Jag lever med en man, fyra barn, en hund, två undulater och trehundrafyrtiosju dammråttor i ett gammalt hus inrett med loppisfynd, massor av färger, för många lampor och än så länge för lite mönstrade tapeter.
Jag kan aldrig motstå böcker och tapeter och möblerar om nästan varje gång jag städar. Jag driver eget företag som inredningskonsult och hantverkare och bor långt upp i norr i den finfina kuststaden Luleå. Min hjärna bubblar ständigt över av idéer som jag inte alltid hinner förverkliga. Vill lära mig virka, dreja och svetsa och drömmer i hemlighet om att jobba som scenograf.
Alla mina barn verkar bli långskånkar. Jag ser de växa förbi mig en efter en. Jag har alltid önskat att vara lång. Det irriterar mig att vara kort. Jämt behöver jag en pall för att nå högt och jag står alltid och sträcker mig allt jag kan och tror alltid att om jag bara sträcker mig riktigt ordentligt ska jag nog nå, innan jag utmattad och utsträckt resignerar och tar den där attans pallen till hjälp. Står någon av de tre längre barnen bredvid ber jag förstås dem om hjälp och så står jag där stum av beundran över att de bara behöver sträcka upp handen för att nå överst i köksskåpen utan att ens behöva stå på tå. Det är smått obegripligt. Nyss låg de ju som små gosedjur i min famn och var inte längre än en dryg halvmeter.
Den äldste och för tillfället längste närmar sig dörrpostlängd och har länge klagat på att fötterna sticker ut ur täcket. Finns det något värre än när fötterna sticker ut ur täcket?! Fatta så många faror som lurar därutanför om nätterna! Monster som hugger dig i stortån, mördare som ristar dig med kniven på fotsulorna, läskiga undersängenväsen som står och flåsar på fötterna redo att gå till attack. Nä, så kan han ju inte ha det. Så jag tog två täcken och klippte av en bit från det ena och sydde ihop med det andra.
Sen förlängde jag ett gammalt påslakan med motsvarande längd.
Enkelt och snabbt.
Och nu räcker påslakanet ända från toppen av sängen ner till botten plus ner över kanten. Nu kan fötterna vara trygga under täcket igen.
Och ovanför huvudet vakar mr Duck så att ingen attackerar huvudet.
