Persiljas Hus

Författare arkiv

Jag flyttar!

Klicka HÄR!

 

Tack och Hej Family Living.

4 368 Kommentarer   Permalänk

Vår, vinst, lagning, dans, häng och dyrkan.

Helgen har varit lite så här.

Fint vädrig. Sportig. Städig. Stökig. Vårig. Ugglig. Slappig. Och för vissa väldigt väldigt Yohioig!

11 736 Kommentarer   Permalänk

Myspys.

Här kommer nu helhetsbilder på nya mysplejset i huset. Ååå vad Molly gillar sitt nya krypin. I natt har de sovit tre stycken där och nu nyss vaknat och ser film och snart har jag lovat komma upp med frukost. Ja hon har helt enkelt bosatt sig där för gott. Bäst att jag skyndar mig med detta inlägg nu så att de får sin frukost på sängen snart.Framför sänghalvön hängde jag upp en lång gardinstång och på den tre gamla lakan. Nu kan hon dra för och gömma sig för omvärlden. Sängar, vägg och tak ska  målas. Någon gång. När allt annat som först ska göras är gjort…Här ser man rakt in i brorsans rum. Och så ser man Pommac som när jag fotade tyckte att vi kunde gå på promenad istället så suckarna var djupa och menande. Så här ser det ut nu på morgon. Jag hör dem tissla och tassla därinne och jag hör datorn spela upp film. Själv har jag min computorplats precis här där bilden är tagen ifrån så jag kan spionera hur mycket jag vill. Hehehe. Andra är mer burdusa och tränger sig på mer direkt. Men så blir han mycket mer kärvänligt mottagen. Heeeeeej Pommmmac säger de alla tre med sina ljusaste snällaste röster.

2 894 Kommentarer   Permalänk

Nu är det klippt.

Äntligen har jag klippt Pommac. Jag fick låna en klippmaskin och oj så fin han blev. Det tog visserligen längre tid på grund av min ovana men efter dryga fem timmar plus paus för lite annat blev han alldeles perfekt klippt ÖVERALLT. Nästa gång kommer det att gå fortare för nu har jag klurat ut hur maskinen funkar och hur mycket jag törs köra med den. Det var så läskigt i början då jag trodde att jag skulle nypa honom i skinnet. Men jag nyptes inte en enda gång och jag tror att han föredrar maskin själv nu när han vant sig vid den.

Pommac börjar bli en mogen herre. Tror jag. Inga pudelfnatt varken efter dusch eller klippning. Bara en värdig ruskning eller två. Vilken skillnad mot förr (bara några månader sen) då han höll på att riva huset efter varje dusch, sköljning av tassar eller klippning.

I klippausen då han var klippt till hälften såg han helt crazy ut. Fast några spanade säkert in honom och undrade om det var nya modet i Paris.

Vita fläcken är klippt för första gången. Annars brukar den få vara lite längre än det övriga håret men nu rykte den i trimningsivern jag drabbades av. Fast den syns nästan bättre som kortklippt!

Molly har ett stort rum till golvytan. Alldeles för stort för en liten slarvermaja som hon. Golvet täcks på någon dag av kläder, papper, klipp, projekt och allt som bara kan hamna på golvet hamnar på golvet. Hon trivs inte där när det blir stökigt så det är ett litet dilemma. Dilemman gillar jag! Hur lösa detta dilemma? Vi fyllde golvet med en stor säng. Madrasser hade vi så två ikeasängar för endast 250 kr styck fick det bli. De ska målas (turkosa troligen) men vi kunde inte hålla oss från att bädda och se hur det blev. Hon är supernöjd och när vi dessutom ska hänga upp ett draperi så att hon kan gömma sig där i sitt sänghav med allt stök hon vill kan även storebror bli nöjd. Han måste nämligen ploga sig igenom hennes rum oavsett hur mycket grejor hon har på golvet så hennes lilla stökgen drabbar även honom. Nu kanske vi får lite frid och fröjd…? (Just nu är det bara sängen som är bäddad och fin så några bättre helhetsbilder blir det inte förrän vi hunnit städa upp runt om.)En lampa till 16-åringen blev det också. Enkel och med ett härligt sken. Men det kan inte jag eller kameran fånga.Annars har jag fotoläxa. Sex bilder. Två poesi. Två prosa. Två fakta. Måste börja snart. Den är lite klurig. Men kul!

9 012 Kommentarer   Permalänk

Reklam som jag själv styr över!

Fy tusan vad trött jag är på spammiga kommentarer. Har precis ägnat mig åt att radera 437 stycken eländiga kommentarer. Eftersom de innehåller länkar till både knark och människohandel tänker jag INTEINTEINTE låta dem finnas kvar. Jag HATAR att de slinker igenom och förpestar min blogg. Hoppas att jag lyckas hålla undan dem så att ni inte ser dem så mycket. Helst inte alls. Jag för ett krig mot spamrobotar just nu och det känns som att de knappar in på mig…!

Jag har inte så många marknadsföringskanaler för min lilla shop annat än min egna blogg så här kommer ett reklaminslag för några varor jag har kvar. Kanske finns det någon därute (som inte är robot) som faller för mina rätt färgsprakande alster.

Det finns några väskor kvar. De hittar ni här. Det är bara att scrolla neråt och allt som det inte står SÅLD på är till salu. (Jag VET, hemsidan är urkass, men jag har inte hunnit lära mig att bygga hemsida (ännu) så det är vad som bjuds. En bra hemsida med bättre överskådlighet finns på önskelistan.)

Där finns ett fint satsbord också. Det går att ställa ihop som ett enda bord men också att användas så här som tre olika bord. Finns att titta på HÄR.

Några finfina lapptäcken finns där. Inte nödvändigtvis till baby, utan lika gärna som dekoration på en soffrygg eller på en säng eller en bröllopsgåva eller hur man nu vill använda det. Ett lapptäcke pryder alltid sin plats tycker jag. Mer om det finns att beskåda här.

Ett färgglatt förkläde som är vändbart hittar man här.Och färgsprakande armband hittar man här. Och nu är det slut på reklam.

6 800 Kommentarer   Permalänk

Tack för att du kom!

Kära fina bloggläsare! Tänk att ni kikade in idag! Jag är så glad att ni är här!

Många bloggare brukar säga att de bloggar blott för sin egen skull och så tänkte jag också när jag drog igång min blogg där i vardagsrummet i Kiruna en natt för omkring sju år sen då alla i familjen låg och sov och jag precis hade upptäckt det här med bloggar och hur mycket inspiration och lust det bjöds på i en blogg.

Jag skapade min blogg där den natten och den fick heta Fyrabarnsmamman. Från den stunden blev jag fast. Blott för min egen skull var mottot men när jag morgonen efter fått min första välkomnande kommentar  och insåg att det fanns ANDRA som läste, ja då blev det istället för de läsandes skull.

Sen dess vore det knasigt att skriva att jag bloggar för min egen skull. Nej, jag bloggar för er skull. För alla er som kikar in här och tittar vad som pågår. Ni som kommer då och då och ni tappra som faktiskt kikar in dagligen trots att det vissa dagar på senaste tiden inte händer ett skvatt ibland. Jag har alltid skrivit ett blogginlägg om dagen, minst ett, men på sista tiden har kreativiteten, inspirationen och lusten börjat sina och det är urtråkigt men inget att göra något åt. Det är som att jag börjat ställa högre krav på kvalitet, innehåll och mening. Suck. Som om det vore livsviktigt att jag var spirituell och intelligent och smart och innovativ och fan och hans moster. Nej, jag är bara jag och jag har en svacka och här kommer inte att bli några störra intelligensövningar eller uppfinningsrika nytänkande idéer. Här skiner min just nu ganska tröga, stressade, monotona, rätt så trista vardag igenom fast med ett inte så litet filter av försköning. Herrejisses. Det allra värsta eländet och tristessen tänker jag bespara er.

Jag kände bara att jag ville tacka er för att ni kikar in och orkar följa min blogg genom alla dess kringelikrokar. Det är en ära att ni är här! Det tycker jag verkligen!

För er som nu kommit och orkat läsa ända hit kan jag rapportera om att det känns som ett straff att ha hund just nu. Hur söta och fina de än är känns det så. Iallafall om de är så här söta och LURVIGA som Pommac. Han drar in typ en by varje gång vi går ut. Det fastnar ända uppe vid öronen och hur mycket man än tvättar och torkar och sköljer honom lämnar han ett brunt spår efter sig. Svårt att tro kanske när man ser honom, sötnosen. Jag ska klippa honom snart så att han kanske bara drar in halva byn. Vår by är en enda lervälling just nu med snösmältning på leriga grusvägar.

Pommac är förutom smutsig pigg och kry men pälsen saknas fortfarande på väsentliga ställen. Vi tycker att det kommit ett och annat nytt strå men jag vet inte om vi bara hoppas eller om det är verkliga strån.

11 844 Kommentarer   Permalänk

Slutspelsdepp och små tygväskor.

Hockeyfebern kom av sig lite efter Luleås två förluster i de två första slutspelsmatcherna. Än ska man inte ge upp men nog vore det ett litet mirakel om Luleå lyckades vända skutan nu. Jag gav mig ut på stan för att fota lite slutspelsyra…innan den kom av sig.

Nåväl. Livet går definitivt vidare. Även om det hade varit lattjolajban med lite galna hockeysupportrars som dansade runt på gatorna om Luleå vunnit.

Nu har jag äntligen lagt ut de där små tygfickorna som jag sydde för länge sen. Ibland tar det en evighet att fota och lägga ut saker! Där får jag skärpa mig känner jag.Här kan man gå in om man vill se mer av dessa små intimväskor, nescesärer eller vad det nu kan kallas. Perfekta att ha alla småsaker i som annars simmar runt i väskorna. En hundring styck tar jag. Skynda fynda vetja!

7 432 Kommentarer   Permalänk

Tre år sen…

När man läser min blogg får man kanske en bild av mig som rätt så självupptagen då det mest bara handlar om mig och kanske ger det också bilden av att jag bara har ett barn eller åtminstone att jag bara umgås med ett av mina fyra barn och någon man verkar jag inte heller bo ihop med. Det är en ganska snedvriden bild som kommer sig av att jag bara skriver och visar bilder på dem som faktiskt önskar vara med. Det är mest bara Molly som vill synas på bild. Hon vill dock inte att jag rapporterar om alla hennes bravader och det respekterar jag. Jag skriver heller inte ofta om saker jag gjort där andra människor utanför familjen varit inblandade. Jag vill inte att folk ska känna att jag jämt rapporterar om allt som rör sig kring mig. Är jag på middag eller gör annat med andra människor då åker aldrig kameran fram. Då är jag i nuet och tänker inte ett skvatt på att jag borde samla material till min blogg.

Bloggandet koncentrerar sig faktiskt mest på den tid då jag är själv. I bloggen syns en liten smakbit av mitt liv. En mycket liten bit. En utvald bit som inte inkluderar särskilt mycket av det som pågår kring mig. Jag kan tyckas vara personlig och öppenhjärtig men det är så mycket som jag lämnar utanför. Fast det tror jag ni vet. Eller förstår.

Jag satt och kikade på lite bilder bakåt i tiden. Då såg det helt annorlunda ut i vår matplats. Det var fint men tapeten blev snart solkig och möbleringen fick ge vika för något nytt och väggdekorationen blev också förnyad. Nu är väggarna ljusblå och ljuslila  och golvet är ljusgrått. Fast man känner ändå igen sig. Allt finns kvar. Det har bara bytt plats och snurrat runt lite.

Här har vi alltså vår matvrå för tre år sen.

Notera vilken superfin teckning nioåringen höll på med!

10 354 Kommentarer   Permalänk

Om när jag fick en rosa ros av en operasångare.

Jag tvättade håret, tog på mig mina finaste kläder, pudrade näsan, tryckte in linser i ögonen och fluffade och puffade tills jag kände mig finare än fin. Sen begav jag mig till grannstaden för att gå på OPERA.

Med mig hade jag yngsta barnet som faktiskt var riktigt ivrig. (Dock ej lika ivrig som sin moder.)

Jag hade köpt biljetterna via nätet och vi hamnade absolut längst fram alldeles framför orkesterdiket. Innan musikerna anlände förstod vi inte riktigt HUR nära vi hamnade.Vi satt så nära så när de inte spelade tittade de på oss. Vi var de enda som satt på rad ett och vi satt verkligen mitt framför dem. Först var det lite pinsamt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle titta men när dirigenten anlände och de började spela och operan körde igång då sveptes jag med i handlingen och den magiska stämningen som byggdes upp framför oss och jag glömde bort att vara blyg.

Det var fantastiskt! La Bohéme är romantisk, tragisk och strålande vacker. Scenografin var den allra allra enklaste. Svart golv och svarta väggar och de enda lösa föremålen var några svarta stolar. Ändå såg man det kyffiga rummet de hyrde, man såg värdshuset och allt framträdde mitt framför en utan en enda pinal. Tack vare en digital textremsa ovanför scenen kunde vi förstå alla repliker som smäktande sjöngs fram. Det var lite pinsamt att fota det hela då vi satt så himla nära. Det var som att vi också satt på en scen, de såg oss och hade ofta ögonkontakt med oss då de sjöng. En både märklig och härlig känsla.

I slutet, då alla sångare hade gått ut efter alla applåder och blombukettsutdelning, kom han som syns till vänster i bilden ovan, han i långrock, tillbaka ut på scenen och så sprang han rakt fram mot mig och kastade sin rosa ros…till mig!  Jag blev glad och blyg och säkert alldeles röd om kinderna. Gudars skymning, jag tror jag blev totalt operafrälst! Ett sånt operamanér!

7 947 Kommentarer   Permalänk

Å här kommer facit.

Vad duktiga ni var Pia och Katarina! Jag har alltså tagit bort en ful eldosa på golvet, ett kamerabatteri på bordet, lite skavanker på byråerna, sprickan i väggen, sladd från lampan, mellanrum mellan soffdynorna som glidit isär, lite solreflexer och så har jag klippt in en extra kandelaber på bordet och en extra mullvad på lampan. (Vem behöver målarfärg, renovering och städning? Det är ju bara att photoshoppa så är det klart!) Jag är sååå road av det här. Häärrääägud vad skojigt det är.

7 959 Kommentarer   Permalänk