Nu är badrumsfixet klart. Kunden eller offret eller vad man nu vill ge för benämning på den som utsätts för mina fixningar blev JÄTTENÖJD. Hon sken som en sol och öste verkligen superlativ kring sig. Så himla himla skönt. Det är alltid så pirrigt innan och sen när de är nöjda och slänger ur sig sånt som att det är PRECIS som jag gillar och mitt i prick då blir jag så glad så glad.

Det tog ett tag den här gången att få igång fantasin. Det låste sig lite därför att badrummet var så välutrustat, nytt och snudd på lyxigt så det kändes som att vad skulle lilla jag och en tusenlapp kunna åstadkomma. Men efter lite positivt tänkande och dask i den mentala baken och kanske till och med vid det här laget lite proffesionalitet rodde jag i land projektet.

Jag är mycket nöjd. Det blev fint och jag hade gärna tagit det där badrummet själv. Som vanligt klarar jag inte av att välja bilder så här kommer hundratusen stycken.

Mest nöjd blev jag nog med kontaktplasthajarna och dropparna jag satt och klippte. De gjorde sig mycket bättre än jag hade trott.

Notera färgen på drycken…

Det gäller att matcha…!

Här fotas badrumsägaren.

Och här intervjuas hon om vad hon tyckte.

Från ett badrum som var fint, men lite tråkigt och dystert blev det ett soligt och glatt inbjudande badrum. Tycker jag. Och det kostade inte mer än en tusing. Så här såg det ut innan.

Dagen efter ett fixarprogram fylls jag alltid av den stora tomheten. Efter ett budgetfixarpass blir jag alldeles tom i huvudet och väldigt väldigt trött. Det är först då som jag känner och inser hur mycket jag tömmer ur mig inför sådana här uppdrag. Det är ROLIGT .Jag verkligen njuter av att gå igenom den där processen från att se några rum på några inmejlade ofta halvtaskiga bilder, välja ut ett som ser intressant och möjligt ut, åka dit, träffa invånare och rum och först fyllas av skepsis inför min förmåga att kunna göra fint för liten slant. Jag åker hem, börjar bubbla, idéerna liksom bubblar upp som ett diskmedelsskum under varmvattenstrålen och till slut har jag så många idéer att jag får spräcka de flesta och bara ta med några. Sen ska alla idéer verkställas, nya föds på vägen, jag jobbar på, tvekar,  försöker hålla kursen, och sista dagarna innan programmet ska spelas in jobbar jag som en TOK med all slutfinish och kanske ändrar vissa saker i sista stund och förbereder allt så det ska vara helt klart inför visningsdagen.

Så kommer visningsdagen. Jag har oftast jobbat in i det sista och lagt mig sent. Vaknar tidigt och känner mig alltid allt annat än filmfräsch. Väljer på måfå ut något att hänga på kroppen som jag känner mig bekväm i och tänker nästa gång, då ska jag hinna tänka på mig själv också och ha nåt fint på mig och vara utvilad. Men det händer aldrig. Har jag flyt har jag packat bilen dagen innan men oftast gör jag det på morgon och det brukar bli en bil proppfylld av budgetfixade möbler, lampor och annat som jag tagit från rummet eller möjligen fyndat på någon loppisbutik. Jag har ofta sytt kuddar, gardiner och målat om saker.

Så åker jag iväg oftast en timme senare än jag hade tänkt och väl framme där jag fixar ska allt bäras in i bostaden och rummet. Det är oftast tungt och jag har aldrig någon hjälp eftersom rumsägarna kanske är borta, inte kan bära av olika orsaker eller sover efter nattjobb. Jag springer minst tio varv till och från bilen och sliter och släpar med all packning och stånkar mig upp för trappor med möbler jag egentligen inte kan bära själv. Men just då är jag så fokuserad och bara kör på ren vilja utan att se några hinder. När allt är insläpat och bilen parkerad och jag är totalsvettig går jag in i rummet och börjar fixa allt på plats. Det är först nu jag får veta om mina tankar varit rätt. Om det jag tänkt ut faktiskt funkar i verkligheten. Och det gör det oftast. Ibland får jag i sista stund ändra något men oftast blir det precis som jag tänkt. Och bättre. Den här slutprocessen brukar ta fyra, fem timmar. Det är fyra, fem timmar då jag glömmer tid och rum och allt vad törst och hunger är.

När filmteamet kommer har jag alltid precis hunnit klart och är då mycket nöjd och nyfiken på vad rumsägaren ska tycka. Rummet avtäcks, fotas och filmas och jag får berätta framför kameran vad jag gjort och hur jag tänkt. Oftast är jag hungrig, har lågt blodsocker och börjar ta slut helt enkelt. Jag är inte på topp så att säga.

Ser man programmet och det färdiga rummet kanske man inte alls förstår vilket slit det varit timmarna innan.

Filmteamet som kommer dit, oftast nylunchade förstår nog inte heller hur slut jag egentligen är just precis då när de kommer. Men jag kör på och hinner kanske ta en apelsin och en kopp kaffe och tänker att nästa gång ska jag ta med mig lite smörgåsar eller en youghurt så att jag får upp blodsockret lite grann så kanske hjärnan ska kännas lite piggare och vitalare och jag kan vara lite livfullare framför kameran.

Det är först efteråt, när jag rullar hemåt som den stora tröttheten sveper över mig. Jag kommer hem, sätter mig i soffan och töms sakta men säkert på all energi. Verkligen töms. Det är som att det rinner ut.

Dagen efter, som idag, börjar det återvända lite, men den stora tomheten ligger fortfarande över mig. Skulle någon be mig göra något kreativt just nu skulle det vara omöjligt. Källan är sinad. Det måste få rinna till ett tag nu.

Eftersom mannen är långbortrest har markservicen legat i träda också. Barnen gör väl något ryck ibland, några av dem, men helst slipper de så här svämmar fullständigt över av fulla återvinningskärl, tvätthögar, smutsvättkorgar, dammråttor, diskbänkar och så vidare. Att sätta sig och se allt detta kan väl få vem som helst att bli lite tom.

Men nu tänker jag rycka upp mig och ta tag i allt detta. Packa bilen full med återvinning och åka till återvinningsstationen och sortera. Jag ska vika och bära tvätt och sätta på nya maskiner. Jag ska rensa upp i köket och äntligen diska ”nobelservicen” från i fredags. Nej, jag har inte hunnit det ännu…

Pommac ska få en solig långpromenad och bilen ska tankas.

Sen ska jag bara sätta mig ner och låta den lustfyllda kreativiteten sippra tillbaka in i mig. För det är det bästa jag har. Min lust och kreativitetet.

Här kommer nu bilder från senaste budgetfixarrummet. Jag har målat väggar, sytt kuddar, fixat två begagnade skrivbord med färg och vaxduk, målat bordskivan på ikeas lackbord, sytt bollfrans på befintlig gardin, gjort en busig taklampa, gjort två anslagstavlor av frigolit och tyg, målat tavelkritefärg på en vägg, spänt ståltråd för teckningar, ordnat förvaring, möblerat om, skruvat upp lampor och hyllor, klätt in plåtburkar med tyg och lite annat smått och gott.

Notera koppen som döljer takkontakten som jag tapetserat med tyg. Kaninerna är från Coops påskpyntsavdelning.