Vi skulle alla kunna ha det bra om vi på något sätt delade vår jord och våra resurser på ett sparsamt och värdigt sätt. Men så är det inte och ibland vill man glömma det. Men det är ju engentligen bara bra att bli påmind. Fast det alltid gör ont.