Nu puttrar det!

Nu! Nu händer det något i mig. Det puttrar och pirrar. Inspirationskällan har börjat fyllas på. Det är magiskt. Jag är lyckligt lottad med en bubblande kreativitet i mig för det mesta men då den plötsligt saknas blir det så tomt så tomt att jag får lite småpanik av saknad. Det är då jag gnäller om bristande inspiration.

Och så när det börjar sippra in igen blir jag alldeles skuttig i hela kroppen. Det riktigt rinner in i varje vrå och ger kolsyrebubbelglädje i varendaste del av mig. Det finns ingen bättre känsla. Det är samma puttrande bubblande som i en nyförälskelse. Det är sådär pirrhärligt att vakna på morgonen och innan jag somnar längtar jag till dagen efter för att jag får vara i min inspiration igen. Det är min vardagsdrog. Plötsligt ser jag saker och färger som jag kanske varit lite småblind inför. Saker som funnits där hela tiden men som nu gör mig gladare. Jag ser alla bilder på nytt. Jag ser cirkuselefanterna på rad.  Jag gapskrattar när jag ringer hem och väcker sonen  och han ropar hallå hallå alldeles yrvaken och sömndrucken. Sen skrattar jag hela bilturen för det där hallået som lät så roligt. Jag ser ljuset från snön och känner ända in i bröstet hur gott det gör. Hur jag liksom kan dra djupare andetag och luften innehåller på nåt sätt mer än annars. Hela min kropp förvandlas till något mer. Mina sinnen öppnar sig vidöppna och det är så härligt.

Och allt detta är den där inspirationens förtjänst?

Antagligen handlar det om något mer kemiskt. Någon bristsubstans som plötsligt blir i rätt nivå igen eller så. Men guuuud det låter ju såååå mycket tråkigare. Nä, jag tror mer på min jobbaigångteori. Jag har ju haft ”nerförsrull och spring” för hela slanten. Det är väl klart det är det!