Spegling av varats olidliga lätthet.

Ibland drömmer jag om att jag har en hemlig tvilling. Hon tänker precis som jag och reagerar precis som jag och förstår precis på pricken hur jag menar. Ibland känns det som att en del av er läsare också förstår precis på pricken och det är en så himla skön känsla.

En sak som jag aldrig förstår är sånt där jagmenaregentligennågotannatprat. Jag förstår aldrig de där underliggande betydelserna som finns bakom det en del säger. Jag är så kass på det att jag har svårt att ge konkreta exempel men om jag tar en enkel sak som bjuda på fika. Jag frågar Vill du ha fika? Besöket svarar på min fråga Nej jag vill inte vara till besvär. Okej. Det här har jag ju lärt mig att jag ska svara Nej men det är inget besvär och så bjuder jag på fika iallafall, men det finns andra svar som Nej tack jag har lite ont om tid eller Nej jag skulle bara säga hej, eller Nej jag tänkte bara kolla hur ni har det och så menas det egentligen ja tack men jag fattar inte det och så blir det lite konstigt. Just när det gäller fikafrågan har jag ju lärt mig att det oftast menas ja fast man ganska sällan får ett ja direkt, men det var ju bara ett exempel och det finns alltså andra tillfällen då det inte är lika lätt att förstå att det menas något annat då jag bara hör det ordagranna och så blir det fel för att det egentligen menades något underliggande som jag aldrig förstod.

Det här kan jag väl leva med för jag tänker att kan man inte säga direkt vad man vill så får man väl klara sig…

Det ställer däremot till  mer obehagskänslor hos mig när de som använder det här jagmenaregentligennågotannatsättet projicerar sitt sätt på mig. De tolkar in andra betydelser i det jag säger och det jag säger kanske tolkas tvärtemot eller vrids till något som jag inte ens hade en tanke på. Det här gör mig osäker ibland. Jag kan då börja tänka alldeles för mycket på hur jag ska uttrycka mig tydligt så att inga tolkningar ska placeras under eller över mina uttalanden.

Förstår ni hur jag menar? Jag tycker det här sättet att krångla till kommunikationen är ganska utbrett och jag som inte kan den språkvarianten får ofta erfara känslan av förvåning då saker jag sagt eller gjort tolkas om.

När jag läser igenom det här tänker jag att ingen kotte förstår ett smack. Jag klarar ju inte ens att ge bra exempel.

Jag tror att det idag är så utbrett att man inte ska säga direkt vad man tycker. Man ska tassa på tå och vara diskret och anpassningsbar och smidig och det gör att man inte klarar av att säga något rakt ut och så blir det dessa konstiga omskrivningar istället och så blir det ett sätt att tala som man sen förväntar sig att alla behärskar och möter man då en som inte behärskar det så blir det missförstånd för att den oinvigde på nåt sätt kanske säger saker som egentligen brukar betyda det rakt motsatta i den där omskrivningsvärlden.

Det finns människor som tolkar det man säger istället för att höra vad man faktiskt säger och att det de själva säger bör tolkas på många sätt för det de säger är inte det de säger egentigen. Det där var väl kristallklart…?

Gaaah. Är det någon som ens fattar vad jag säger. Tänk om jag är den enda i hela världen som stött på det här och så är det egentligen bara ett hjärnspöke som inte finns. Alla talar klarspråk men persiljan tror att de talar i koder. Persiljan har konspirationsteorier. Hon håller på att bli galen och egentligen menar hon nu att hon vill ha en massa meningar som hon kan tolka om och läsa underliggande budskap i. Och egentligen är det här ett inlägg om potatis. Fast det fattade ni väl?