Tack för att du kom! – Persiljas Hus
Persiljas Hus

Tack för att du kom!

Kära fina bloggläsare! Tänk att ni kikade in idag! Jag är så glad att ni är här!

Många bloggare brukar säga att de bloggar blott för sin egen skull och så tänkte jag också när jag drog igång min blogg där i vardagsrummet i Kiruna en natt för omkring sju år sen då alla i familjen låg och sov och jag precis hade upptäckt det här med bloggar och hur mycket inspiration och lust det bjöds på i en blogg.

Jag skapade min blogg där den natten och den fick heta Fyrabarnsmamman. Från den stunden blev jag fast. Blott för min egen skull var mottot men när jag morgonen efter fått min första välkomnande kommentar  och insåg att det fanns ANDRA som läste, ja då blev det istället för de läsandes skull.

Sen dess vore det knasigt att skriva att jag bloggar för min egen skull. Nej, jag bloggar för er skull. För alla er som kikar in här och tittar vad som pågår. Ni som kommer då och då och ni tappra som faktiskt kikar in dagligen trots att det vissa dagar på senaste tiden inte händer ett skvatt ibland. Jag har alltid skrivit ett blogginlägg om dagen, minst ett, men på sista tiden har kreativiteten, inspirationen och lusten börjat sina och det är urtråkigt men inget att göra något åt. Det är som att jag börjat ställa högre krav på kvalitet, innehåll och mening. Suck. Som om det vore livsviktigt att jag var spirituell och intelligent och smart och innovativ och fan och hans moster. Nej, jag är bara jag och jag har en svacka och här kommer inte att bli några störra intelligensövningar eller uppfinningsrika nytänkande idéer. Här skiner min just nu ganska tröga, stressade, monotona, rätt så trista vardag igenom fast med ett inte så litet filter av försköning. Herrejisses. Det allra värsta eländet och tristessen tänker jag bespara er.

Jag kände bara att jag ville tacka er för att ni kikar in och orkar följa min blogg genom alla dess kringelikrokar. Det är en ära att ni är här! Det tycker jag verkligen!

För er som nu kommit och orkat läsa ända hit kan jag rapportera om att det känns som ett straff att ha hund just nu. Hur söta och fina de än är känns det så. Iallafall om de är så här söta och LURVIGA som Pommac. Han drar in typ en by varje gång vi går ut. Det fastnar ända uppe vid öronen och hur mycket man än tvättar och torkar och sköljer honom lämnar han ett brunt spår efter sig. Svårt att tro kanske när man ser honom, sötnosen. Jag ska klippa honom snart så att han kanske bara drar in halva byn. Vår by är en enda lervälling just nu med snösmältning på leriga grusvägar.

Pommac är förutom smutsig pigg och kry men pälsen saknas fortfarande på väsentliga ställen. Vi tycker att det kommit ett och annat nytt strå men jag vet inte om vi bara hoppas eller om det är verkliga strån.

KOMMENTERA